Tjeders whisky

Bara whisky

Laphroaig 14 YO (Svensk whiskyförmedling)

Idag, en single cask Laphroaig på fjorton år, lagd på fat (en bourbon hogshead) 1998 och buteljerad 2012 till Stockholm beer and whisky festival. Alkoholhalten ligger på 53,6% och utgåvan är enligt whiskybase på 144 flaskor (fast jag tycker nog det verkar stå 240 eller 246 på etiketten, jag). Den fanns även att tillgå från Systembolaget, där den kostade 957 kronor. Enligt Andreas Magnusson på Svensk whiskyförmedling splittades fatet mellan denna utgåva och Svensk whiskyförmedlings serie Chairman’s Private Reserve, där den är Nr. 2 i den serien. De båda är en och samma whisky i whiskybase.

Kanske är denna buteljering av närmast akademiskt intresse, då den är slutsåld sedan länge. Men nu köpte jag ju en flaska för länge sedan, och samplade den, och jag skulle ju köra Islay resten av juli, så ni får stå ut med ytterligare en whisky i genren ”men den måste jagas på auktioner och i whiskygrupper om jag vill ha en flaska”.

Doft: oj vad jag skulle deppa om jag inte satte destilleriet om detta skulle ha varit en blindprovad whisky. Klassiska Laphroaigtoner: den där lite sura, sirliga röken, de kraftigt medicinala tonerna: apotek, jod, plåster, det som på engelska heter TCP (tack för att jag fick dofta på det, Thomas på Clydesdale) och så förstås grapefrukt. Röda äpplen, också, och en blandning av rumsvarmt smör och lite vaniljsocker. Alkoholstyrkan är perfekt: lagom hög för att ge ordentligt liksom tryck i dofterna, men inte sådär galet hög som yngre Islaywhisky som det finns alldeles för mycket av numera – sex–sju-åringar på omkring 60% som enbart har käftsmällen, men tydligare toner av omogenhet. Riktigt härlig doft.

…men snygg var den inte…! Och inte står det väl 144 bottles där på etiketten…?

Smak: mycket söt till en början, nästan sockervatten, innan torv och framför allt rök kickar in: en lite tjockare rök än i doften, det snuddar åt tjära ihop med farinsocker. Här finns också lime, kalk och ugnsbakade äpplen. Lite mer enkelspårig än doften, men en härlig rökwhisky.

Eftersmak: inleds med medicinal rök med citrus (oh yes, grapefrukt) i botten; smuts; järn; rågbröd. Kvar hänger en ganska härligt ettrig kombination av torv, citrus och kryddor.

Med vatten: mer jod, mer sjukhus och plåster, även gasbinda. Citrusen har dragit mer åt lime möter äpplen. Röken backar. Härligt. I smaken är den just urvattnad, mer allmänt sött och surfruktigt (äppelkart, men också limejuice) innan en mildare rök och smuts kommer in. Som tidigare är smaken det svagaste kortet på denna whisky: gott, men inget speciellt. Eftersmaken är även den något tamare nu, mer på rök möter syrliga äpplen. En tydlig torvighet, absolut, men inte lika käftsmällig som tidigare. (Ja, den som skriver får leka med språket så nu har ni det: käftsmällig.)

Sammanfattning: en väldigt destilleritypisk Laphroaig. Detta är Laphroaig så som jag älskar Laphroaig: inga konstifika slutlagringar på andra fat, ingen nedvattning, åldersbestämning på flaskan. 85 poäng.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén