Nu ligger jag efter igen. Äsch, vem lurar jag, jag ligger alltid efter. Här kommer i alla fall smaknoter på fyra aktuella whiskies som släpptes (ganska) nyss hela bunten.
Arran Sauternes cask finish
En NAS som slutlagrats på sauternesfat och buteljerats på stadiga 50%. 476 flaskor kom till Sverige till priset 669 kronor. Inofficiellt sägs den här vara runt sju år gammal.
Doft: jag hoppas verkligen jag hade tagit destilleriet blint. Denna känns så Arran, på bästa sätt. Fräsch och pigg och ljust fruktig. Vaniljstång, päronsoda, ljus frasig engelsk kola. Men också citrus: mandarin kanske? Honungsmelon. Svagt av marshmallows. Inbjudande, somrig doft. Något obestämd kryddighet en bit bak.
Smak: mycket smörigare och mer på citrus, eller godis med citrustoner: det gula i lakrits- och citronremmar. Rabarber också, och massor av aprikoser. Mycket gott. Med tid i munnen känns det som en mindre söt variant av Trocadero. En touch av popcorn också. Jag gillar det här massor.
Eftersmak: alla sorters winegum utom de svarta. Spearmint. När jag provar att svälja ganska fort är det lite spritigt och pepprigt men när jag på provarmanér har whiskyn i munnen länge är eftersmaken, då naturligt nedvattnad, betydligt bättre. Så, vatten alltså…
Med vatten: mer citrusskal eller zest; gräsiga toner släpps loss också, även gröna winegum. Med den mängd vatten jag använde framträder whiskyns ungdom mer här, allting blir mer nedtonat snarare än att det öppnar upp sig. Smaken fortsatt härlig men kanske mer enkelspårig: svag vanilj, rabarber- och hallonremmar, och om man tänker sig en marmelad gjord på aprikos och citron kanske det skulle landa ungefär här. Gott. Eftersmaken är mild och fin, älskar den här ljusa fruktigheten: päron, någon mild melon.
Sammanfattning: alltså, Arran går ju från klarhet till klarhet och detta är inget undantag. Jag brukar nästan alltid tycka att allt ska vattnas men särskilt smaken på denna ovattnad är riktigt härlig. En sommarwhisky mitt i vintern. 84 poäng. Jag skriver det, och det känns direkt lite snålt. Kanske 85 ändå.
Nikka Tailored
Detta är en blended whisky med hög andel maltwhisky i, buteljerad på 43%. Jag trodde att jag hade bloggat om ett tidigare släpp, men tydligen hade jag glömt lägga upp mina smaknoter. (Scrolla längst ned bland mina ordmassor, och du hittar de gamla smaknoterna!) Som alltid gäller att jag provar den nya utgåvan helt utan att titta på äldre smaknoter.
Producenten är japanska Nikka och några av de destillerier som ingår i whiskyn heter Miyagikyo (både malt- och grainwhisky) och Yoichi. Med de nya japanska whiskyreglerna som Nikka valt att följa har de varit explicita med att inte all ingående whisky i denna blended kommer från Japan. Det kunde alltså förut kallas japansk whisky och hade Nikka varit ett fuskföretag hade de kallat whiskyn för japansk whisky. Men eftersom de (till skillnad från, säg, lurendrejarna som gör whiskies som Muteki) är hedervärda och pålitliga skriver de inte att whiskyn är japansk på flaskan, och på hemsidan framgår tydligt att all ingående whisky inte är japansk.
Det är inte fusk. Det är att vara transparent. Produkten heter inte japansk whisky, eftersom den inte till 100% är en japansk whisky.
Man ska förresten försöka att inte lyssna så mycket på ambassadörer för skotsk whisky i de här frågorna. De representerar en bransch som gärna säljer whisky till Japan, för att sedan antingen misstänkliggöra japansk whisky för att den inte är japansk, eller för att säga att klart japansk whisky är god spriten kommer ju från oss. Det skotska hyckleriet om japansk whisky är bottenlöst. Nikka, Suntory, Kirin och en rad mycket seriösa och kvalitetsmedvetna oberoende ägda destillerier som gör högkvalitativ whisky ska tas på allvar. Det är allt skräp som ges ut som japansk whisky som är problemet, inte japansk whisky i sig. OK rant over.
720 flaskor har landat i Sverige, och priset är 1140 kronor minus en.
Doft: härlig smuts. I den skotska traditionen innebär blended ofta bristande karaktär och en så perfekt balans att det gränsar till eller utgör urlakad tråkighet. Icke så i Japan. Grapefrukt, kol, aningar av rök, också en svagt metallisk ton, som järn. På bara doften hade jag nog inte gissat att detta var en blended, det är liksom för kraftfullt för det.
Smak: svår att fånga i ord, men liksom vackert smutsig: kopparmynt, grillkol (otända), en touch av lakrits. Det finns en rökig ton här också, mycket långt bak. Visst är detta också fruktigt, men det är svårt att fånga vilka frukter det rör sig om.
Eftersmak: metallisk rökpuff inleder, också tobak och oväntade mängder choklad.
Med vatten: tar bara några få droppar i sista miniskvätten whisky i glaset, 43% är ändå nära whiskyns nedre gräns för mig. Kanske för lite, jag känner knappt någon förändring alls i doften. Smaken är däremot mer städad inledningsvis, ”mer sherrylagrad” om det är begripligt – lite mörkare frukter, mer choklad. Om något har vattnet gjort whiskyn kraftigare. Röken är nu som bortblåst. Eftersmaken har ännu mer choklad, åt dyra praliner-hållet, ihop med söt cigarrök. Härligt.
Sammanfattning: att Nikka vet vad de håller på med torde förvåna cirka ingen. Som med det mesta inom japansk whisky kan det numera vara svårt att hitta saker som är prisvärda, men nog är detta en härlig whisky alltid. Över tusen kronor gott däremot skulle jag inte påstå att det är. 84 poäng även här. En whisky i en fullständigt annan skola än Arran, ett bra exempel på hur omöjlig den där poängskalan egentligen är – för hur kan två så olika whiskies ens jämföras?
Benromach 8 YO 2014 Peat Smoke 46% sherry finish
Japansk blended whisky som verkar smutsig och härligt ful – låt oss följa upp med Gordon & MacPhails härligt rökiga Benromach. Denna har högre ppm-nivå än vanliga Benromach – vi snackar runt 57 ppm, alltså rena rama Islaynivåerna – och är buteljerad på 46%. Whiskyn lades på fat 2014 och buteljerades 2023. Whiskyn har en diskret placerad åldersbestämnining på åtta år. Hela 2400 flaskor har landat i Sverige och priset är 680 kronor minus ett. Just det, här är den i whiskybase.
Doft: Efter Nikkans subtila röktouch är första intrycket att detta är oerhört oborstat. Den som mest pimplar Islay kommer väl dock snarast tycka detta är återhållsamt, med kanske någon liten aning av rök någonstans. Fet, oljig, elak: detta är varm dieselmotor möter varm kossa men invävt i kladdiga mörka sherryfrukter. Salvan Inotyol har denna härliga feta doft av ko – den saknar dock det härliga rökvrålet. En mycket ”modern” whisky: kraftiga fat, kraftig sprit, slutlagrat. Jag gillar det massor, men kan inte låta bli att också tänka att det är lite liksom billigt sätt att imponera på: som ett snabbt gitarrsolo med distpedalen på så man inte behöver finlira.
Smak: mer sherry än rök inledningsvis: russin och dadlar. Sedan anländer Benromachs härliga fulrök, här uppskruvat till rena rama Lagavulinnivåerna: vidbränt nötkött och avgaser. Underbart obalanserat. Väldigt mycket salt i rökigheten, väldigt gott.
Eftersmak: salmiak, saltat torkat kött, kanske fänkål (eller är det bara mer på lakritstemat?). Choklad också.
Med vatten: om den var oborstad ovattnad släpper lite vatten loss en fenolbomb av Guds nåde. Det är så vatten funkar i rökig whisky, så ingen överraskning precis: vattnet får mer av fenolerna att lämna vätskan och fly uppåt mot dina njutande näsborrar. Whiskyn blir också mindre sherrylagrad, lite råare: toner som från en gammal industrilokal med linoleumgolv kommer fram. Smaken är inledningsvis lite urlakad, men jag håller kvar whiskyn i munnen och får enorm rökutveckling i munnen. Inte mycket annat, dock. Eftersmaken är fortsatt på salmiak och rök.
Sammanfattning: en whisky som går på knockout. Rökälskarna kommer vara förtjusta, och på många sätt är även jag förtjust. Den känns dock lite liksom grov och klumpig efter den förvisso unga elegansen hos Arran och den väl ihopsatta Tailored. Vi säger väl 83 poäng då. Poäng är godtyckliga, hade jag provat denna ensam hade jag lika gärna kunnat landa på 86.
Glen Grant 2009 Connoisseur’s Choice
Let’s go out with a bang: first-fill sherry på fatstyrka. En trettonårig Glen Grant i Connoisseur’s Choice-serien. Det jag provar är ett fatprov draget kort före buteljering så ”bara” till säg en 99,7% samma whisky som den som hamnade på flaska. Symposion är onekligen tjänis med Gordon & MacPhail: mer än halva fatet kom till den svenska marknaden, 360 av 642 flaskor. En flarra går loss på 1550 minus två kronor.
Doft: tung, rejäl sherrybomb. Rostade valnötter, mockakaffe. Också hallonremmar och terrakotta/bränd lera. Jag vet inte riktigt vad här som är just Glen Grant men spelar det verkligen någon roll när det är såhär härligt? Sherryvrål!
