Tjeders whisky

Bara whisky

Dr. Jekyll’s expression of Laphroaig

Idag, något av en raritet från Laphroaig. I Oslo finns en whiskybar som heter Dr. Jekyll’s. De har gjort eller snarare fått gjort åt sig en handfull buteljeringar, alla från väldigt speciella destillerier (vi snackar grejer som Karuizawa, Chichibu och Springbank). Så ock dagens single cask från Laphroaig. Det är en riktig yngling, bara sju år gammal och slutlagrad på en PX sherry hogshead. (Enligt denna bloggare ska den först ha lagrats i fyra år på bourbonfat och sedan i tre år på PX-fatet; att det handlar om en slutlagring bekräftas vidare av denna pressrelease om whiskyn.) Whiskyn buteljerades år 2012 på en fatstyrka av 54,5%. Notera att detta faktiskt är en officiell buteljering.

Utgåvan låg på totalt 300 flaskor, varav Dr. Jekyll’s pub behöll en tredjedel själva. 200 flaskor såldes på norska vinmonopolet till ett pris av 1200 NOK från januari 2013. Jag behöver knappast tillägga att den är slutsåld.

Doft: rejält med blålera. Röken finns där, men den är dold i PX-kladdig sötma och har snarare blivit mineral; den där stenstranden vid havet med småsten som jag tjatar om så mycket. PX-fatet, då? Tja, kanel, en sötma som inte är farinsocker och inte strösocker utan…jag vet inte. Vass (alltså sådan som växer, inte ”sharp”). Koppar, Laphroaigs patenterade härliga jodton, en antydan till gödsel/torkad komocka. Den känns inte alls så ung som den är, sherryfatet döljer åldern mycket väl och håller ihop det hela. Jag upplever den som något stängd och blir nyfiken på vad vatten kan ge. 

Smak: lerigt, smutsigt, torvigt till en början. En viss attack från alkoholen (det är ungdomen). Följer så brända toner, som när något steks hårt, men vad? Tydliga ungdomstoner med tid i gommen, men de funkar/är härligt råa. Medicinal rök (gasbinda/jod/sjukhus), men den ligger under typ ljus sirap och antydningar till nektariner. Gott, kaotiskt, mer tydligt ungt än doften.

Eftersmak: sirap igen; härligt mjukt smörig rök; antydan till stekt fisk; färska plommon. Klingar ut i spearmint och sur rök med äppelkart. Gott, men igen, här märks ungdomen. Gillar man ung rök kommer detta vara härligt. 

Med vatten (halvliten skvätt med tanke på ungdomen): imponerande: den utvecklas, ramlar inte ihop. Mer sherryfrukt, framför allt färska fikon. Syrligare toner har vaknat, säg rabarber. Mycket koppar nu, vilket inte känns som typiskt för Laphroaig, men hey, spelar roll, det är härligt. Smaken är fortsatt bra mycket yngre än doften, med sur rök (höstbrasa med blöta löv och plåster), citron och kanske lime som nya inslag. Mycket äppelkart också, och mindre sherryinfluenser nu. Eftersmaken är fortsatt härlig: spearmint, massor av rök, något halvmörkt öl. Avslutas i underbart fuloljig, tydligt ung rökwhisky.

Sammanfattning: en spretig historia (förutom på doften ovattnad), som omvandlades rejält med vatten. Vill man ha sherryinfluenserna intakta, vattna inte. För den som inte gillar ungwhisky kommer detta inte vara en särdeles trivsam upplevelse, men jag gillar det; jag är också glad att alkoholhalten inte ligger på uppåt en 60%, då hade ungdomen blivit (än) tydligare. 86 poäng. Jämför gärna med vad Thomas Øhrbom på Whisky Saga tyckte. Ett bra exempel på att ungwhisky kan leverera. Bra fatval, Dr. Jekyll’s!

*

Tack Tone Skavhaug på The ladies’ share för sample. Som en slutnot kan nämnas att denna buteljering har gått för som mest £851 på auktion, vilket återigen med råge bevisar att det finns ganska gott om whiskymänniskor/samlare/investerare som både har gott om flis och är ganska ordentligt galna.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén