Selected Malts, den nya svenska oberoende buteljerarfirman grundad av Patrik Barkevall och Mikael Westerberg, har inlett sin verksamhet i ett tempo som närmast kan beskrivas som maniskt. Tiotalet utgåvor har de hunnit med redan. Idag betar jag av två.
Selected Malts Glen Ord 2012
Jag har hysteriskt begränsad erfarenhet av Glen Ord – om min blogg vore ett perfekt arkiv över all whisky jag har provat (vilket den definitivt inte är) är detta mitt första möte med destilleriet. Kanske är det det, kanske är det inte det, det är omöjligt att orka hålla koll på allt som utan smaknoter smuttas på vid olika tillfällen. Glen Ord är iallafall galet stort, särskilt efter utbyggnationer både 2011 och 2015 som gjort att Glen Ord idag har en kapacitet på hela elva miljoner liter ren sprit om året. Vi snackar dubbla mäsktunnor, 22 jäskar och hela 14 pannor. Den givna slutsatsen när ett destilleri är skitstort och ganska okänt är förresten inte ”dess produktion är för dålig för att säljas som singelmalt” (för det gör den, bara under varumärket The Singleton), utan ”dess produktion är avsedd att i princip uteslutande gå till blended whisky”. Och att ett destilleris produktion nästan helt går till blended betyder icke att man gör sämre whisky (hej Clynelish!).
Den här utgåvan är en single cask på 359 flaskor. Åldern är ordentligt ung, fem år gammal bara. Det handlar om en bourbonlagring som fått ett års slutlagring på ett sherryfat av typen quarter cask. Alkoholhalten ligger på 50,4%. Den släpptes i september 2018 och en flaska på 50 cl kostade 609 kronor. Den är nu slutsåld på Systembolaget.
Doft: total, massiv sherrybomb. På bara nosen hade jag vid en första nosning aldrig gissat att det handlade om en finish. De där russinen som så ofta hör sherrylagringar till är så kraftiga, kladdiga och mosade att de inte är nyinköpta utan tagna innan de var helt färdigtorkade och sedan mortlade. Farinsocker; smält socker; spunnet socker. Långt bak anas sprucket läder och stall. Ska man vara petig kunde en säga att detta är lite ensidigt, men varför vara petig? Vill man ha en tung sherrysnok är detta kanon.

Smak: sötkladdig inledning med de mosade russinen och engelsk julkaka, och massor av kanel (!). Efter en tid i munnen en härlig, förvirrande, ung gyttrighet: kolasås, mosade färska fikon, solvarmt läder (ja som det doftar, jag har inte ätit solvarmt läder), linolja, bomull (ja som det doftar, igen!). Härligt!
Eftersmak: okej, här känns ungdomen av tydligare: det är den där mörka sherryfruktigheten – färska mer än torkade frukter – men inte så mycket mer, och ganska kort.
Med vatten: jag bävar lite nu, såhär ung whisky, och särskilt med en slutlagring på annat fat, löper stor risk att ramla ihop med vattning, så det gäller att vattna liiiiiiiiiite… Då ska vi se: om jag säger att den blir fräschare och mindre murrig, är det då alls begripligt? Sockerchocken är nu mer som godiset sockerbitar och sherryinfluenserna backar ganska abrupt (om än de känns). Kolasås har tillkommit, och en ton som av drejarlera. Inte dåligt, men den var bättre före vattning. (Jag skriver inte ”på fatstyrka”, för ynka 50,4% för så ung whisky kan inte gärna vara fatstyrka.) I smaken har möbelpolish tillkommit, och en liten, liten antydan till krut/svavel/äggig ton tillkommit. Jag tillhör ju de som gillar den där tonen, men vet att det är en vattendelare. Jag hittar nu också lite syrligare frukt mitt i det härliga sherryträsket, som att någon pressat ner ett stänk citronjuice bland de färska fikonen. Spearmint, också! Eftersmaken är maffigare nu, och inleds oljigt, lite smutsigt: sötlakrits möter torkade fikon möter någon smutsig olja.
Sammanfattning: det är fascinerande att den inte känns yngre. Visst kan sherryfat användas för att dölja ungdom, och det har ju definitivt gjorts här – men det funkar. Ibland är gyttrigt detsamma som disharmoniskt och omoget och inte alls redo att buteljeras. Det finns liksom ”bra spretigt” och ”dåligt spretigt”. Den här whiskyn dansar på den slaka linan mot att vara för ung och inte redo, men balanserar precis på gränsen och klarar konststycket. Gillar man inte ung och lite bråkig whisky kommer man nog tycka detta är ”dåligt spretigt”. Jag finner den ”bra spretigt”. Att så kort tid som ett år på second-fill sherryfat kan skapa en sådan här sherrybomb, det är verkligen fascinerande. Jag landar på 83 poäng, med häng helt klart uppåt, kanske till och med ett par poäng uppåt.
En slutreflektion: jag har hysteriskt svårt att tro att 50,4% är cask strength efter så kort tid på fat. Spelar det någon roll? Verkligen inte alls, eller snarare: tvärtom, jag tycker det är bra. Besattheten över fatstark whisky är ganska svårbegriplig, tycker jag – särskilt vad gäller whiskies som ändå är under 15 år. Oberoende buteljerare får gärna späda till någon rimlig alkoholhalt de finner bra och lagom. Denna whisky på säg en 59–60% hade inte varit alls lika njutbar som den nu blivit.
Selected Malts Tormore 2008
Som med Glen Ord: är detta första gången jag provar Tormore? Detta palatsliknande bygge till destilleri som är en arbetshäst åt Chivas Brothers’ blended whiskies tillhör trots sin storlek verkligen doldisarna på den skotska destillerikartan.
En till anmärkning: vad kallar man ett fat av nyek som redan använts för lagring av whisky en gång? Virgin oak second-fill är väl ändå en omöjlighet för då är ju eken inte nyek längre? Men det är ju inte samma sak som ett second-fillfat, och inte ett first-fillfat? Ack, dessa übernördiga frågor…
Denna utgåva är på 394 flaskor och är tio år gammal. Alkoholhalten ligger på 51,5%. Den släpptes i oktober förra året och en flaska på 50 cl kostar 659 kronor. Den finns fortfarande att få tag på på Systembolaget – länk här för den som känner sig hugad.
Doft: viskande och försiktig till en början. Alla dofter blir ”vagt” och ”svagt”: vagt gräsig, vagt blommig, svag doft av kåda, svagt av torra päron. Nyskuret äpple. Någon godiston också, säg päronsplitt kanske. Den känns stängd på ett sätt som whiskies som är bra mycket alkoholstarkare kan kännas.

Smak: mer tydlig vanilj inledningsvis, följs av oväntat rejäl ljus fruktighet – päron, definitivt, men också äpple. Med tid i munnen liksom mognar frukterna, och en kryddig touch i botten tillkommer. Kanelbulle utan kanelen. En svag ton av blyerts.
Eftersmak: inleds något spritigt, som om den vore (ännu) yngre än den är. Följer så de där ljusa frukterna men nu med både citrus (grapefrukt? nej, inte riktigt…blodgrape, kanske?) och krossad ananas i konservburk. Päronjuice. Ganska kort.
Med vatten: jag trodde nosen skulle öppna upp sig rejält, men den är fortfarande tillknäppt och svårfångad. Grästonen backar. Kanske fläder har tillkommit? I gommen har fruktigheten blivit mindre dundrande och mer som ett mos av kokade äpplen och päron, med lite färsk ingefära i; utsmetat, liksom. Kryddigheten kliver fram, men ungdomen avslöjar sig här, det är lite ettrigt och kaotiskt kryddigt. Eftersmaken är mer på päron nu, men har en kvarhängande spritighet.
Sammanfattning: den här lirade inte riktigt för mig, måste jag säga. Först stängd, trevlig men något småtråkig, men utan utveckling eller snarare försämring med vatten. Never judge a distillery by a single cask är ett gammal djungelordspråk som Guran alltid påpekar. Du vet, när Fantomen sitter i Dödskallegrottan och killgissande dissar något destilleri han inte har koll på. Alltså, inget ont om Tormore. Detta är en helt okej sipping whisky, men med en del skönhets- och ungdomsfläckar. Jag landar på 77 poäng.
Denna gång en jordskredsseger för den klart yngre whiskyn alltså: en femåring spöar skiten ur en tioåring i denna jämförelse, för mig.
*
Den här bloggposten bygger på samples jag erhållit gratis.