Tjeders whisky

Bara whisky

Laphroaig 18 YO

Idag, en blindprovad whisky (fast ni vet ju vilken det är). Mer info om whiskyn längre ned.

Doft: det här gillar jag. Rökigt destillat och amerikansk nyek? Eller ”bara” first-fill bourbon? Här finns ett slags rökighet som dolts av mycket aktiva fat. Vi snackar antydan till blyerts, frukttuggummi, en rök som nästan helt dränkts i rejäl sötma (päronjuicekoncentrat, svag kolasås). En sådan där speciell blandning av umami och besk blommighet som finns i en del ängsblommor (renfana, hundkex). Antingen rökigt som dränkts i superaktiva fat eller svagt rökigt som försvunnit av ålder, men jag misstänker det första. 46%? Jag gillar detta.

Smak: vattnigare och mildare än doften. Mycket tydlig rökighet, här känns det snarare som ålder som dolt den dock. Svagt av tång, svag grapefrukt, tandläkarmottagning. De noterna skriker att detta borde vara en Laphroaig, ändå tycker jag inte rökigheten alls känns som Laphoaig: den är så väldigt mycket svagare än hos Laffe. Här finns också tydlig torv och kokos. En mild rökighet; jag tror inte vi är på Islay (men om vi är där är på plus femton år och Caol ila). Här finns också gott om syntetisk frukt (tuggummit, igen). Gott!

Eftersmak: dör ganska fort. Rättning: dör väldigt fort. Men det som finns viskar fint: maltsötma, svagt av torv. Jag blir inte klok på denna vad gäller vad det kan vara, tror runt 18–21 år. Någon rökig icke-Islay? Men vilken, i så fall? Inte Talisker, inte Ledaig, inte Longrow.  

Med vatten: mindre rök, mer rejält med kolasås. Koppar. Igen, rökigheten är ”snäll”, liksom gräddig. Smaken avsevärt blaskigare även med några få droppar, lite pepprigare. Men visst är detta gott. Färsk fruktighet finns här också (men vad? nästan mango?). Eftersmaken är härligt spretig och mycket bättre nu med vatten: tuggummi, rök, spearmint, fläder.

Sammanfattning: synnerligen klurig whisky, detta, i termer av gissningar. Poängmässigt är denna lättdruckna whisky bra, stabil, levererar. 86 poäng: bra whisky. Jag kan inte bestämma mig för om den svaga röken är på grund av ålder eller på grund av aktiva fat, men jag lutar åt att det finns lite ålder här. Jag skrev 18–21 ovan, men kanske i det lägre spannet i så fall.

Detta var alltså Laphroaig 18 YO, en buteljering på 48% som Beam Suntory slutade buteljera någon gång under 2015, och som därför i stort sett hade försvunnit från butikshyllorna fram emot slutet av 2016. (Se om detta till exempel här och här.) Det blev fort en whisky som enormt många människor bunkrade, i hopp om att priserna skulle totalt explodera. Inte än och sannolikt inte på länge eftersom den producerades i så stora mängder; på auktioner och från whiskybutiker kan man få denna för mellan typ 110–150, både vad gäller pund och euro. Det är dyrare än när den fanns i handeln, visst, men inte en galen höjning. Det är ofta så med officiella buteljeringar i modern tid: nyheten kommer att en buteljering ska försvinna, folk bunkrar som tokar och tänker sig att jösses, den här kommer bli en aktieraket. Men om du tänkte det tänkte ungefär 108000 andra människor samma sak. Om tio år, kanske; om tjugo år. Om inte Laphroaig 18 återkommer.

Well, well, spelar roll, tiden får utvisa det där. Vi kan i alla fall lugnt konstatera att det trots en hel del yttranden online om att Laphroaig 18 YO är en raritet som är typ totalt omöjlig att hitta kryllar den, som min vän Ronny brukar säga. Den version av Laphroaig 18 jag smakade buteljerades 2013, med den numera inte så nya etiketten som ni ser här ovan (2009–typ 2012 såg den lite annorlunda ut). I whiskybase, denna.

En slutreflektion: det vore grymt kul att ställa 18 YO mot 10 YO rakt av. Även om 10 YO är lite blaskig på sina 40% vore det spännande att se om den unga, lite surare och mer aggressiva rökigheten hos 10 YO ”vinner” över denna mer komplexa whisky vid arton års ålder. En vacker dag, kanske…!

*

Tack till Roy Å som körde denna i sin blindkalender 2015.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén