Tjeders whisky

Bara whisky

Glenallachie 2005 8 YO från Alambic Classique

| Inga kommentarer

I glaset i afton en tämligen ovanlig single malt, doldisen Glenallachie. Det handlar om en ung, åttaårig single cask (oloroso sherry, fat nummer 13901) från den tyska oberoende buteljeraren Alambic Classique på brutal fatstyrka – hysteriska 64,8%. Länk till whiskybase hittar du här, där det också framgår att buteljeringen omfattar 179 flaskor. Den som kan sin matematik inser att det här fatet måste ha splittats med någon annan buteljerare eller inte tömts helt; en hogshead ger mer än 179 helrör efter bara åtta år om inte fatet har läckt som ett såll.

Doft: den mycket höga alkoholstyrkan stör, men med näsan på behörigt avstånd på glaset får jag fram detta: maskinrum i fabrik möter frukterna hos ett bra olorosofat. I klarspråk: å ena sidan ung, aggressiv bråkighet med torr jord, smuts, förbrukad motorolja (alltså inte färsk – tänk doften på stickan du stuckit ner i bilmotorn), lite svettig, rumsvarm ost; å andra sidan, krossade halvtorkade fikon; de där russinen som på engelska heter sultanas; färska plommon; en liten touch av mynta. Det är inte en whisky för vardagsbruk och heller inte något som de flesta kommer gilla, men jag som gillar bråkig whisky formligen älskar den här krocken mellan brutal smuts och olorosofatet. Med rejäl skvätt vatten: nu snackar vi. Sherryfatets frukter står upp starkare mot smutsen och skitigheten. Frukterna är färskare nu, vilket ger en sötare doft, där inte minst färska aprikoser har väckts till liv. Smutsen har backat rejält, men jorden ligger kvar ihop med toner av fuktigt järn.

Låt inte skenet bedra. Bakom denna gammaldags design döljer sig en riktig best!

Låt inte skenet bedra. Bakom denna gammaldags design döljer sig en riktig best!

Smak: alkoholen bränner bort smakerna inledningsvis även vid minsta sipp, men efter en stund i gommen: lätt bränd plast (!); blöt metall – järn! – men också de mjukare inslagen av frukt, nu färska och inte torkade: plommon, klarbär, fikon. Ett skönt möte mellan elakt och snällt. Med rejäl skvätt vatten: både bättre och sämre. Den brända plasten, som jag gillade, är försvunnen, och kvar är en järnrik fruktkompott; ordentligt med mandlar, faktiskt. Detta ihop med en touch av klister som får mig att gissa att olorosofatet var av amerikansk, inte spansk, ek. Just det där himla klistret, alltså…det förföljer mig. Jag gillar det inte. Kanske är det en vanesak? Annars är det hela om inte himmelskt så i alla fall underbart.

Eftersmak: oljigt; skitigt; men också: plommonen har blivit till plommonmarmelad, och vid sidan om hittar jag apelsiner, russin och färska fikon. Med vatten backar det skitiga, men oljigheten står kvar och ser till att frukterna inte får överhanden i det underbara bråk som pågår i gommen.

Sammanfattning: detta är brutalt. Totalt kompromisslöst. Och helt enkelt underbart. Där sherryfat ibland används så att destillatet försvinner och allt bara blir en stor snäll fruktkompott brukar jag tycka att det inte är så där jättekul, precis. I den här whiskyn uppnås storverk, just för att destillatet, som måste vara något av det mest brutala som kokas i hela Skottland, verkligen kommer till sin rätt. (Eller är allt det galna fatet och destillatet i själva verket ganska snällt? På utmärkta bloggen scotchwhisky.com läser jag följande om Glenallachie: ”Lightness is a characteristic of most of the 1960s distilleries and Glenallachie is no exception. A malty undertone adds some textural quality to the palate while delicate fruits rise above.” Inget kunde vara längre från sanningen för den här buteljeringen!)

Min vän och bloggarkollega Frida Birkehede har bloggat om just denna whisky; vad hon tyckte kan du läsa här.

Glenallachie är ett destilleri som kokar mer sprit än Ardbeg men som knappt har någon enda officiell buteljering. Orsaken är förstås att syftet med dess produktion är att skapa whisky som ska gå in i olika blends, inte minst Clan Campbell, en storsäljare på jättemarknaden Frankrike. Lite fakta om destilleriet kan du hitta här.

En liten reflektion kring alkoholhalten. Normalt fylls fat med sprit som är 63,5%, och normalt sett brukar alkohol dunsta snarare än öka i ett fat (men det händer). Kan det vara så att destillerier ibland fyller de fat som är tänkta att gå till blendindustrin på den styrka som spriten kommer ur spritskåpet, runt 70 beroende på recept och skärningspunkter? Eller så har just detta fat bara legat högt upp i lagerhuset: ju varmare, desto större risk (chans?) att alkoholhalten snarare ökar än minskar under lagringstiden.

Glenallachie buteljeras påfallande ofta väldigt ung. Jag har provat flera Glenallachie under tio år som har varit, helt enkelt, svinbra. En titt i whiskybase visar en oproprotionerlig uppsjö med buteljeringar i åldrarna 7–9 YO. Jag kan tänka mig två diametralt olika förklaringar och en mer praktiskt: 1) just Glenallachies destillat fungerar bra att buteljeras ungt. 2) och mer sannolikt: Glenallachie är ett så pass okänt destilleri att den oberoende buteljerare som äger ett fat ändå inte kommer kunna ta ut ett särskilt mycket högre pris om den är 17 istället för 8 år gammal. (En tredje förklaring som hänger ihop med tvåan är att fat ofta säljs i stora ”klumpar” till de som köper upp fat. Om det i en stor mängd fat också ingår lite ung Glenallachie vill man kanske se till att sälja av de faten fort för att det inte var dessa fat man köpte ”klumpen” för?)

Ett stort tack till vännen Kjell P som gav mig ett storsample på 10 cl den här besten. Hoppas du tyckte det var ok att tre av dem åkte vidare till Frida…!

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.