Tjeders whisky

Bara whisky

Cambus 1991 Cooper’s Choice

Single grain: en whiskygenre alltför få bryr sig om. Grainwhisky är i princip alltid destillerad i kolonnpannor till en mycket högre grad av renhet än maltwhisky. Många maltnördar betraktar grain med överlägset förakt, som om grainwhisky enbart är smaklös, billig utfyllnad för blended. Så är icke fallet. Särskilt när den kommer upp i åldrarna kan grainwhisky vara magiskt bra, och det är ofta njutbart även i yngre år. (Dessutom gör grainwhisky väldigt mycket mer med blended än att späda ut maltwhiskyn.) I Skottland är de ruskigt få, ruskigt okända och ruskigt stora, graindestillerierna. Cameronbridge, Girvan, Invergordon, North British, Starlaw och Strathclyde, med det kombinerade malt- och graindestilleriet Loch Lomond: där har du hela listan av aktiva graindestillerier i Skottland idag. Där ett maltdestilleri räknas som stort om man kokar fem miljoner liter ren sprit om året kan Girvan och Cameronbridge, de två största, koka 110 miljoner liter ren sprit om året – var. Loch Lomonds grainkapacitet på 18 miljoner liter ren grainsprit om året gör det till det i särklass minsta graindestilleriet.

Jag gillar single grain och har provat det rätt många gånger, men jag tittar på bakåt på bloggen och ser nu att det här är första gången jag bloggar om single grain. Skärpning för fan, herr Tjeder!

1993 lade ett graindestilleri, Cambus, näsan i vädret. Två år tidigare hade man där fyllt en sherry butt, fat nummer 61983. Fatet buteljerades i år som 25 YO med en styrka på maffiga 58,5%. Fatet gav 360 flaskor. Länk till whiskybase har du här. 219 av de 360 flaskorna kommer genom Symposions försorg till Systembolaget, där de släpps den 7 juli för 1199 kronor. Beställningsnumret är 11035-01 (ingen länk till Systembolaget, whiskyn ligger ännu inte på deras hemsida). Det handlar om en oberoende buteljering från Vintage malt whisky company i deras serie Cooper’s Choice. På grund av produktionsmängderna hos graindestillerier är det svårt att hävda att whiskyn från nedlagda graindestillerier är rariteter, men det är ändå alltid trevligt att få prova sherrylagrad grain (hör inte till vanligheterna), whisky från nedlagt destilleri, och whisky på >20 år som inte river ett jättehål i plånboken. (Förresten, vill du riva ett jättehål i plånboken? Köp Cambus 40 YO från förra året Special Releases från Diageo. En ruskigt smaskig whisky, i min gom bättre än Brora och Port Ellen från samma släpp. Den kostar dock 11402 kronor på Systembolaget…!)

Doft: första intrycket är: nagellack möter mörka frukter. Det finns en skönt syntetisk ton här som är svår att fånga med mindre än att man bara säger ”gammal grain”: relativt neutral kolonndestillerad sprit som har legat på fat länge och blivit sådär lite julkaka med malkulor-mässig. Russin; sötlaktrits, malkulor; försiktig mynta. Gammal grain kan vara svinbra; det här är mer habilt än svinbra, i min näsa. De som gillar sherrybomber – jag är normalt inte en av dem – kommer dock att älska detta.

Sherrybomb à la grain från nedlagt destilleri.

Smak: godis! Anländer med en blandning av sötlakrits och helt enorma mängder svarta vinbär, eller snarare svartvinbärstuggummi; julkakan är här, gånger fem; en skön beska möter julkryddor. Hela tiden en klar och kraftig, nästan påträngande grainton som är svår att beskriva. Hos Invergordon, som normalt avnänder majs, är det syntetiskt sött och godismässigt; här med Cambus är det grötigare, eller som bakat rågbröd (fast om spriten är kokad på vete eller, mer sannolikt för tidigt 1990-tal, majs, vet jag inte). Detta är hur som mindre inställsamt än Invergordons godissötma.

Eftersmak: inleds mycket rent, sedan kommer rejäl fruktighet från sherryfatet ihop med körsbär (jo, faktiskt!); det är nästan cherry Coke, om någon minns den.

Med vatten händer massor. Doften djupar, frukterna blir mer tropiska, särskilt färsk mango kommer fram kraftigt här, på ett underbart sätt; jag hittar också syntetiska godistoner som närmast påminner om kolaböner, eller ”lätt brända kolabönor”, om något sådant existerar. Smaken är istället lite lugnare inledningsvis, sedan beskare, med ett stänk bläck: ett tecken på ett lätt överlagring i min gom, även om jag vet andra som tycker om den tonen. Med tid i glaset utvecklar sig whiskyn mycket fint med vatten. Även eftersmaken är större vattnad, med härliga inslag av cigarraska (!), krusbär (!!) och en skön kryddblandning.

Sammanfattning: jag älskar genren – gammal grain – och Cambus kraftiga destillat står upp väl mot ett kvarts sekel i ett sherryfat. Det kan man inte säga ens om alla maltdestillerier. (Ett destillat som säg Strathmill hade sannolikt helt gått vilse i de här frukterna.) För mig blir det inte ett perfekt giftermål mellan destillat och fat, även om båda känns tydligt i denna whisky. Det är fortfarande efter tjugofem år i fatet ”lite för mycket grain” över det hela, om kommentaren alls är förståelig. Men igen, för den som gillar sherrybomber är detta sannolikt himmelriket. De recensioner som redan framkommit av den här whiskyn pekar i den riktningen; både Änglarnas andel och WhiskyTower har varit lyriska. Jag tycker absolut att det här är gott, utan att nå till läget när jag gör vågen.

*

Ett stort tack till Symposion som såg till att jag fick möjlighet att prova denna whisky före släppet den 7 juli.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2025 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén