Tjeders whisky

Bara whisky

Lagavulin 12 YO cask strength (2018 release)

Vi sparkar loss 2019 med en Lagga. Gott nytt år, alla därute.

Varje år kommer en tolvårig Lagavulin på fatstyrka i Diageos serie Special Releases. Tydligen är 2018 års släpp 18th release. Fatstyrkan landade denna gång på maffiga 57,8%. Som vanligt är faten refill bourbon hogsheads, alltså 250-litersfat som tidigare innehållit bourbon och sedan whisky minst en gång. Det brukar vara skitgoda brötrökare. 

Doft: min första tanke är inte ens rök, det är…asfalt. Asfalt och en tjock, kladdig torv. Torv i betydelsen jord med sjögräs med lera med, tja, förmultnade växtrester. Sötman som står upp mot denna härliga smuts är också den intressant: det är som farinsocker som möter weed. Så, rejält sök och rejält torvig. Röken är tjock och bolmande, Lagavulins signum: en förtjusande brist på elegans. Det är märkligt att en tolvåring på nästan 58% inte får ett alkostick. Någon rökt, oljig fisk finns här också, kanske makrill? Nytt läder.

Smak: går utmärkt att tratta direkt på fatstyrka. Torv en masse; tjock sötrök (igen, farinsocker med weed); något slags bränd lera; ruttnande tång vid havet. Egentligen mer torvig än rökig, men underbart skitig. Varmkörd gammal dieselmotor. En liksom höstig ton jag vill kalla lövkompost, för de av er som har egen trädgårdskompost.

Eftersmak: inleds på samma linje som tidigare, torv-med-farinsocker. När den backat något ligger en fet oljighet kvar, asfalt, mer än ett stänk chili i betydelsen chilikokt högrev.

Gott.

Med vatten: mer hav nu, åt ostronhållet; saltlaktrits (Djungelvrål närmast); diesel. Fortfarande är det torvigare än rökigt, egentligen. I gommen har sötman backat något och en lite syrligare ton har kommit in, men vad den är vete håken. Cigarraska; askan efter en stor höstbrasa i trädgården; blöt barrskog (tall). Eftersmaken är underbar vattnad, här kommer en rejäl, dundrande rök till sist på toppen, medan därunder ligger lakritsen, gammalt, sprucket läder och, ja, jag tjatar, marijuana. (Full disclosure: jag har bara känt hur det doftar när det röks så det är hela referensramen.)

Sammanfattning: Lagavulin gör så grymt bra whisky, det är sedan gammalt. Av alla destillerier på Islay är de, i min gom, de minst eleganta. Kilchoman har sina långa jäsningstider och pannor som gör whiskyerna mångfacetterade; Ardbeg, sin purifier och sin ljusa fruktighet; Laphroaig sin mer stilrena surrökiga grapefrukt-möter-jod; och så vidare. Lagavulin, däremot, är skitigt, smutsigt, industriellt, torvigt. Det görs grymt bra whisky på Islay, men banne mig: inget rökdestilleri på ön når upp till Lagavulins höjder. Ett brutalt, smutsigt, fenoliskt och oljigt destillat som de i princip konsekvent lägger på använda stora fat (hogsheads). Det kanske inte blir whiskies med hundra lager i om de inte får ligga längre än en 15 år på fat, men jösses, vad gott det är. Det går inte riktigt att sätta poäng på sådan här whisky, finner jag, men vad sägs om 87?

De är dyra, Lagavulins tolvåringar, riktigt dyra: över 1000 spänn får man slanta upp. Men vill man ha ett brötigt torvvrål i gommen ska man definitivt införskaffa denna eller andra i serien.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

2 Kommentarer

  1. Jörgen Agerskov 1 januari 2019

    Hur ligger den i pris

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén