Tjeders whisky

Bara whisky

Fyra gånger Glenallachie

| Inga kommentarer

Jag har provat fyra whiskies från doldisdestilleriet Glenallachie. Glenallachie är ett ganska stort destilleri i Speyside i princip helt utan egna officiella buteljeringar som ägs av Chivas Regal (som ägs av Pernod Ricard). Liksom den absoluta majoriteten av Skottlands destillerier är detta en fabrik för blended whisky. Behöver det betyda låg kvalitet? Eh, nej, som namnen Caol ila, Clynelish och Mortlach antyder. Två av de fyra jag provade var lite gäspiga, en var rätt bra, och en riktigt bra. Då kör vi!

Glenallachie Càrn Mór 18 YO, 1995–2014 vatting av två hogsheads, 587 flaskor, 46%

Najs. Okej. Inte illa.

Doft: den där svaga vaniljen som kommer ur refillfat (mumma!); rejäl blommighet som av torkade blommor. Det är rent och försiktigt och skirt vackert. Vatten väcker en intressant, lite grapefruktartad beska och klippt gräs (men det klipptes för en vecka sedan).

Smak: ordentlig sötma men nedtonat; efter ett tag kommer mer motvallstoner, när svag smuts och en vagt oljig ton krockar med blommorna och svaga frukter. Det här måste ha varit refill sherryfat. Gött så! Med vatten: möjligen något smutsigare? Och är det månne körsbär jag anar?

Eftersmak: en skitig oljighet först, som följs av gräsiga toner. Men det är försiktig frukt som dominerar: gröna vindruvor, svaga fikon. Möjligen pepprigare med vatten.

Sammanfattning: en viskande whisky: inga toner ligger långt fram, allt är försiktigt och nedtonat. Mycket lättdrucket; lite småtråkigt. Ger man den tid och eftertanke hittar man det andra skulle kalla off-notes, men som jag gillar. Jag tycker ofta ”vad synd att de vattnade ner den” har blivit till ett lite löjligt mantra bland nördar, som om precis allt skulle bli bättre på högre alkoholstyrka. I detta fall, med de viskande tonerna, hade det onekligen varit intressant att se hur denna skulle te sig på fatstyrka. En habil whisky som utan tvivel klockar in på sådär en runt 80 poäng, för de som gillar hundrapoängsskalan och så som den används. Det vill säga: en schysst virre, men definitivt inget att göra vågen över. Länk till whiskybase hittar du här.

Efter den här följde en till whisky i nästan exakt samma stil:

Glenallachie Signatory Vintage 1996, 17 YO, 43%. Buteljerad 2014, en vatting av två hogsheads nummer 5238 och 5239; 792 flaskor blev det av denna. Signatory Vintage är en budgetserie som håller rimlig prisnivå, aldrig är dålig, oftast är helt okej och då och då mycket bra. Den här whiskyn var så mycket av samma lika som Càrn Mór och liksom lite jaha joho att jag besparar er smaknoterna. Dålig whisky? Nej. Bra? Tja, jo. Engelskans forgettable gäller för denna, liksom för Càrn Mór-buteljeringen.

Jaha, så två whiskies som var okej, njutbara men långt ifrån kanon. Hm… Snäppet yngre då?

Glenallachie 1999–2015, Gordon & MacPhail, 46%

Denna whisky lades alltså på fat 1999 och buteljerades 2015, vilket gör den till en 15 eller 16 YO. Den har lagras på refill bourbon barrels. (Jag ser nu att jag ju har skrivit fel på etiketten till de av er därute som fick samples på den här flaskan för rätt länge sedan nu: där står det 1995–2015! Tusen ursäkter!)

På den här bilden står det 43%, men så är det inte heller den jag provade; den på bilden är buteljerad 2012, inte 2015.

Doft: refillfat, ja, men inte lika trötta fat som i de båda tidigare buteljeringarna. (”Använt fler gånger” eller ”tröttare” behöver inte alltid betyda ”sämre”, men i det här fallet har de lite piggare faten definitivt varit att föredra.) Det finns en renare vanilj här, och blommorna är inte torkade och lätt dammiga, utan lite piggare och fräschare. Den gräsiga tonen är också just fräschare. Här finns också frisk citrus, som en blandning av mandariner med en skvätt grapefrukt.

