Det var fånigt länge sedan jag provade det imponerande indiska destilleriet Amruts whiskies på den här bloggen. Då är det ändå så att jag verkligen, verkligen gillar Amrut – dessutom på det här lite tonårsskitnödiga sättet att jag känner ett inre tvång att påpeka att ”jag gillade dem faktiskt före hypen”. Jag har dock inte gjort om tabben från när gick i sjuan och slutade lyssna på Depeche mode för att alla andra började. Jag gillar fortfarande Amrut: vrålande whiskies fullpackade med dofter och smaker.
Amrut är ett av mycket få destillerier – svenska Spirit of Hven är ett annat – som lyckas göra tossiga fatexperiment utan att deras whiskies upplevs som skruvade och lite liksom…långsökta, skulle min pappa ha sagt. Serge Valentin på whiskyfun brukar använda termen ”doctored” för whiskies som har utsatts för lite väl kreativ fatpolitik, och där man kan uppleva whiskyn i glaset som lite skruvad och där destilleriets karaktär är bortdribblad. Så blir det aldrig med Amrut, av någon anledning: de fortsätter dofta och smaka Amrut, trots galna fatexperiment. Deras whisky Portonova, alltid buteljerad på maffiga 62,1%, produceras på detta originella sätt:
t1: whiskyn fylls på dels fat av amerikansk nyek, dels bourbonfat.
t2: whiskyn förs över på portugiska portvinsfat (förstås, checka namnet på produkten).
t3: whiskyn hälls tillbaka i bourbonfat.
Deras grymt bra Intermediate sherry produceras på ett likartat sätt – mina smaknoter på den hittar du här. Men nu var det ju Portonova vi skulle prata om. Om whiskybase har rätt kom den första batchen av denna whisky 2011 (stort tack förresten till Amrut för att ni sätter ut batchnummer på era grejer). Whiskyn jag provade var batch 5, som tydligen buteljerades i januari 2014. Destilleriets egen mycket korta presentation av Portonova har du här.
Portonova finns just nu inte på Systembolaget, där däremot den episkt skitbra Kadhambam med riktigt tossigt fatrecept (brandyfat, romfat, sherryfat!) tydligen finns. Okej, men Portonovan batch 5 då? Såhär tyckte jag:
Doft: finns det något som heter dieselsirap? Well, hitta på den, för här är den. En oljig ton som av diesel, om än svagt: den är nämligen dränkt i mörk sirap. Otroligt liksom fet doft: mullrande. Det är som att skirat smör möter semla möter mörk sirap – och så den där oljigheten. När tanken på semla väl satt sig är det omöjligt att inte se detta som flytande semla, faktiskt. Här finns också flytande stearin och knäck (verkligen så: mandel möter seg julkola). Engelsk sötlaktrits också, Liquorice allsorts. Och farinsocker. Med tiden backar den där oljiga tonen, som synes. På skalan 1 (superviskande à la Sophie Zelmani) till 10 (Tom Waits vrålar obegripligheter i en megafon till distade trummor) ligger detta någonstans runt 8,5. Helt. Fantastisk. Doft. Inte subtilt, alls, men varför måste whisky vara subtil?
Smak: beskare, snarare åt fernissahållet. Alkoholen känns, definitivt, på ett lite för aggressivt sätt även vid mindre sippar. Det blir mer brännande kryddor möter spearmint här. Efter en tid i munnen med naturlig nedvattning med saliv, bärigare: rödvinbärssylt med farinsocker och spunnet socker. En maffig matta av sötlakrits; kolasås i bakgrunden. För aggressivt för mig ovattnat, definitivt.
Eftersmak: matoljigt till en början; mjuka (jul)kryddor. Barrskog. Maränger. Knäck, igen, men lite mer bränd nu. Chilihetta i botten. Efter en tid hänger en nästan sötkladdig ton av kokos kvar, kanske den kraftigaste kokos jag upplevt i en whisky någonsin.
Med vatten (rejäl skvätt): den här doften är fortsatt otrolig. En tjock kolasås har hällts över det hela. Det här är whiskyvärldens motsvarighet till en kaloribomb till efterrätt. Kokosen har hittat hit nu också. Smak: nu så. Fortsatt mycket (ek)beskare än doften och lite aggressivt mot munnen, men lättare att liksom…klara av. Kryddigare (julkryddigare), med enorma mängder kanel och en del kryddpeppar. Det smakar som dyr båtfernissa luktar. För mig är smaken denna whiskys svagaste kort, helt klart. Eftersmaken inleds nu med en liten, härlig svavelpuff (tänk tändstickor), övergår i klarbär, svartvinbärsmarmelad och skirat smör. Den där tonen av fernissa finns här också, och något slags superliten rökslinga.
Med ännu mer vatten, helt kort: doften får mer av den amerikanska nyeken: kolasås, kokos. Smaken, anledningen att jag provade med ännu mer vatten, är äntligen lite mindre aggressiv, men har nu blivit lite väl kryddig. Eftersmaken behåller kryddigheten och har nu fått tydlig spearmint i sig.
Sammanfattning: doften lovar en förvisso galen whisky i klassen 91 poäng. Smaken är dock för mycket, även efter vattning. Eftersmaken är som ett möte mellan doft och smak. För mig är det så att en whisky kan falla på eftersmaken utan att det drar ned huvudintrycket jättemycket, men doft och smak är ändå A och O för en whisky. Jag landar på 88 poäng. Klart värd att prova: detta är en jättehäftig whisky.
