Tjeders whisky

Bara whisky

Oberoende buteljerare

| Inga kommentarer

Oberoende buteljerare är firmor som köper fat eller låter fylla egna fat, och ger ut dem under eget namn. Etiketterna är alltid andra än de *officiella buteljeringar som ges ut av destillerierna. En hel del oberoende buteljerare köper fat för att omedelbart buteljerera dem. De större firmorna har dock *WOWGR-certifikat och därmed själva möjligheten att fortsätta lagra inhandlade fat för att buteljera dem när de är redo.

Det finns nästan 600 oberoende buteljerare, om vi litar till databasen whiskybase (595 i januari 2017). De allra flesta är så små och ger ut så små mängder att de inte har medtagits i denna ordbok. Det kan till exempel handla om mindre whiskyklubbar som bara gett ut ett par whiskies. Det är tveksamt om sådana kan räknas som oberoende buteljerare i egentlig mening. I den här boken har jag satt en gräns för oberoende buteljerare som gett ut 40 whiskies eller mer, baserat på information hämtat från whiskybase i januari 2017. Ovanpå det har ett mycket begränsat, personligt urval av mindre oberoende buteljerare av kvalitetswhisky tagits med. Det betyder att dryga sjuttiotalet oberoende buteljerare finns som egna uppslagsord i denna ordbok.

För whiskyentusiaster är de oberoende buteljerarna en källa till annorlunda whisky, ofta single cask och utgiven på fatstyrka. Flera destillerier som knappt alls har gett ut någon egen whisky finns i alldeles underbara utgåvor från oberoende buteljerare. En del destillerier – Mortlach är kanske det mest kända exemplet – har varumärken som i princip helt byggts genom att oberoende buteljeringar har gjort dem uppskattade och eftersökta av whiskyentusiaster. Andra destillerier, som  Clynelish, har sin whisky öronmärkt för blendmarknaden och finns knappt i form av officiella buteljeringar av singelmalt, men har stora skaror av trogna följare som köper upp de många oberoende buteljeringar som finns tillgängliga. En del destillerier finns brett tillgängliga både i form av oberoende och officiella buteljeringar – Bunnahabhain är ett exempel på ett sådant destilleri. Ytterligare andra är noggranna med att inte släppa whisky till oberoende buteljerare (Kilchoman och Talisker, till exempel), och/eller kräver att whiskyn som i de fallen ges ut inte får bära destilleriets namn (hej Glenfarclas!). Utbudet från oberoende buteljerare är alltså beroende av olika destilleriers och ägargruppers sätt att handskas med den egna produktionen av fat.

En poäng med oberoende buteljeringar är att de kan skilja sig men ändå påminna om officiella buteljeringar från samma destilleri. Eftersom det ofta handlar om single cask-utgåvor ger de oberoende buteljerarna insyn i den individuella variationen mellan fat från ett visst destilleri. Det kanske mest intressanta med oberoende buteljerare och den whisky de levererar till marknaden är, kanske med undantag av den största oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail, frånvaron av strävan efter engelskans ”consistency”, annars ett adelsmärke inom whiskybranschen. Destillerier strävar efter att ge ut en produkt som ska se ut, dofta och smaka likadant över tid. Bland oberoende buteljerare är istället den individuella variationen i fokus. Det spelar då mindre roll om fatet som buteljeras är likt eller olikt hur whisky från ett givet destilleri brukar smaka; det intressanta är om whiskyn är bra eller inte.

Om du tvivlar över huruvida en flaska i din hand är en oberoende eller officiell buteljering finns det ett enkelt tips: på en officiell buteljering av tolv år gammal Glenwhatnot står det just så: Glenwhatnot 12. På en oberoende buteljering ska det istället stå ”Distilled at the Glenwhatnot distillery” eller ”From Glenwhatnot distillery”, och så följer åldersbestämningen efter det.

Oberoende buteljerare ger ut alla kategorier av whisky, även om whiskykonnässörer känner dem bäst som en källa för utgivningar av single casks, ofta på fatstyrka. De större firmorna med stora egna lager av fat ger även ut single grain, blended whisky, blended malt och hela serier av whiskies under särskilda varumärken (då med det normala kravet på ”consistency” mellan olika *batcher av ett givet varumärke).

Oberoende buteljerare är geografiskt ojämnt fördelade. Starka whiskymarknader, relativ geografisk närhet till Skottland samt länder med låg alkoholskatt är tydligen goda jordmåner för oberoende buteljerare. Frånvaron av en del mycket stora whiskymarknader men med låg grad av premiumisering av de sålda produkterna (Brasilien, Indien) är både iögonenfallande och talande. Såhär ser fördelningen ut:

Tabell 1. Antal oberoende buteljerare, landvis.

Land Antal oberoende buteljerare
Tyskland 166
Skottland 165
Storbritannien (sannolikt är flera från Skottland registrerade som Storbritannien i whiskybase) 73
Nederländerna 31
Belgien 26
Frankrike 19
Schweiz 19
Italien, Sverige, USA 15
Danmark 14
Japan 10
Österrike 5
Nya Zeeland 3
Cypern, Irland, Luxemburg, Polen 2
Israel, Kanada, Lichtenstein, Macau, Malaysia, Norge, Ryssland, Singapore, Sydafrika, Taiwan 1
Summa 595

Källa: uppgifter hämtade från whiskybase 7/1 2017.

Oberoende buteljerare får sina fat från en rad olika källor. En del köper fat direkt från destillerierna, även om det är relativt ovanligt. Allra vanligast är att fat köps i stora paket från *brokers som handlar med whiskyfat. Fat kan även inhandlas från andra oberoende buteljerare, vilket ibland kan göra gränsen mellan en broker och en oberoende buteljerare något suddig. Undantagsvis köps även *privatfat in, och ibland kan två oberoende buteljerare även dela på samma fat (så kallat *splittat fat).

Det är slående hur unga många väletablerade oberoende buteljerare är. Förutom några stora firmor med rötter som *brokers och blenders under 1800-talet och några få som började buteljera whisky under 1900-talets första hälft grundades i princip samtliga välkända oberoende buteljerare så sent som under 1990- och 00-talen. 1990-talet var en god tid för etablering av oberoende buteljerare: tillgången på bra och billiga fat var stor efter tidigare års överproduktion (se *whisky loch), och intresset för singelmaltwhisky var kraftigt stigande. Oberoende buteljerare som Adelphi, Blackadder och Signatory Vintage grundades alla på 1990-talet. Ytterligare andra som vi redan tenderar att betrakta som klassiska – A. D. Rattray är ett exempel – grundades ännu senare, på 00-talet.

Är vissa oberoende buteljerare bättre än andra? Med ett ord: ja. Med tre ord: ja och nej. Men mest ja. Detta beror på en rad olika saker. För det första: störst går först. En liten oberoende buteljerare med begränsade medel får sällan förfrågan om att köpa de där fantastiska faten; de förfrågningarna går istället till etablerade oberoende buteljerare med större omsättning. Detta tangerar frågan om kontaktnät, också det helt avgörande för hur oberoende buteljerare får tag på fat och en delförklaring till varför en del oberoende buteljerare håller högre nivå än andra. Visst finns det en del relativt små buteljerare som har ett omfattande kontaktnät, och som genom det kan skaka fram fantastiska buteljeringar; exempel på sådana buteljerare kan vara Daily dram och Sansibar. Men på det stora hela gäller att ju större firma, desto bättre kontaktnät, och ju bättre kontaktnät, desto bättre fat. En tredje anledning kan vara vem eller vilka som står för fatvalen vad gäller när ett visst fat ska buteljeras, eller om det alls ska buteljeras. Adelphi har enormt kontaktnät, gott om pengar, ratar nitton av tjugo fat och bland andra Charles MacLean som avgör om fat ska buteljeras eller inte. Det är liksom ingen slump att det är svårt att finna en buteljering från Adelphi som inte imponerar.

En Ben Nevis från Adelphi. Jag har inte smakat den. Sannolikheten att den inte är riktigt bra är låg.

Samtidigt är svaret på frågan också nej (med kvalifikationer). Eftersom fat är individuella och eftersom smakpreferenser är individuella finns det inga absoluta svar på vilken eller vilka oberoende buteljerare som är ”bäst” eller håller högst kvalitet. Jag sticker ut hakan och vågar påstå att det sannolikt inte finns någon oberoende buteljerare som gett ut femtiotalet whiskies som inte gett ut någon riktigt fantastisk whisky. Men faktorerna jag nämnde ovan kan förklara varför de större firmorna, som Adelphi, Wm. Cadenhead, Gordon & MacPhail och Signatory, generellt håller en högre nivå än mindre buteljerare. Pratar vi inte om enskilda buteljeringar utan tar hela firmors utgivning kan individuella smakpreferenser förvisso skilja sig åt, men fullständigt subjektivt är heller inte svaret på frågan ”är detta en bra whisky eller inte?”

Olika buteljerare kan också ha olika mål med sin utgivning. Så har Scotch malt whisky society, SMWS, ett uttalat mål att ge ut whiskies där karaktären på den buteljerade whiskyn ska skilja sig från den väntade destillerikaraktären, något som inte gäller för den mer traditionella firman Gordon & MacPhail. Om jag vågar måla med riktigt breda penseldrag uppskattas också mer extrema whiskies i marknader som Sverige och ännu mer i Tyskland. Det gör att en stor tysk oberoende buteljerare som Malts of Scotland inte väjer för att ge ut whiskies som, låt oss vara försiktiga i formuleringen här, allt annat än viskar. Frågan ”Är Malts of Scotland bättre än Gordon & MacPhail?” är alltså felställd: tycker du att Malts of Scotland är bättre passar deras fatval dina smakpreferenser. De är då bättre, för dig.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.