Sedan 2002 ingår ingår en tolvårig fatstark Lagavulin i Diageos Special Releases. Jag provade 2018 års version i januari (smaknoter här). Idag letar vi oss bakåt i tiden, till 6th release från 2006. Den kostade £40 när den släpptes. Alkoholstyrkan låg det året på 57,5%; på min sampleflaska står 57,1%, men det torde vara ett misstag. Det existerar förvisso en Lagavulin 12 YO cask strength på bara 20 cl buteljerad 2006 med alkoholstyrkan 57,1%, men hur sannolikt är det att någon köpte den specialflaskan och samplade den…? Well, kanske, men mer sannolikt är ändå att sampleflaskan har fel alkoholhalt skriven. (Och ja, för att maximera förvirringen: om du tittar noga kan du se att fotot flarran ovan på fel ledd är ytterligare en annan buteljering, nämligen 2007 års släpp. Jag hittade helt enkelt ingen tillräckligt högupplöst bild på 2006 release utan lådan att använda. So sue me.)
Okej, då vet vi vad vi har i glaset, då…typ. Såhär tyckte jag:
Doft: rejält med sötrök, eller snarare söttorv: en smutsig, lädrig ton möter rejäl sötma (mörk sirap kanske?) möter just torv. Med torv menar jag här då hur torv doftar, men för den som inte doftat på torv: tänk torkad jord, en torr kompost med förmultande löv och grenar. Lera, också, och brödet som heter kavring. Lagavulin är ofta, för mig, en whisky som motbevisar tanken att whisky ska vara komplex för att vara bra. Detta är ensidigt, brötande och underbart.
Smak: rejält söt inledning, med mycket smuts och gammalt läder. Följer så viss attack från alkoholen, men inte mycket; godiset sockerbitar; apelsin; köttbuljongkoncentrat; det där svartkletiga kladdet som är kvar på grillgallret när du grillat kött. Underbart!
Eftersmak: torvmuller inleder, och följs av tjock, söt rök. Ibland skriver man charkuterier om whiskies, men här är det snarare en rejäl grillad köttbit (nöt), inte torkat kött. Underbar ingrodd smuts i avslutet.
Med vatten (halvrejäl skvätt men lär fortfarande ligga på över 50%): maltigare, nästan åt bränd müsli-hållet. Saltlakrits och en skvätt choklad. Fortsatt underbart torvigt och smutsigt. I smaken är det oljigare, mindre sött till en början. En rejält salt grillsås. Halleluja. Eftersmaken är nu rökigare snarare än torvig, och inslag av saltlakrits, bacon och ett uns kaffe har tillkommit. Mer vattning utvecklar ytterligare andra sidor av denna whisky, men jag tror det räcker med ord nu.
Sammanfattning: jag tycker detta är riktigt, riktigt bra. Trots alkoholen och den relativa ungdomen bits den inte, utan det är torv och tjock rök för hela pengen. Fantastiskt ensidig. 90 poäng.
*
Tack till dig som samplade någon gång för några år sedan – jag minns inte vem du var.
