Nu när jag resonerat kring problemen med jättestora Diageo tänkte jag försöka mig på en problematisering av det lilla och småskaliga. Det är alltför lätt att kritisera jättar och älska småfolket; att fnysa åt Roseisle men dregla upphetsat över ett oberoende ägt destilleri som kokar runt 100 000 liter sprit per år, eller ännu mindre. Men är det verkligen så enkelt? Finns verkligen all charm, kvalitet och innovation hos det lilla destilleriet? Ligger whiskyns förlovade framtid i småskalig hantverksproduktion?
Jag har själv hyllat det småskaliga på den här bloggen, många gånger, och jag gillar verkligen att en majoritet av nystartade destillerier faktiskt är oberoende ägda och småskaliga. Jag har en föreställning om att det ska få kreativiteten att flöda, när ett destilleri inte först och främst är en fabrik som ska leverera en ingrediens till olika blends. När jag i mars ställde tio viktiga frågor kring whiskyåret 2015 skrev jag följande:
”Nya destillerier som Annandale, Ardnamurchan, Ballindalloch, Eden Mill, Kingsbarns, Saxa Vord på Shetlandsöarna, Strathearn och Wolfburn har alla det gemensamt att de producerar relativt lite, har tydliga idéer kring produkten som dessutom uteslutande är tänkt att buteljeras som single malt, och ägs av en liten grupp av människor. Än fler destillerier är på gång. Sådant bådar gott för framtiden. […] Blir 2015 året då dessa många många små producenter på allvar tar upp kampen om marknadsandelar med de stora konglomeraten, i alla fall på singlemaltmarknaden?”
Det var mars, det. Jag var så ung då, och naiv. Nu har det gått nio månader, och jag är äldre och vet bättre. Redan en enkel övning i matematik visar att de oberoende ägda destillerierna aldrig på allvar kan ta upp kampen med jättarna, annat än för ett försvinnande litet segment av de som köper whisky.
Det kvantitativa problemet
Framför allt är det hela nämligen en kvantitativ fråga. Jag nämnde åtta destillerier i min text i mars. Saxa Vord är fortfarande ett gindestilleri, även om förberedelser för att skapa whisky har kommit längre nu, men låt oss gå på alla de andra nya destillerierna jag nämnde då, och skatta ungefär hur mycket sprit de kommer destillera under 2016. Ingvar Röndes Malt whisky yearbook blir vår bibel vad gäller siffrorna. Detta är vad de destillerier jag nämnde förväntas producera under nästa år:
Annandale: 250 000 liter (kapacitet 500 000)
Ardnamurchan: 150 000 liter (kapacitet 500 000)
Ballindalloch: 100 000 liter
Eden Mill: 80 000 liter (kapacitet)
Kingsbarns: 140 000 liter (kapacitet 600 000)
Strathearn: 30 000 liter (kapacitet)
Wolfburn: 125 000 liter
Totalt: 875 000 liter.
Denna siffra är i överkant, eftersom långt ifrån alla producerar efter sin maximala kapacitet. Låt oss låtsas att alla dessa destillerier tillsammans enbart konkurrerar med ett enda normaltstort skotskt destilleri, Laphroaig. Tillsammans tillverkar dessa sju destillerier fortfarande mindre sprit på ett år än vad enbart Laphroaig gör på tre månader. De där sju skulle kunna vara ruggigt framgångsrika allihopa, gå som tåget fortfarande år 2025, och det skulle inte påverka singelmaltmarknaden mer än som en lätt krusning på vågorna. Destillerierna gör helt enkelt för lite whisky för att kunna skapa någon vidare hype och slå brett. Och inte minst, deras små proportioner gör att deras whiskies kommer att bli relativt dyra.
Översätt siffrorna ovan till svenska destillerier, och det blir ganska snabbt tydligt att det kommer att dröja länge, länge och kräva en hel del expansion av produktionskapaciteten innan ett destilleri som Box, som för närvarande destillerar mest i Sverige, kan slå mer brett internationellt. Kapaciteten ligger på ynka 115 000 liter, och vad som faktiskt kokas är mindre än så; Smögen ligger på 35 000, och på Hven destilleras så lite som ungefär 15 000 liter per år. Destillerierna kan säkert komma att prestera bra och de vet ju onekligen hur man gör bra whisky, men det kommer att dröja innan de kan få en sådan andel av marknaden att de blir ens som de redan mycket små destillerierna Benromach eller Springbank. Någon konkurrens gentemot Ardbeg eller något annat av de urtifjorton skotska destillerier som finns kommer det inte bli tal om på länge, länge än.
