Tjeders whisky

Bara whisky

Cragganmore 12 YO: en oförlöst whisky

| En kommentar

I Speyside ligger destillerierna strösslade i princip vägg i vägg med varandra. Mellan Tormore och nystartade slottsdestilleriet (!) Ballindalloch ligger Cragganmore vid floden Spey, ett Diageodestilleri och en av deras ”six classic malts”. Diageo pushar inte fram sina destillerichefer på det sätt som andra destillerier gör – Box gör det med sin Roger Melander, Ardbeg med sin Mickey Heads, Bruichladdich tills nyligen innan han slutade med sin Jim McEwan – men faktiskt är Cragganmore ett av många destillerier med kvinnlig destillerichef. Hur många whiskytokar känner igen namnet Laura Vernon?

Laura Vernon, destillerichef på Cragganmore. Foto: Colin Hampden-White. Bildkälla: The drinks business.

Laura Vernon, destillerichef på Cragganmore. Foto: Colin Hampden-White. Bildkälla: The drinks business.

Om du tror att det beror på att Cragganmore inte är ett tillräckligt intressant destillerinamn bland kännarna, think again. Vet du vad Lagavulins destillerichef heter? Inte det? My point exactly. Inget ont i det, men nog är det både synd och lite märkligt att Cragganmores hemsida har den här snubben i brillor som jag inte vet vem det är alls istället för Vernon?

En glad lirare som pryder Diageos Cragganmoresida.

En glad lirare som pryder Diageos Cragganmoresida. En kvinna, säg Laura Vernon, hade varit ett välkommet inslag här.

Jag minns Cragganmore från många, många år tillbaka, när jag hade druckit bara tiotalet sorter, som en ganska krävande whisky, komplex och svår. Det minnet får stöd av hur Cragganmore presenteras och saluförs av Diageo. Som det heter på den omnämnda hemsidan: ”Cragganmore Single Malt is the most complex Speyside Malt. It is, however, in limited supply as it is one of Speyside’s smaller distilleries. The Distillery’s unique flat topped spirit stills and tradtional wooden worm-tubs, promotes Cragganmore’s complexity.” Att det skulle vara litet stämmer inte, 2,2 miljoner liter sprit om året gör dem till ett helt normalstort destilleri.

Faktiskt googlar jag fram allt detta i efterhand, jag gillar inte att veta alltför mycket om whiskyn i glaset (när jag ens vet vad det är i glaset, som denna gång). Och förvånas över att de använder worm tubs eller spiralkondensor som jag nu lärt mig att de heter på svenska (tack Roger Melander för det). Att spritpannornas form spelar en helt avgörande roll för vilket destillat ett visst destilleri får fram är välkänt. Jag trodde Old Pulteney var i princip ensamma om att ha i alla fall en av de båda pannorna i det närmaste avskuren i toppen, men tydligen gäller samma sak Cragganmore. Tack vare det allsmäktiga Google kan jag därför presentera för er: spritpannorna på Cragganmore. Ja, det var onekligen lite annorlunda topp på de här pannorna!

Cragganmores pannor. Jag hittade ingen bättre bild än detta, tyvärr, men topparna är ju onekligen annorlunda

Cragganmores pannor. Jag hittade ingen bättre bild än detta, tyvärr, men den där toppen är ju onekligen annorlunda.

Även i Malt whisky yearbook 2016 beskrivs Cragganmore som en komplex malt med en annorlunda smakprofil, med en tung och karaktärsfull råsprit. Nåja, vare därmed hur som helst, låt oss nu äntligen ta en titt på Cragganmores standardbuteljering, deras tolvåring. Den är buteljerad på 40% – för min del skulle gärna få dunka upp den på i alla fall 46.

Doft: något oväntad spritspets med tanke på den svaga styrkan; en väl inbäddad varm vanilj. Vaga frukter, lite som doften av en konserverad fruktblandning i sockerlag; en liten, svag ton av lim. Andra frukter: är det aprikos, kanske? Den i whiskysammanhang inte sällan förekommande möbelpolishen är här också, och en något frän ton av ek. Det där fräna låter negativt, men det är det som gör att den här whiskyn inte bara doftar som nästan vilken generisk whisky som helst, utan har något kännetecken. Det är väldigt lite som står ut, vi är i mitten av vägen här, som det heter på svengelska. Jag gissar att denna whisky lagras i en blandning av sherry- (någon av de lättare sorterna – Fino, kanske? Eller den lite kraftigare Amontilladon?) och bourbonfat. Vatten lockar fram skirare, blommigare toner, och vaniljen backar (tack för det): en avsevärd förbättring.

