Tjeders whisky

Bara whisky

En tjugoettårig Glen Keith

Jag fick ett gäng samples i posten av en whiskybekant som jag spelat en massa wordfeud med (ja, så funkar denna härliga och lagom galna whiskygemenskap). Nu har jag blindprovat en till av de små flaskorna. Det visade sig vara en 21 år gammal Glen Keith, ett destilleri vars whiskies jag tydligen inte recenserat tidigare på bloggen. Tänk om det var första gången någonsin jag smakade Glen Keith? Mja, verkar osannolikt. Men jag har ingen Excelfil eller koll på vad jag har provat och inte provat bortom denna blogg, så vem vet?

Glen Keith är ett ganska stort destilleri i Speysideregionens nordöstra delar, grundat av Chivas Brothers (Seagrams) 1957 och on stream året därpå. Glen Keith ligger passande nog i Keith, med systerdestilleriet Strathisla ett stenkast ifrån. Strathmill och Aultmore finns i krokarna. Länge användes destilleriet experimentellt, och en hel del olika slags destillat har frambringats ur destilleriets pannor genom åren. Destilleriet låg i malpåse så länge, 1999–2013, att det började betraktas som ett nedlagt destilleri, men Chivas Brothers nya ägare Pernod Ricard valde att dra igång produktionen igen. Det jag provade var en single cask buteljerad 2017 av Elixir Distillers i serien The single malts of Scotland. Men mer om den whiskyn, som jag alltså provade blint, efter noterna.

Doft: oh, rejält alkoholstarkt detta. Härligt doft, men visst finns alkostick. Mycket ”gröna” toner: gröna winegum, gröna vindruvor, svagt av gräs. Ja, jag tycker till och med det doftar lite Pommac, men syrligare: som sockerfri Pommac med stänk av citrus i. En hel del kåda också, och tallbar. Jag gillar denna doft, men detta är en whisky som ropar efter vatten. Single cask, refill, 15–20 år, omkring 55% tror jag.

Härlig och krävande.

Smak: inleds kådigt och ”talligt” (varm tallskog), fortsätter på en krävande, härlig oljighet, som lite smutsig fernissa. Lite bråkiga kryddor i botten. En svår whisky, detta, rejält med motstånd: inte en nybörjardram alls. Jag gillar det. Kanske att detta är 12–15 snarare än 15–20, det finns så mycket liksom ”drag” i detta att det torde vara i nedre tonåren.

Eftersmak: mycket oljig, igen kådig, svag chilihetta i botten. Tallbarr. Otroligt konsekvent whisky, detta: det är mycket gott om man provat mycket whisky, men igen, krävande.

Med vatten: mer citrusfruktigt, men frukterna är jättesvaga: citronzeststänk, aning av torkade blommor, kanske fläder. Smaken är riktigt härlig nu, väldigt mycket snällare men med den där härliga oljiga smutsen. Torkade blommor, svag, svag vanilj, lite mynta. Jag måste öka åldern på denna igen, säg att det är runt en 18–21 år gammalt. Eftersmaken är tutti frutti-godis, svag kola, så mycket spearmint att det nästan är tandkräm (!), citronkola. Rejält omvandlad med vatten.

Sammanfattning: detta måste vara single cask och underbart refillfat som inte varit särskilt aktivt. Det kan egentligen lika gärna ha varit ett sherryfat som ett bourbonfat, eftersom det varit ett ordentligt trött fat. Destilleri är omöjligt för mig annat än att detta inte är rökigt och det kommer från något destilleri som gör karaktärsfull whisky, inte något supersnällt. Det finns tusen whiskies från oberoende buteljerare som är i denna skola: orökigt, naturligt, utan finishes, utan vrålande ek. Det finns alldeles för lite officiella buteljeringar som drar åt detta håll: fatet har inte dränkt spriten, man har låtit det ligga i säg en 18–20 år och sedan bara buteljerat det. En härlig whisky. 86 poäng, kanske vi ska dra till med?

Reflektioner: Elixir Distillers är en av urtifjorton företag grundade av Sukhinder Singh, mannen bakom The whisky Exchange. Det är de som ger ut Elements of Islay och som fram till 2017 hette Speciality Drinks. Whiskyn lades på ett sherryfat 1996 och buteljerades 2017 som 21 YO, alkoholstyrkan ligger på 56,2%. Den fanns tydligen på Systembolaget tills nyligen, för just under 1400 spänn. The whisky exchange presenterar själva denna single cask såhär: ”Aromas of baked apples, honeycomb and spice are followed by flavours of sherry-cask fruit, anise and raisin jam.” Whiskyn sägs vara ”bottled from a single butt”. Ändå är upplagan på bara 294 flaskor, vilket inte riktigt stämmer med hur stor en butt är. Läckte fatet massor, eller handlar detta om ett så kallat splittat fat? Tyckte de, när de provade denna whisky, verkligen att det fanns en massa ”sherry-cask fruit” och ”raisin jam”? (Anis kan jag vara med på, såhär i efterhand.)

Vad är det jag famlar efter? Detta: riktar du dig till den extremt lilla mängd av all världens whiskyälskare som är redo att lägga pengar på en 21 YO single cask i form av en oberoende buteljering från ett relativt obskyrt destilleri borde det också ingå vissa krav på tydlighet och information – det som kommit att kallas transparency. Vi pratar ofta om det kravet i relation till officiella buteljeringar och gärna i relation till NAS. Men hur tydliga är egentligen de oberoende buteljerarna?

Här finns all info en kan önska: fatnummer, exakt dag när whiskyn lades på fat, datumet då man tömde fatet, fattypen. Så visst är det genomskinligt, right? Men. Ändå står där bara ”294 bottles”, utan att vi får veta vad som hände med resterande whisky i fatet (sådär en 294 liter har knappast gått till änglarna på 21 år). Ändå beskrivs whiskyn som att den har en massa ”sherry-cask fruit” i sig. Detta är en god och bra whisky, utan tvekan. Men när ska de oberoende buteljerarna, som sitter på så enormt mycket whiskykunskap, också börja dra sitt strå till stacken för att utbilda konsumenterna om vad som är i flaskan? Hade det inte varit hur häftigt som helst om de verkligen hade skrivit att fatet var inte bara refill utan mycket trött, om de hade sagt att fatet delade vi upp på det här sättet, om de hade beskrivit whiskyn på lilla snäppet ärligare sätt, ändå?

*

Med tack till sample från Lotte V.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén