Tjeders whisky

Bara whisky

Här blir han grundlurad! Jag bara ryser

| En kommentar

HELT OTROLIGT! KLICKA SÅ FÅR DU SE BLÅSNINGEN!

OK, så jag tycker det är roligt med löjliga clickbaitrubriker. Men jag har faktiskt blivit grundlurad. Inte en gång, utan två gånger. Två intressanta blindprov på drycker, två olika tillfällen, och båda gångerna har jag befunnit mig på läktaren.

Första blåsningen: ett blindprov från Anki Ulvmåne

Jag har några gånger på den här bloggen nämnt Blindskottsklubben, en liten whiskyakademi av entusiaster som blindprovar whisky online en gång i veckan. För någon tid sedan provades där en god och intressant sak som Anki Ulvmåne hade skickat ut. Jag missade provningen men skrev noter i efterhand. Detta skrev jag:

Doft: ren, fin bourbonlagring, mycket päron, min första association efter fem sekunder är Glencadam 15 YO. Oerhört fruktig, rejält nedvattnad, högst 46%. Det finns en renhet här som är imponerande. Väldigt välgjord middle-of-the-road-whisky. En touch av jordgubbar, mycket ren, fin vanilj, som efter en blandning av first- och second-fill bourbon barrels. En mycket svag ton av jord långt bak. Marshmallows; winegum, kanske de gröna. En veritabel päronbomb, detta. Stenhårt tror jag på Glencadam 15.

Smak: Anländer inte fullt så sött som doften, lite lite jordigare, päronjuicen är inte juice och inte koncentrerad utan hårda lite omogna gråpäron snarare. Ganska ensidigt fruktig, någon hint av rabarber. Easy drinking. En liten touch av ekbeska sticker av på ett bra sätt. Någon svag off-note finns här, men jag upplever den som vagt plastig och samplet har legat i en plastflaska någon dryg månad, så kanske är det sampleflaskan, jag vet inte.

Eftersmak: inleds med vaniljstång, en touch av varmt smör och popcorn som snarare hör faktisk bourbon till; mycket svaga blommiga toner. En försiktig oljighet, som neutral matolja.

Sammanfattning: detta är lättdrucken officiell buteljering från Speyside, kanske Highland; max femton år, yngst tio. En bra, välgjord, mycket lättdrucken dram. Jag gillar det, utan att tycka att det är fantastiskt. Det blir inte tråkigt (hej Glenlivet 12) för det är inte fullt så försiktigt. Levererar särskilt på näsan. Vi är i det där skiktet över 80 och under 85 poäng, så som den bisarra hundrapoängskalan faktiskt används, där trevliga whiskies man kan dricka igen bor, utan att vara sådär att man bara måste skaffa sig en flaska.

Så skickar jag en fråga till Anki med ungefär frågan vad var det nu i glaset? Och får detta till svar:

Det är hemkört som legat på en balkong!

Jag får en etikett skickad till mig. Destillerad hembränd sprit som lagts på ett använt Mackmyrafat på trettio liter, alltså en second-fill. Lagt på fat 2012, har lagrats på en inglasad balkong med naturens alla temperaturskillnader, buteljerat sommaren efter fyra år 2016, 48%. Jag tycker det är helt underbart: hembränt! Det är inte ens whisky jag har druckit. (Till mitt försvar: jag kollar in chatten där de andra i Blindskottsklubben provade denna och ingen där misstänkte att det var något annat än whisky. Så, en väldigt whiskyig HB, då!)

HB på whiskyfat, just under fyra år gammal. Jojo, Tjederns smaklökar är det inget fel på!

HB på whiskyfat, just under fyra år gammal. Rätt smarrig. Jojo, Tjederns smaklökar är det inget fel på!

Andra blåsningen: en oväntat välsorterad whiskybar

Jag är med jobbet på konferens i två dagar, på Sånga-Säby. Efter middagen är vi några som kollar in baren. Men vad i he… Utbudet är riktigt, riktigt imponerande! Här finns den nya Lagavulin 25 YO med ett centiliterpris straxt under 200 bagis, hur är det ens möjligt? Tyvärr tog jag ingen bild på baren. Jag räknade inte, men i alla fall en trettiotalet, kanske femtiotalet, buteljer whisky, på ett charmigt konferenshotell i den relativa obygden i Svartsjö? Brett, imponerande, intressant utbud! Bor du någonstans nära Svartsjö eller har vägarna förbi? Sväng förbi här, vetja! Utbudet tarvar ett samtal med snubben i baren. Han visar sig vara Alen Alvegrim, känna till vem jag är och ha buteljerat whisky för den välkända whiskypuben Dr. Jekylls i Oslo. What the hey…? Underbart! Vi samspråkar lite om whisky i allmänhet, men jag är ju faktiskt där med mina kollegor på KTH, så inte riktigt läge att alltför länge försvinna ut i nörderiets marker. Jag köper mig en trea Hazelburn 12 YO, njuter i stillhet i min läderfåtölj medan jag skvallrar lite med arbetskamraterna.

Någon halvtimme senare har Alen hällt upp en skvätt av något i ett glas. Jag doftar. Jag smakar. Jag pratar. Jag kan inte bestämma mig för om det är whisky lagrad på fat som haft olorososherry eller PX sherry i sig. Jag landar på oloroso. Jag tycker det är gott: en örtig, fräsch kryddighet men med massor av torkad frukt. Inte sinnessjukt gott, men riktigt gott och väldigt intressant. Jag skrev inga smaknoter utan språkade vidare med Alen, som sedan visade mig flaskan.

En rom, minsann!

En rom, minsann!

Rom är en värld jag har mycket begränsade erfarenheter av och kan i princip ingenting alls om (så säger mig uttrycket rhum agricole precis ingenting, jag minns något Alen sa om att den inte var gjord på melass och en snabb googling nu såhär i efterhand ger mig rätt i minnet). Den här buteljerades tydligen 1991. En riktigt smarrig bekantskap! Men…att rom kunde smaka som whisky? Eller, att jag trodde att whisky kunde smaka på det här sättet?

*

Vad är då sensmoralen av denna dubbelblåsning av herr Tjeder och hans stackars patetiska smaklökar? Tja, att blindprovning is da shit, som jag sagt flera gånger redan på denna blogg. Att det är lätt att tro att det är whisky i glaset om du tror att det är whisky i glaset. Att oavsett vad det är i glaset är det alltid intressant att dofta och smaka. På allt.


En kommentar

  1. träffade också han när jag var där, kunnig & väldans trevlig, drack Pappy van Winkle väldans billigt där 👍

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.