Tjeders whisky

Bara whisky

Lagavulin 12 YO (Special Releases 2019)

Same procedure as last year? Same procedure as every year. Diageo släpper Special Releases, en av flaskorna är en tolvårig Lagavulin på fatstyrka, whiskyn är en ångvält som bringar en välbehövlig torvbomb i decembermörkret. Jag har tydligen tidigare bara bloggat om 2018 års släpp och om 2006 års släpp. Misströsta icke, kriget mot samplesberget fortgår med oförminskad styrka även nästa år.

Lagavulin 12 YO på fatstyrka brukar vara bra whisky. Årets version ligger på 56,5% och om vi ska lita till whiskybase med sin märkligt exakta siffra är upplagan på 60762 flaskor. Det vill säga, släppet är skitastort. Lite lustigt är det väl att Special Releases i år har fått likartad design på flaskorna under temat ”Rare by nature”. Eh, nej, inget är ”Rare by nature”, och något som släpps i över 60000 flaskor är banne mig lika långt från rare som det är mellan månen och jorden. Priset ligger på runt 1250 kronor (minus en spänn om du plockar den på Bolaget, minus max 100 spänn om du plockar den någon annanstans ifrån). Det var inte länge sedan de här släppen låg på under tusenlappen och utgåvorna var mindre än hälften så stora. Just sayin’.

Snygg design dock, om ni frågar mig.

Doft: vem sa att whisky måste vara komplex för att vara bra? En örfil på den liraren! Här är det: egentligen ganska svagt av torv, rejält sotig rök, lerig/dyig strand, lätt ruttnande apelsin, ljung, honung. Läder som har fått ingrodd smuts på sig (du vet, ett läderarmband som någon inte plockat av handleden sedan Roskildefestivalen 1998). Det är mindre sött än jag minns en del andra i denna återkommande serie.

Smak: någon röker weed, någon har öppnat en säck smutstvätt, någon blandar godiset sockerbitar i en säck full med torv. Blålera, färskt läder, ingrodd smuts. Skitgott.

Eftersmak: inledningen är magnifik: vi snackar asfalt möter avgaser. Övergår i dovt rökmuller, igen weed, och det är nästan så att det finns toner här som när en elkabel brunnit. Dy. Finns här månne sjögräs har det blandats med vatten och ligger i stilla havsvatten och upplöses, ruttnande. Detta är egentligen inte rökigt så mycket som torvigt. Otroliga mängder ingrodd smuts går hela vägen från doft till eftersmak.

Med vatten: joho då, det kunde visst utvecklas. Stall / rejält intorkad komocka; surdeg; tobak; havsvatten och blött, gammalt läder. Jag tror fan att går full Aflodal på hur jag skriver mina noter och drar till med: otvättad människa. Smaken inleds underbart med mera av stallet och torven ihop med en sötma som även den är hur skitig som helst. Avgaser, igen. Asfalt. Det finns fan noll frukt här, ändå är detta skyhögt bättre än de många unga single casks med rökig Islaywhisky som de oberoende buteljerarna öser ifrån sig. Eftersmaken inleds lite tamare, mer som tjärpastiller ihop med chili; mera stall och läder. Det är som sagt inte komplext, men jösses vad härligt detta är.

Sammanfattning: jag har denna afton provat tre whiskies från Special Releases: Cragganmore 12 (tummen upp!), Talisker 15 (tummen ned!) och denna. Denna Lagga är helt överlägsen. Givet upplagan borde den här whiskyn i en normal värld kosta ungefär 700 spänn, men världen är inte längre rimlig. Den kan inte (längre) sägas vara prisvärd, men det är faktiskt nästan så gott som det smakar. 89 poäng.

*

Tack till Mathias N som samplade.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén