Splittade fat är fat som ges ut av flera olika oberoende buteljerare (nästan alltid två). Två olika firmor väljer alltså att dela på ett fat och ge ut whiskyn var och en för sig. Det är en ganska vanlig företeelse som tyvärr aldrig någonsin genomförs på ett tydligt och genomskinligt sätt. Istället anstränger sig många oberoende buteljerare för att på olika sätt dölja att den single cask de ger ut i själva verket inte är en buteljering av hela fatet. Döljandet kan genomföras på flera olika sätt: fatnumren kan ändras mellan utgåvor (många oberoende buteljerare använder sig av egna ”fatnummer”). Eftersom alkoholstyrkan som anges på en buteljering har en tillåten variation på +–0,3% i båda riktningarna kan man även buteljera ena halvan av ett fat med en falskt angiven alkoholhalt. Den andra halvan av ett fat kan också användas till blended whisky, eller till en vatting av flera andra fat. Detta, att hela fatet inte användes till just single cask-utgåvor, brukar inte i strikt mening betraktas som ett splittat fat.
Det är omöjligt att känna till omfattaningen av buteljerandet av splittade fat, eftersom de oberoende buteljerarna anstränger sig för att inte avslöja att det de buteljerat faktiskt inte är en unik whisky.
Låt mig ge ett något extremt exempel. Den oberoende buteljeraren A. D. Rattray har gett ut en 6 YO Craigellachie från en sherry butt. Whiskyn lades på fat 8/9 2008 och buteljerades 22/1 2015 med en alkoholstyrka på 56,8%. På etiketten kan man läsa att det handlar om en ”individual cask bottling” och att den är ”specially selected and bottled in Scotland for Potstill Vienna”. Buteljeringen är på 240 flaskor. 240 flaskor låter minst sagt lågt för att vara från ett fat på runt femhundra liter efter bara sex års lagring; fatet borde ha gett någonstans över 600 flaskor. Mycket riktigt finner vi en Craigellachie med samma datum, samma fatnummer – 900856 – och samma alkoholstyrka också getts ut av den mycket lilla oberoende buteljeraren Mark & Manny’s malts, i en ruskigt liten upplaga på 50 flaskor och med en gorilla på etiketten. (Länk till buteljeringen i whiskybase här.) MMM, som de också kallar sig, är mycket små, ger alltid ut releaser av whisky med upplagor på exakt 50 flaskor, och har följande något bombastiska principyttrande utsatt på sin hemsida:
Our credo is as straightforward as our plan. We will be offering great taste in small numbers. We will bottle affordable malts that everyone can enjoy. And we will always tell you exactly what distillery it is from and when it was distilled.
Det låter ju bra, antar jag. Och visst, de gör ju på sätt och vis det de säger. Men eftersom de enbart ger ut whiskies i upplagor om 50 flaskor, borde de inte också ha lagt till att de bara ger ut splittade fat som också finns tillgängliga att köpa från andra håll – flaskor som innehåller exakt samma whisky men med en annan etikett? Det är ju liksom inte bombsäkert att jag som konsument vill betala extra för att få ha en apa på etiketten.
En av flera buteljeringar från precis samma fat. Bild hämtad, som synes, från wine-searcher.com.
It gets worse: St Andrews whisky company har nämligen gett ut en Craigellachie, förvisso helt utan ålder, år och datum angivna, men med samma fatnummer och alkoholstyrka. Deras utgåva är ännu mindre, bara 24 flaskor.
Nu har vi 240+50+24 flaskor i tre olika utgåvor med tre olika etiketter, där alla tre utgåvorna innehåller exakt samma whisky. Vi har kommit upp i 314 flaskor från fat 900856. Det är fortfarande alldeles för lite flaskor för att ha kommit från en sherry butt efter sex år. Vad hände med resten? Kanske det finns ytterligare någon buteljering från detta fat, men där fatnumret har ändrats och där alkoholhalten har justerats några små snäpp uppåt eller nedåt. Kanske resten ligger kvar i fatet och fortfarande väntar på att buteljeras. Kanske resten har hällts över i en hogshead, eller i ett stort antal oktaver. Kanske finns en större buteljering av fat 900856, men den har bara inte lagts in i whiskybase. Det är inte möjligt att veta.
