Förra året gjorde underbara Springbank något väldigt roligt. De formligen strösslade världsmarknaden med ett gäng single casks, alla 21 år gamla, som släpptes på olika marknader. Det finns 21 YO single casks från Springbank buteljerade 2016 för Taiwan, USA, Frankrike, Japan, Juuls i Danmark, Nederländerna, Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Belgien, en som splittades mellan hela tio länder…och en för Sverige. Jag, som är en inbiten Springbanktok, köpte den för Storbritannien och den för Sverige, mer hade jag inte råd med. (Hashtag whitepeopleproblem! Hashtag lyxfällan! Hashtag lyxångest! Hashtag checkyourprivilege!) Den som släpptes för Sverige är från en oloroso hogshead, ett fat som gav 318 flaskor med en alkoholstyrka på 47,5%.
Denna whisky kostade 2967 på Systembolaget, när den släpptes i mars, och har nu sålt slut. Visst är 2967 kronor en del pengar, men tro mig: det är värt vartenda öre. Här är mina noter.
Doft: Springbank kan både vråla och viska; den här ligger i det mer viskande registret. Metalliskt eller snarare mineralt vrålar det, men därunder ligger en viskande, komplex kombination av så mycket att det är svårt att fånga. En försiktig, ändå lite skitig rökighet. Marin sälta, kanske en aning sjögräs. Rumsvarm grädde. Det finns en nedtonad fruktighet här också, nästan som körsbär. Nyskurna äpplen. Jordkällare. Det här, mina vänner, är whiskyporr: dofterna är välintegrerade med varandra, men destillatet sjunger fortfarande genom fatets tjugoettåriga inverkan; det här måste ha varit ett refillfat. Ljuvligt. Fantastiskt. Svinbra.
Så. Bra. Whisky.
Smak: den anländer så lätt, så lätt, med toner nästan som av torr päroncider och någon lite sur ölsort; någonstans därunder ligger tjärade rep och verkligen viskar; stenstrand vid havet; mineralt. En mycket fin, nedtonad smak. Tuggummi, eller tutti frutti, och en krispig torr fruktighet som jag närmast associerar till munkänslan när man dricker champagne. Ja, detta kanske är whiskyns motsvarighet till champage.
Eftersmak: inleds med en kort frukt- och torvpuff, men sedan kommer Springbanks minerala, här starkt nedtonade rökighet över gommen. Grönt te. En underbar lätt syntetisk fruktighet, som när du tuggat på ett pärontuggumi i minst fem minuter och bara det där allra sista av smakerna ligger kvar. Mjuk oljighet. Hänger kvar i en evighet.
En försiktig vattning gör doften mer sherrymässig och också lite skitigare; en strimma av blod kan anas nu också (om du tänker att blod är fel i en whisky, dofta på Springbank 12 YO cask strength, vilken batch som helst, och tänk om). Gommen, däremot, har blivit än finare och månne något äppligare; sjögräset har flyttat fram något. I eftersmaken, en liten pepprighet och kraftigare oljighet. Jag vet inte om den vann på vattning eller inte, i båda versionerna är detta himmelskt.
Sammanfattning: de mjuknar så fint med åren, Springbank. Det här är ett sherryfat, men definitivt inte first-fill. Denna whisky är ett underbart exempel på vad som händer när du fyller ett fat och bara låter åren gå: inga finishes, inga moderna ”wood technologies”, inga vrålande toner som ska få din produkt att stå ut med spektakulära doft- och smaksensationer: bara ordentligt med tid, ett bra destillat och ett bra fat, det är allt som behövs. Detta är helt enkelt en svinbra whisky.
*
Ett stort tack till Symposion, som gav mig möjlighet att prova denna fantastiska whisky. Nyfiken på vad andra tyckte om den, för att jämföra noter med varandra? Här har du recensioner från WhiskyTower, Whiskyarkivet, freddeboos.se och Whiskynörden.
