Den som kör ett Islayrace på sin blogg bara måste ju förstås prova någon whisky från nedlagda Port Ellen. Nu är ju saken den att jag inte direkt sitter på högar med samples med oprövade Port Ellen. Men efter lite letande i samplesberget – jag måste måste måste städa där och ordna alfabetiskt, jag spenderar absurda mängder tid med att rumstrera runt bland mina samples – hittade jag Pe5 i serien Elements of Islay. Serien utgör oberoende buteljeringar av Islaywhisky där destillerier och destillat ges förkortningar som om de vore grundämen, och där siffran lite à la Scotch malt whisky society anger vilken utgåva i ordningen det är från ett givet destilleri. Pe5 är alltså deras femte utgåva av whisky från Port Ellen.
Den oberoende buteljeraren bakom Elements of Islay heter Elixir Distillers; tidigare hette företaget Speciality Drinks. De är en del av bröderna Sukhinder och Rajbir Singhs komplicerade mängder whiskyföretag som bland annat omfattar The whisky exchange och som ämnar bygga ett destilleri på Islay. Serien whiskies, som har sin egen hemsida här, var länge NAS-whiskies, men numera lämnar de på hemsidan ut lite mer information om sina whiskies.
Pe5 är en single cask whisky, från en refill sherry butt ”from the early 80s”. Den buteljerades 2011 på en fatstyrka av 57,9%. Som alltid i denna serie är flaskan på bara 50 cl. Åldern är alltså i runda slängar runt 30 år. Storleken på utgåvan är märkligt nog inte uttalad. Länk till whiskybase här.
Doft: alltså, detta. Så underbart. Deras whiskies brukar kallas ”austere”, vilket betyder ungefär bister, sträng, stram. Jag skulle hellre kalla detta brutalt. Port Ellen kanske är ungefär rökwhiskyns motsvarighet till Craigellachie? Med det menar jag ungefär: de mer vana och inövade maltälskarnas whisky, medan den som inte provat mycket whisky kommer inte vara särskilt road. Vad betyder det, då, i smaknotstermer för just denna whisky? Gummistövel, svamp, varm sandstrand, varmkörd gammal dieselmotor; mineral men ettrig, markerad rökighet; stora mängder gödsel; limejuice, gröna oliver; (gips)bandage och/eller gammal dammig säckväv. Tobak, havsvatten. Alltså, jag skämtar inte: allt detta finns i denna doft. Detta är en så elak, så brutal och skitig doft: otroligt bra, lovar himmelriket.
Smak: inleds sötsmutsigt (smuts, cigarr, socker); ett par sekunder av alkobett följer, men håll kvar whiskyn i munnen och welcome to hell unleashed. Bilverkstad, den där gamla varmkörda tvåtaktsmotorn, lera, stall. Frukter därunder, men svåra att fånga genom den massiva torvväggen. Varmt gummi. Så. Jävla. Gott.
Eftersmak: mjuk, fet underbar rökighet inleder. Följs av smör, baconfett, ingrodd smuts, järn… Haviga toner också: oljig, rökt fisk och havsvatten. Fyttihelvete vad fantastiskt smutsig denna whisky är!
Med vatten: milda makaroner, mamma kom och hjälp mig! Gammalt nyupprivet linoleumgolv; grillade/brända citroner; tjära; svarta oliver, och en gödselton som kombinerat med oliverna faktiskt luktar som lite unket, intorkat svett. (Första gången jag känner detta i whisky och det lirar faktiskt perfekt i denna helt magnifikt brutala doft.) Musslor och polkagrisar. Jag är lyrisk. Smaken är inledningsvis söt, nästan bärigt söt (svartvinbärsmarmelad?); så kommer söt cigarrök följt av en ettrig kryddighet, mjölkchoklad, citronjuice och den där märkliga torvigheten och smutsen som inte står att finna någon annanstans på de aktiva destillerierna på Islay: varm gummistövel, jord, linoleumgolvet, dieselmotorn… Här finns också fisk, men inte oljig och rökt, utan mer som rå fisk doftar. Detta är en konsekvent och helt brutal best. Eftersmaken är oväntat snäll i sammanhanget, inleds med kola och sandelträ och går vidare på lakrits, vaniljbulle och en mild, fet rökighet. Sedan kommer en rejäl klick dalbränd tjära in och smutsar till det hela.
Sammanfattning: jag är golvad. En skogstokig del av min själ är irriterad över att jag är golvad. Det finns en sådan hype omkring Port Ellen att jag väldigt gärna hade funnit att detta var som vilken Islayrökare som helst, eller sämre. Du vet, som när David Broom provade igenom tre tidiga Special Releases från Port Ellen och det högsta betyget han delade ut var 80 poäng. Men nej, det gick ju inte alls. Detta är en av de bästa whiskies jag har provat, någonsin. Ja, kanske den allra bästa. Så elak, så smutsig, så ful, så brutal. 95 poäng. Det är nästan så det ligger och dallrar upp mot 96.
*
Tack Marcus K för att du samplade. Mitt liv är sig inte längre likt.