Företeelsen med splittade fat är, menar jag, djupt problematisk. Ett problem är att samlare kan råka köpa två olika utgåvor av exakt samma whisky. Ett större problem är att mindre utgåvor av single cask-whisky framstår som mer limiterade än de i själva verket är. När jag köpte japanpressade singlar eller bildskivor eller skivor med grönspräcklig vinyl i tonåren gjorde jag det i alla fall i full vetskap om att det var exakt samma musik på skivan som på de vanliga med svart vinyl. Med splittade fat luras kunder att tro att det bara finns just de här begränsade flaskorna från just det här fatet – och så är det inte så. Ytterligare ett annat problem är att whisky från splittade fat faktiskt innebär att whiskyn blir mer svårtolkad vid provning. Genom överslag brukar man kunna räkna ut vilket slags fat en single cask-utgåva kommer från, helt enkelt genom att se till hur stor utgåvan är och hur gammal whiskyn är, ihop med en höftning av änglarnas andel. Vilket slags fat en misstänker att whiskyn kommer ifrån sätter också vissa förväntningar på hur den ska smaka; så hade jag till exempel utgått från att den där buteljeringen av A. D. Rattray hade kommit från en hogshead om jag bara hade haft informationen 240 flaskor och 6 YO att gå på.
I själva verket kan whiskyn du provar alltså vara från ett större fat än du tror, och ungefär hälften har buteljerats av någon annan. Vet du att whiskyn är från ett större fat kanske doft och smak skulle stämma bättre med vad en kunde vänta sig.
Är en buteljering på 24 flaskor till en whiskyklubb som St Andrews whisky company kan man minst sagt misstänka att utgåvan inte omfattar ett helt fat – och det är också förståeligt att en liten whiskyklubb inte får rätten eller har ekonomin att köpa loss ett helt fat och göra en jättebuteljering. Det är förståeligt, men fortfarande problematiskt. Det är dock värre när två olika välrenommerade oberoende buteljerare båda ger ut samma whisky med olika etiketter (och, inte sällan, rätt så ordentligt olika pris). Man tror ju liksom att buteljeraren X har valt att buteljera ett visst fat, och buteljera hela fatet. Det finns faktiskt till och med exempel på att samma välrenommerade oberoende buteljerare ger ut precis samma single cask, men i olika serier från den egna buteljeraren. (Kända fall av detta finns från Signatory Vintage och Jack Wieber.) Hela praktiken kastar ett solkigt ljus över att vi kunder föreställer oss att en oberoende ger ut en whisky för att de har valt just det där speciella fatet bland andra fat.
Att folk i industrin själva tycker att det är något lurt med sitt det egna beteendet kan också mer än anas genom de aktiva ansträngningar som görs för att dölja att buteljeringar kommer från splittade fat, genom de metoder jag nämnt ovan. Det är alltså långt ifrån alltid som splittade fat kan hittas genom att olika buteljeringar har exakt samma alkoholhalt och med samma datum för till exempel buteljering. Det räcker ju med att en oberoende buteljerare tar resten av det där Craigellachiefatet, struntar i att sätta ut datum på etiketten, kallar den Craigellachie 2008, bottled 2015, from a sherry cask, sätter alkoholstyrkan till 56,5 och kallar fatnumret för PL12 – och vips: det är omöjligt att veta om whiskyn i själva verket är en fjärde buteljering av precis samma whisky från precis samma fat eller om den kommer från något annat fat.
Inom Malt maniacs-kollektivet har man fört en debatt kring detta fenomen, som de dock valt att kalla för ”cask fondling”. De inbegriper även företeelsen att man väljer att bara buteljera ett halvt fat och sedan buteljerar resten vid ett senare tillfälle inom termen. Detta tycker jag själv inte är problematiskt (så länge det framgår av etiketterna). Det handlar ju då faktiskt om olika whiskies, om än från samma fat. Och varför skulle man inte kunna välja att buteljera ett och samma fat både som 11 och 14 YO?
Det finns många olika åsikter om företeelsen ”cask fondling” och ”fondled casks” i kollektivet, från en ganska liberal inställning till att man ser detta som djupt problematiskt. Som framgår ovan ligger den mer kritiska falangen av kollektivet närmare mina egna åsikter. Ska man ge ut en single cask ska man som grundprincip 1) buteljera precis hela fatet och alla buteljer ska ha precis samma etikett och komma från samma buteljerare. Man kan också 2) buteljera delar av fatet och låta resten fortsätta mogna i fatet för att butejera den efter vidare lagring. En tredje variant vore att 3) ta resten av innehållet i fatet och göra en re-rack, hälla över i ett annat (slags) fat; i de fallen, single cask-utgåvor där whiskyn inte legat på samma fat under hela sin lagringstid, borde det vara ett absolut krav att det framgår av etiketterna att whiskyn har flyttats under lagringen. Även i variant nummer två tycker jag det borde regleras så att det framgår av etiketterna att inte hela fatet använts för den första buteljeringen.
Detta är ytterligare ett utdrag ur whiskyboken jag skriver på. Arbetsnamnet har varit Whisky: en ordbok, men det börjar snarare likna en encyklodepi…!