Fatproblemet
Det finns mer skäl att höja mer än ett varningens finger vad gäller de oberoende ägda mindre destillerierna. De behöver vara stora för att tas på allvar inte bara av whiskybranschen, utan också av de enorma verkstäder i Skottland som binder fat, som Speyside cooperage. Där det är lätt att beskriva de nya destillerierna som innovativa – och de är innovativa – talas det mindre om de problem som mindre aktörer på en stor marknad kan ha. Problem som är strukturella, eller som beror på de små destillerierna själva. Låt mig ge två exempel på nya destillerier som helt uppenbart har en del problem, Strathearn och Eden Mill. Jag har beställt flera fat hos dessa båda destillerier, men processen har blivit väldigt seg och utdragen. Först några ord om pyttelilla destilleriet Strathearn. Här kan man verkligen tala om innovation och hantverksmässig produktion! Innovation, eftersom i allt de kokar är tänkt att släppas som single cask whisky. Tänk bara: varenda buteljering från Strathearn kommer att vara helt unik. Innovation, eftersom en så stor del av det lilla de destillerar är ämnat att gå ner i privatfat. Innovation, eftersom de erbjuder (eller rättare, erbjöd, utbudet har smalnat av något på sistone) en stor mängd olika slags fat för potentiella kunder att lagra på: förutom sherry och bourbon även sådant som rödvin, ny amerikansk ek, ny fransk ek, portfat och rieslingfat.
Samtidigt har Strathearn haft mycket svårt att få tag på fat. När jag har erbjudit dem kontakt med Thorslunds kagge för att peka på en möjlig väg för dem att få tag på fat har de varit intresserade, men sedan har jag inte hört mer. De har haft problem med sin server, så efter ett tag fick alla på destilleriet helt nya mejladresser. Personen jag hade haft kontakt med slutade på destilleriet (eller fick han sparken?), och jag väntar fortfarande på att få veta något så enkelt som fatnummer för de två sherryfat de ska ha fyllt i våras, och detaljer för vad som händer med de andra fat jag beställt och betalat för. Betyder det att lirarna på Strathearn är tomtar? Oseriösa? Har noll koll? Det behöver det inte alls betyda; det är onekligen så att det är svårt att få tag på fat när man är en liten aktör som Strathearn. De har också som nämnts kraftigt minskat på sitt utbud av olika typer av fat, sannolikt efter att ha insett hur svårt det blev att tillhandahålla fat åt sina kunder.
Även charmiga Eden Mill har tydligen en del svårigheter. Man måste ju älska det destilleriet, det första destilleri som också är ett bryggeri att öppna i Skottland. De är ypperligt seriösa, släpper hur många spännande öl- och ginsorter som helst, och har genomfört innovativa försök med att destillera sprit från olika sorters malt – sådant en whiskyentusiast som jag bara måste älska. Men även Eden Mill har haft något alldeles ohemult svårt att leverera vad de utlovat. Nu när ”mina” sherryfat äntligen har anlänt till destilleriet har inte tillräcklig newmake att fylla dem med, heter det. Om jag hade tio spänn för varje gång de har sagt att faten nog kommer fyllas i början på nästa vecka skulle det räcka till en pizza och en stor stark.
Eden Mill och Strathearn kan tjäna som exempel på hur svårt det kan vara för mindre aktörer att helt enkelt få fatt på fat, eller att ha tillräckligt med sprit att fylla faten med när de väl har anlänt till destilleriet. Och vem tror ni läggs först i kön på säg Speyside cooperage, Diageo som lagt en beställning på 1000 fat eller Strathearn som kommer med en beställning på tio oktaver?