Cragganmore 12 YO. Ingen gäspning, ingen dålig whisky, men samtidigt en bra bit från toppklass.

Cragganmore 12 YO. Ingen gäspning, ingen dålig whisky, men samtidigt en bra bit från toppklass.

Smak: det är överlag väldigt lent. Sockerlagen är här, tillsammans med en hel vaniljbomb; långt bak, viss spetsig citrus som gör det hela lite mer spännande. Mogna ljusa frukter som aprikos och kanske ananas. Habilt, inget som sticker ut. Med vatten: jag känner ingen vidare förändring, annat än att möbelpolishen från doften flyttat hit och en del toner av citrus och fläder förstärks.

Eftersmak: den inleds med en liten puff av jord, sedan följer fläder, apelsin och något jag verkligen uppskattar men inte hittar namnet på; det finns också i Craigellachie 13 YO och Glencadam 15 YO, något ”päronigt”, kanske. Päronjuice, utspädd? Här finns också något som skulle kunna vara vitpeppar, långt långt bak. Och fler frukter, inte konserverade nu och mycket skirare än i doft och gom. Detta lite mer nedtonade och skira i eftersmaken uppskattar jag mer än doften och smaken, som (ovattnade) känns mer anonyma. Med vatten: än skirare, än blommigare.

Sammanfattning: det känns som att destilleriet skulle kunna göra bättre än såhär, med de pannor och den destilleringsprocess de har. Det borde landa i något som skulle dra lite mer åt hållet av Old Pulteney och kanske till och med så extremt som Craigellachie, men det är alltför stora sjok av vanilj och liksom…tillrättalagt. Visst finns här många bottnar och dofter och smaker, mer än i många andra tolvåringar på 40%, men det är som en oförlöst whisky. Magin ligger någonstans där i glaset och väntar på att få titta fram. Provningen gör mig inte nyfiken på att dricka mer Cragganmore 12 YO, men den väcker intressent för att få prova Cragganmore på fatstyrka. Kanske de lite råare inslag som brukar följa av användandet av worm tubs/spiralkondensatorer och deras lågvinspannors skarpt lutande rör (lyne arms) skulle märkas av bättre då? Det finns en fatstark tioåring släppt 2004 och en tolvårig fatstark single cask släppt 2009 som genast kittlar mitt intresse; annars är det tyvärr ganska ont om specialbuteljeringar av Cragganmore, både officiella och från oberoende buteljerare.

Vatten förbättrade denna whisky på alla punkter, från doft till eftersmak. Men det är alltså inget jag springer iväg och köper en butelj av, precis, även om priset är lågt, 384 kronor i skrivande stund.  (Vad jag tyckte om deras Distillers Edition – inte jättekul – kan du läsa här.)

Denna provning är del i en ypperligt sällan uppdaterad serie whiskies jag hade på en provning i juni i år, med bara tolvåringar; du kan hitta dem alla under taggen ”Tjedern testar tolvåringar”. Som jag redan skrivit vann Bunnahabhains tolvåring, men både silvermedaljören från provningskvällen och min egen personliga favorit återfinns i andra flighten (Hazelburn – Glengoyne – GlenDronach – Peat chimney – Caol ila). Alla närvarande fick rösta på två av fem whiskies de uppskattade i första flighten. Cragganmore hamnade inte i det absoluta bottenskiktet totalt sett, men var också långt ifrån en pallplats. Som sagt: vi befinner oss i mitten av vägen, men känslan är att vi inte riktigt skulle behöva vara där.

 


En kommentar

  1. Jag har nog upplevt många Cragganmore som rätt snälla och lite outvecklade. Men det är ju liksom det som är charmen med whiskyn. Jag gillar det dom gör hur dom än gör det.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.