Smak: fin, ren vanilj, nästan åt vaniljkrämhållet; rumsvarm ovispad vispgrädde; blommigt; päron, eller hellre päronpaj/päronkaka. Markerad sötma, som halspastiller med honungssmak utan mint.

Eftersmak: inleds med en kort pepprighet, men övergår sedan i gräddig blommighet; jag undrar ett tag över vad syrligheten består av innan det slår mig: krusbär! Väldigt somrigt; rakt och enkelt och utan krusiduller. Avsevärt renare och finare än de båda tidigare proverna.

Sammanfattning: en habil, välgjord whisky i lättdrucken, klassisk Speysidestil. Jag gillar det här. Samtidigt befinner vi oss väldigt mycket på mitten av vägen. Ingen större förändring med vatten; om något tappade gommen på i alla fall den mängd vatten jag la till. Detta är rent, rakt, enkelt, och ledigt – inte tråkigt, dock, bara liksom…mainstream. Det är inte svårt att se att Glenallachie fungerar väl i blended whisky: det är rent och rakt och tydliga smaker och dofter. Inget fel i det – ibland.

Nä, nu tar vi och hoppar nedåt i åldrarna!

Glenallachie 8 YO single cask, Sansibar, 2004–2013, 242 flaskor, 47,5%

Några kommentarer först. Ett fat har gett 242 flaskor med 70 cl whisky. 169,4 liter whisky blir det. Det torde alltså röra sig om en barrel med ganska saftigt tapp på alkoholnivån på så kort tid. Så kollar jag upp buteljeringen i whiskybase och möts av horrörbeskrivningen ”sherry barrel” i databasen (på etiketten står varken ”cask strength”, fatnummer eller annat än ”taken from a single cask”, en sådan där bristande information som får det att koka i mig). Sherry barrel? Really? Något sådant existerar inte, om man inte använder ”barrel” som en mer generell term för ”fat”. Kan det handla om ett så kallat splittat fat, månne? Nå nå, nu tar vi och provar whiskyn istället.

Doft: oj! Julknäck med valnötter möter russin och färsk ananas. Kolasås; rumsvarm grädde; någon lite lagom ”funky” off-note sådär i bakgrunden, typ varm smuts. Det finns toner här som skriker first-fill bourbon barrel, och annat som pekar lite diskret åt sherryhållet. Detta är helt magnifikt, överlägset bäst i kvällens lina av Glenallachie. Vatten introducerar en mycket svag syrlighet, och en svag ton av jäst blandas med doften ur ett glas där en slatt Coca-Cola lämnats att torka in i botten av glaset.

Yngst i linan. I särklass bäst i linan.

Smak: inleds mycket sött och med toner av lätt bränt trä; övergår så till en kraftigt smak av gräddkolor i massor, med mjukt kryddiga, söta undertoner (vi är mil ifrån pepprigt och inte heller örtigt, men vilka kryddor är det? Krossad kardemumma kanske?). Det är flytande godis, bokstavligen: gräddkola i flytande form. Med vatten tillkommer skirat smör.

Eftersmak: kola i mängder, igen; rumsvarmt smör. Med vatten en liten, fortfarande söt, kryddighet. Jag avslöjar mig som världens vitaste västerlänning om jag säger ”orientaliska kryddor” och dessutom i den mixen bara lyckas identifiera kanel, men so be it, det är vad jag lyckas identifiera, även om det finns bra mycket mer här.

Sammanfattning: denna whisky må vara något ensidig, och kanske särskilt då i smak och eftersmak, men när det är såhär gott må ensidigt vara hänt. Jo, jag anser fortfarande att ålder och smak är intrikat sammanbundna, men den bästa whiskyn i afton var, utan något som helst tvivel, den yngsta. Jag tycker den skriker av bourbonfat, men det skulle inte förvåna mig om whiskyn påbörjade sitt liv, säg de första tre–fyra åren, i en refill sherry butt. Butten har sedan hällts över på (sannolikt first-fill) bourbon barrels. Det är min totala gissning. Det är gott, det är godis, det är härligt.

I och med denna lina av whiskies har jag provat fem olika Glenallachie. Förra gången var även det en åttaåring, från ett galet aktivt sherryfat, och den tokstollen till whisky sparkade rumpa – vad jag tyckte om den kan du läsa här. Bra fat spöar ålder – ibland.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.