Det kvalitativa problemet
Kvalitateten på hantverksproducerad whisky är väldigt varierande. Jag har provat för lite av sådana whiskies för att våga yttra mig generellt, men att småskalighet inte behöver betyda kvalitet är uppenbart. Jag är imponerad av det jag har provat från Box, Hven och Smögen; Norrtelje brenneris förstlingsverk Roslagswhisky Eko Nr. 1, däremot, var verkligen inget vidare, och efter vad jag har läst om en del av andra svenska destillerier jag inte har provat själv är det tydligt att långt ifrån allt håller hög klass. Den enda whisky jag smakat från det mycket lilla skotska destilleriet Edradour, deras tioåring, är bland det hemskaste jag har smakat: en schizofren smörja till whisky. Från denna lilla empiriska grund är det tydligt att det kan bli svinbra när man producerar småskaligt, men det kan också bli riktigt uruselt. Småskalighet i sig är alltså verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat.
Edradour: småskaligt och, efter mina begränsade erfarenheter, inget vidare. Bild hämtad från bloggen Words of whisky.
De helt nya destillerierna har ju förstås ingen whisky än, så där kan man bara gå på om man fått smaka deras newmake, och den är inte alltid alldeles lätt att få tag på. Ingvar Rönde har skrivit uppskattande om än helt kort om Ballindallochs newmake, och själv var jag riktigt imponerad av Ardnamurchans dito. En del planerade destillerier kan man nog gissa sig till kommer hålla hög kvalitet – Gartbreck är ett sådant exempel, med tanke på hur bra whisky Jean och Martine Donnay skapat och skapar på Glann ar Mor, med deras rökiga variant Kornog och den orökiga Glann ar Mor. Eftersom liknande produktionssätt ska användas på Gartbreck ska det mycket till för att det ska bli dåligt. För andra oprövade destillerier som säg Annandale, Eden Mill och Strathearn, eller det planerade Arboga destilleri i Sverige, är det tills vidare, åtminstone med min begränsade insyn hos dessa, skrivet i stjärnorna om det blir bra eller inte.
Smögen destilleri: småskaligt och ruggigt högkvalitativt. Bild från The whisky exchange blog.
Hela trenden med ”craft whiskies” handlar främst om whiskey, med e; det är framför allt i USA som dessa mycket små hantverksmässiga destillerier poppat upp som svampar ur jorden. Den som letar smaknoter efter många av dessa hantverksproducerade whiskeys blir ganska snart något nedslagen i sin nördiga entusiasm för det lilla och det oberoende ägda: många bloggare är som jag själv entusiastiska över fenomenet, men det är inte direkt hyperjubel som möter en när en söker på smaknoter. Låt mig ge två exempel på kritiska genomgångar av småskaligt producerad whiskey.
Så tidigt som 2010 utropade Steve Ury på Whisky Advocates blogg ”Most craft whiskeys suck!” och hela den amerikanska småskalighetsrevolutionen fick sina fiskar varma. Visst är det kul med det lilla och visst är de som bygger dessa mindre destillerier ofta härliga människor, menade Ury, men resultatet smakade ju så ofta i princip rävpiss.
Ett mer återhållet perspektiv finner vi i Reit Mitenbulers artikel ”Craft whiskey isn’t necessarily better” från 2013. Mitenbuler menar att medan en mindre del av de experimentella whiskies som produceras av mindre destillerier i USA höll hög eller i alla fall intresseväckande klass, var mycket annat helt enkelt inte bra.
Ett tredje perspektiv står Ian Buxton för, i den senaste upplagan av Malt whisky yearbook. Några av hans argument kring kvantiteter har inspirerat mig här ovan, men han för också andra resonemang som är av intresse i detta sammanhang. Där de mindre hantverksdestillerierna brukar ha innovation som ett av sina huvudargument menar Buxton helt enkelt att whiskybranschen inte alls är den trögrörliga och konservativa mammut som den ofta utmålats som. ”There has, in fact, been massive innovation in the whisky industry over the past 30 years”, menar Buxton, och pekar på hur enormt många fler destillerier som numera också finns tillgänliga som singelmalter; skapandet av så kallade ”finishes”; att whisky numera kokas i en hel uppsjö av länder; hyperexklusiva släpp (något som Buxton själv inte är imponerad av, men som ändå måste erkännas som en innovation); med mera med mera.
Ury har en viktig poäng när han argumenterar för att man inte kan jämföra hantverksproduktionen av whisk(e)y med den tidigare småskaliga revolutionen inom ölbryggning, något som ofta görs. De nya små bryggerierna av öl gjorde något nytt och mycket mer smakrikt; de utgjorde en revolt mot en ölvärld som dominerades av Budweiser och annan blaskig öl. På whiskymarknaden, däremot, fanns det redan vid destilleringsrevolutionens början en hel drös med olika sorters whisky, allt från rökbomber till lena sherrylagringar. Det är därför inte så att de småskaliga producentera fyller ett hål i whiskykartan på det sätt som de småskaliga ölproducenterna gjorde och gör.
En hårdnande konkurrens och en ny ”whisky loch”?
Vad kokar allt det ovan sagda ner till, då, till sist? Kanske detta: för de av oss som är ultranördar kan de många kommande små destillerierna innebära en underbar breddning av whiskies i framtiden. Om fem till tio år kommer det att finnas en uppsjö av småskaligt producerad hantverkswhisky från mindre destillerier. Men det finns verkligen ingen garanti för att whiskyn kommer att vara bra. Det finns en annan risk, om vi tittar i siarekulan ett decennium framåt i tiden. Under de senaste åren har det lagts enorma mängder sprit på fat hos de stora skotska destillerierna. Produktionskapaciteten ökar stadigt, om än några av de mest ambitiösa expansionsplanerna har lagts på is nu när försäljningen vikit i ett par år. Det räcker med att den skotska whiskyn bara fortsätter dala något lite grann i försäljning för att det om 5–10 år ska ha byggts upp en enorm ny ”whisky loch” särskilt av skotsk whisky, som under det tidiga åttiotalet. I så fall kommer de stora destillerierna ha mycket mer whisky än de kan sälja, med två förusägbara resultat: destillerier som stängs och kraftigt dumpade priser. Marknaden kan om tio år mycket väl vara dränkt i billig Laffe, Lagga och Glenwhatever. Är det 2025 och du står i valet mellan en Laphroaig 10 för 400 spänn och en Box 10 för 1450, kommer du då verkligen att välja Box 10? Och om svaret är ja, du väljer Box, för hur stor del av kundsegmentet tror du att det kommer gälla? Dessutom: många av de småskaliga destillerierna kommer säkert visa sig vara mer Edradour än Box, mer Ballechin än Smögen.
Men säg att whisky fortsätter sälja bra. I så fall kommer du stå där år 2025 i valet mellan en Laffe 10 som kostar 1000 kronor och en Box 10 som kostar 1950 kronor. (Box och Smögen och Ballindalloch och allt vad de mindre destillerierna heter kommer aldrig kunna pressa ner priserna till de större destilleriernas nivåer, med mindre än att de börjar producera större mängder whisky.) Kommer Box vara så överlägsen i kvalitet att du väljer dem? Eller är den utbredda entusiasmen för den svenska whiskyn, som gör att många gladeligen betalar fyrsiffrigt för femtiocentilitersflaskor med treårig whisky, lite mindre hejdundrande om tio år?
Slutord
Oberoende ägda destillerier är skitkul. Småskalighet är härligt. En del småskaligt producerad whisky är löjligt bra. Annan är…inte så kul. Men att producera småskaligt innebär också en stor känslighet för försäljningstrender. Hur många av de nya destillerierna kommer gå omkull om whiskytrenden vänder? Visst, Diageo är läskigt stora och man kan irritera sig på en så stor aktör. Men ligger frälsningen verkligen i den där ynka miljonen liter som de oberoende ägda och nystartade destillerierna stånkar fram under 2016, en ynka droppe i det stora whiskyhavet? Kanske ändå att svaret på whiskyns framtid ligger någonstans i mitten, i de där grupperna som äger en tre-fyra destillerier och som kan stå upp när försäljningen viker, utan att enskilda destillerier reduceras till blendfabriker? I, säg, äganden i storleken Burn Stewart eller Inverhouse Distillers, varken i supersize eller microsize? Se där något att fundera över.
Referenser
Ian Buxton, ”Craft and innovation”, i Malt whisky yearbook 2016, s. 51–57.
Reid Mitenbuler, ”Craft whisky isn’t necessarily better”, Slate.com, 24/6 2013.
Steve Ury, ”Most craft whiskies suck!”, Whisky advocate blog, 30/8 2010.
