Tjeders whisky

Bara whisky

Elements of Islay Cl4

Idag i glaset, en Caol ila – Islays överlägset största destilleri och ett destilleri jag ibland har svårt att förstå storheten hos. (Förlåt, Ronny!) Jag brukar gilla Caol ila, visst, men har samtidigt lite svårt att förstå de som tycker att de gör sådär riktigt fantastisk kanonwhisky (annat än de riktigt gamla utgåvorna som brukar kunna vara amaaaaaazing). Idag provar jag en oberoende buteljering i Elements of Islay-serien, från den tid då de som gav ut den hette Speciality Drinks: Cl4. (Numera heter de Elixir Distillers. Tydligen jobbar jag på att maximera antalet parenteser såhär i inledningen.) Alltså, för de av er som inte har koll på Elements of Islay, den fjärde Caol ila som getts ut i serien.

Flaskan är på 50cl, utgiven som NAS men lagd på hogsheads, plural, 1999 och buteljerad 2012, så runt en 13 bast är den. Den informationen framgår inte av flaskan, men väl av den här hemsidan.

Doft: en lite stickig rök; torrt gräs, nästan hö; försiktig fruktighet där under (apelsin, gråpäron); något vidbränd rågmjölsgröt. Även viss blommighet, typ som torr sommaräng med hundkex.

En maffig, härligt enkelspårig rökare.

Smak: inleds bra mycket sötare än doften, som sotsmutsiga sockerbitar (godiset); övergår i tjock, oljigt simmig torv med rökslingor i; salt lakrits, rejält salta charkuterier. Mer av in-your-face käftsmäll än nyanser här.

Eftersmak: en sotig matta av torv, en mustig chiliton som nästan är chili con carne (!); bra mycket sotigare rök än både i doft och smak. Den köttiga tonen är som när man vidbränner kött i stekpanna: fantastiskt. Den avslutas som en Lagavulin på steroider, faktiskt, inte alls som den var på doften.

Med skvätt vatten: doften blir ”geggigare”: torvigt jordig, mer av rågmjölsgröten, en tjockare rök – frukterna backar och smutsigare toner har hittat fram. I smaken är det också mer all-in på smutsen, oljigheten, kanske något rökt fisk har hittat in bland alla charkuterier också. Eftersmaken är beskare nu, nästan surare också: klart motvalls. Blint skulle jag, på eftersmaken med vatten, ha gissat på att detta var yngre än runt 13 år. Det är inte kritik. Eftersmaken vattnad är en attack på gommen: sot, torv, surare rök, oljigt, hö, chilihetta. Är det subtilt och mångfacetterat? Verkligen inte. Betyder det att det är dåligt? Verkligen inte.

Sammanfattning: detta är ett bra exempel på att whisky inte alls måste hänga ihop för att vara bra. Doften är mycket försiktigare och ”finare” än den brutala eftersmaken. Finns det något problem i det? Absolut inte! Det är också därför jag tycker att bland det dummaste som finns hos en del som bedömer whisky är att man ska bedöma whiskyns ”balans”. Som om välbalanserad whisky vore bättre än spretig. Som om det inte är fantastiskt när eftersmaken är förvånande snarare än förväntad. Jag är inte på något sätt golvad, men en bra, stabil rökare.

Poäng, för den som pysslar med sådant? Jaaaaa, du. Vi är absolut under 90, absolut över 80. Sådär en 85, typ? 86?

*

Tack till Ronny som fick köpa denna av mig för ett vettigt pris och glad i hågen hällde upp ett sample åt mig på en gång vid överlämnandet. 


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2018 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén