Tjeders whisky

Bara whisky

anCnoc 22 YO vs. 24 YO

| Inga kommentarer

anCnoc är namnet på whisky från destilleriet Knockdhu, som lät för likt Knockando så därför heter whiskyn numera inte vad destilleriet heter. Alla med på banan? Då går vi vidare.

anCnoc släppte 2013 en 22 YO, med dominans av bourbonfat i receptet. Den är nu utgången och 2015 buteljerades istället en 24 YO. I augusti 2016 kom 150 flaskor 24 YO till Sverige för det mycket trevliga priset 1499 kronor. De är förstås slutsålda sedan länge, men både 22 och särskilt 24 YO kan lätt beställas utomlands ifrån för den som vill. De är båda buteljerade på 46%.

Det finns många sätt att prova whisky. Jag föredrar att prova whiskies en och en, långsamt. Idag tänkte jag dock börja med den ytliga frågan ”vilken är bäst?” eller, mer högre grad av erkännande av det subjektiva i bedömning av whisky, ”vilken föredrar jag?”. I en sådan provning skiter man i princip fullständigt i noterna och går enbart på de tre parametrarna doft, smak och eftersmak och frågar sig vilken man själv gillar mest.

Mer traditionella smaknoter på de båda följer längre ned.

22 vs 24: vilken är bäst?

(Jag spenderade ungefär fem minuter på hela den här provningen; helt ovattnat och som ni kommer se slarvigt genomfört, men det var också en del av poängen.)

Doft: 22 vinner mest för att jag är mer förtjust i bourbondominerade lagringar framför den uppenbart mer sherrydominerade 24 YO; i jämförelse blir 24 lite för ”murrig” för mig.

Smak: svårare. Jag tror 22 vinner, lite för mycket ekbeska i 24an i jämförelse.

Eftersmak: 24 eller 22, mycket svårt. Jag tror det blir den lite fräschare och piggare 22:an även här.

Jaha, så då vet vi vad jag tyckte vid ett mycket snabbt intryck. Men vad händer om vi går lite mer på djupet med de här båda?

anCnoc 22 YO, 46%, buteljerad 2013 eller 2014

Doft: en ljuv, snäll smekning: honung, vanilj, torkad aprikos, ananas i mängder och ett helt berg av kokos. Halspastill, typ Läkerol salmiak kanske. Eller, Läkerol, men inte salmiak. Grönt te.

Smak: inleds ljuvt och försiktigt med honung och grönt te, sedan kommer mango, ett litet litet chilistänk, en mild beska och någonstans i djupet mosade mörka russin.

Eftersmak: inleds med en chokladpuff – kakao? – och sedan följer en mycket ren vaniljton, nästan vaniljglass; också sådant där syntetiskt fruktgodis i kraftiga färger – Jelly beans! En mycket skönt syntetisk godiston.

Med vatten bleknar doften – läkerolen backar och fruktigheten blir liksom mer ”allmän” och lite småtråkig; smaken däremot har gått framåt, med färskare fruktighet och kraftigare stänk av kakao och kanske även kaffe; eftersmaken är lite pepprigare, kanske spritigare: spretigare. För mig är det en bra utveckling, andra uppskattar kanske den snällare varianten från tidigare.

Sammanfattning: en mycket fin, ren whisky. Konsekvent, tydlig, snäll. Den låter fruktigare än vad den är, när jag läser mina egna noter. Grönt te kan vara både gott och lite tråkigt (hej Auchentoshan!) i whisky; här är det en härlig, nästan lätt fermenterad ton av grönt te som löper genom fruktigheten i whiskyn. Mycket njutbart, absolut, men jag är inte golvad. Old Pulteney 21, som jag provade innan jag provade denna whisky, är i min gom helt överlägsen denna whisky.

anCnoc 24 YO, 46%, buteljerad 2015

Doft: djupt söt och lätt bränd doft av fruktigt bakverk, som när bullar med mycket smör och socker har bildat ett litet knäck på undersidan i ugnen. Solvarmt trä, vet inte riktigt vilket träslag bara. Litet inslag av kamfer under de mörka frukterna; aprikos, framför allt. Ja, definitivt mer sherryfat i denna. När jag jämförde den med 22 rakt av fann jag som ni sett denna murrig, men nu när den stått ett tag är det som bortblåst och kvar ligger en skön vägg av lätt bränt trä ihop med de mörka frukterna.

Smak: rejäl ekbeska efter någon söt och fruktig sekund i gommen, sedan en strimma av rök (!) eller i alla fall jord/nästan torv; drottningsylt (mycket nöjd att jag hittade den beskrivningen, den är klockren!); en lång bit bak, en hint av liniment.

Eftersmak: inleds stort med en bränd, fruktig puff; följer så en stram, svagt besk oljighet och gräddkola, eller, ”bränd gräddkola”, om den kombinationen är förståelig: gräddkola med inslag av något som på en gång är knäckigt och bränt.

Med vatten djupnar fruktigheten rejält och frukterna blir lättare att liksom plocka ut: plommon, aprikos, mörka vindruvor; smaken är ljuvare, mindre ekbeska och med ett litet inslag av mynta. Jag tycker mig också ana röda vinbär här. Eftersmaken är även den mindre besk, och mer fruktdominerad, med torkade fikon med i blandningen. En stor utveckling med vatten.

Sammanfattning: en bra whisky, även denna. Den är som 22-åringen mycket snäll, lite väl snäll för min smak, men detta är mycket välgjord whisky. Hatten av för ett destilleri som släpper såhär gammal whisky för sådana här priser, i såhär diskret paketering, i denna galna tid av ständigt stigande priser för äldre whisky.

…så, vilken blev bäst till sist, då, efter djupdykningen. Jag vet inte riktigt; kanske 22 YO? Det där med att jämföra whiskies i syfte att säga vilken som är bäst av två som är bra är inte riktigt min påse. Det här är två bra whiskies, ingen av dem är svinbra. I min gom.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.