Smak: choklad igen, det är tydligen kvällens tema. Och massor av hallongodis, verkligen löjliga mängder hallon. Hasselnötskräm. ”Dekadent” är ett ord marknadsförare kastar ur sig när de vill få något att låta lyxigt, men detta är verkligen vad marknadsförare är ute efter med det ordet. Chokladigt, efterrättigt, sherrydränkt. Vad mer kan en människa begära?
Eftersmak: oväntat mild. Mjuk pepparkaka med extra mycket smör i.
Med vatten: mer kola och dessutom även den där lite murriga sötman i farinsocker. Smaken har fått engelsk apelsinmarmelad i små mängder men fortfarande är det sherrybombsvrål av rang som dominerar. Eftersmaken har fått mera av kaffe, mer åt snabbkaffehållet, och en något spritigare ton.
Sammanfattning: för sherrybombsälskare kommer detta vara en 90, 91 poäng. Jag är svårflörtad i den genren om whiskyn är under där 15 år, men visst är detta gott. Säg en 85 kanske?
Lite pretentiösa reflektioner om whiskyns tillstånd anno 2024…för ännu mer ord vill ni ju verkligen ha i den här bloggposten…
Fyra oerhört habila whiskies, välgjorda, mycket goda. Särskilt de skotska är samtidigt mycket moderna. Med det menar jag att skottarna verkar hälla precis all sprit som ska säljas som singelmalt på first-fillfat numera. Det går fortare så. Det är också en särpräglad stil, en stil som verkligen är god att smaka på. En hel lina sådan whisky (förutom den japanska blenden mitt i allt) gör dock att jag längtar efter lite naknare whisky. Lite mer destillatnära. Det behöver inte betyda att whiskyn måste vara ung; snarare tvärtom, faktiskt. Det finns en whiskystil som nästan helt har försvunnit på bara de senaste åtta åren. Whisky med bara lite mer ålder, men mindre ek. Whisky som bara har legat på ett enda slags fat under sitt liv. Det är inte det att dessa whiskies jag provar är dåliga, inte alls! De bara liksom…skriker 2020-tal.
Kanske att en kunde få hoppas på lite mer refillfat här i vår värld framöver. Kanske att inte allt måste säljas innan det blivit 15 år gammalt, och därför måste lagras i vansinnigt aktiva fat. Kanske att whisky kan produceras utan att göra slutlagringar. Inte för att det alltid blir bättre (även om det onekligen ofta blir jävligt bra) men för att detta med ganska ung whisky på jätteaktiva fat är något som precis alla pysslar med numera.
…men igen, gott är det ju! Bara lite…likriktat.
*
Denna roman bygger på samples jag erhållit gratis.
**
Nedan följer mina smaknoter från en tidigare batch Tailored, tyvärr har jag inte noterat datumet för det numera helt inaktuella släppet. En hel del likheter i doft- och smaknoter liksom i reflektioner, om än inte i exakt poäng!
Doft: alltså, underbart liksom murken och krävande – mycket sherryfat och en hel del liksom ”muskler”. Yoichi är ett kraftigt destillat, det visste vi väl sedan tidigare, men det finns bra mycket mer liksom ”trycka” i denna än jag hade väntat mig. Fikon, tonvis med båtfernissa, havsluft, ett stänk apelsin och en smygande försiktig rökighet. Choklad också. Känns överhuvudtaget inte som en blended, utan som en single malt i doften.
Smak: mer grainig, alltså som en blended, i munkänslan här. Choklad(mousse), dadlar, svart te; mycket välbalanserad och igen kraftigare än väntat. Fantastiskt balanserad kryddighet i botten.
Eftersmak: svag men tydlig rök inleder, ihop något vrid svart- eller rosépeppar. ”Varmt läder” tänker jag till min förvåning, ta det för vad det är. Hänger kvar länge. Kanske lakrits? Mustig köttgryta. Väldigt väldigt välgjort.
Med vatten: omständigheter gjorde att jag inte kunde prova denna med vatten, tyvärr – jag misstänker starkt att den utvecklas fint med det, dock.
Sammanfattning: detta är en kraftig, rejäl blended whisky med väldigt mycket karaktär. Jag tror många skulle gissa single malt blint, och inte många skulle gissa Japan. Mer kanske Ben Nevis… 😉 Poäng mycket svårt, men stabila 86 poäng? I min gom rätt långt ifrån prisvärt, men det är ju japansk whisky sällan eller aldrig nuförtiden. Riktigt gott, kanske en 7–800 kronor gott.
***
Vad i hela friden gör dina nyanlända kattungar som exempelbild för den här bloggposter för David? För att de är gulliga och för att några himla jurister i Tyskland vill ha typ 20000 för att jag använt något foto av Trump till någon himla bloggpost som cirka ingen tittat på.
