Tjeders whisky

Bara whisky

Smögen single cask Edition No 7

En sju år gammal first-fill bourbon barrel från Smögen som släpptes 28 februari på bolaget och förstås sålde slut i ett huj. Priset låg någonstans just under 1300, om jag minns rätt. Fatet gav 327 flaskor på mastiga 62,2%. Länk till whiskybase här. Här är mina noter.

Doft: Torv, blålera, ganska svag rök. En underbart syntetisk ton av tuggummi med tuttifruttismak. Varm asfalt. Nykrossad malt – ett riktigt härligt inslag. Vanilj, absolut, men den är mer av en smulpaj med vaniljsås på sig. En doft som skriker ”vattna mig!”, men härligt. Det där tuggummit mitt i allt är to die for.

Rå, brutal, mångfacetterad, naturlig, underbar. Bild hämtad från Smögen whiskys FB-flöde.

Smak: som väntat besvärar alkoholen rejält, även vid liten sipp: den attackerar munnen mer än landar i den, om man säger så. Efter många sekunders naturlig nedvattning i munnen kommer en bolmande torvig rök, digestivekex, råglimpa. Det där varma smutsiga rummet med maskiner av järn som jag bara älskar i skitigt torvig rökwhisky. Lakrits med små stänk av spearmint.

Eftersmak: inleds med torv och musslor, gröpe (nykrossad malt igen alltså) och asfalt. Rejält med smutsig saltlakrits. Oljig smuts. Tuggummit kommer tillbaka. Så naturnära, så brutalt, så nära råvarorna.

Med vatten: en kommentar först. Det är i princip ett arbete att prova en såhär ung whisky på denna brutala styrka. Egentligen skulle jag behöva sitta med whiskyn i minst en och en halv timme, vattna i många små omgångar och notera alla förvandlingar. Nu kör jag med ”liten skvätt”, sedan ”lite till”, och noterar vad som händer – ingen riktig djupdykning, alltså. Hur som: vatten förvandlar denna whisky något enormt. Redan med en mindre skvätt backar röken till förmån för en mycket mångfacetterad fruktighet och blommighet – päronsoda och flädersaft och nyuppskurna Granny Smith-äpplen. Rejält med spearmint också. Visst dundrar röken fortfarande förstås, tro inget annat, men whiskyn liksom breddas och visar helt nya sidor. Härligt. Smaken är även den mycket mer nyanserad nu, med ljusare och skirare toner inledningsvis – rött äpple, fläder – innan torvigheten och smutsen kickar in igen. Eftersmaken är även den fruktigare (päron, framför allt) och inte samma våldsamma angrepp på gommen. Här finns nu en mer balanserad kombination av fin fruktighet, rejäl malt och smuts och torv.

Eftersom dessa smaknoter redan är en roman: fortsätt vattna, och än fler sidor av whiskyn kommer fram. I omgångar blir den skitigare, sedan ljusfruktigare igen. Den tål mycket vatten. Det där fruktiga syntetiska tuggummit går som en röd tråd genom allt, men genom de olika stegen kommer du hitta nya sidor.

Sammanfattning: en whisky ”au naturel” som är tydligt ung. Detta är en mycket intressant och härligt krävande buteljering. Jag tror de många som gillar Smögen kommer tycka att deras whiskies på mer aktiva fat – Barrique!, French Quarter med mera – är bättre än denna. Och de andra buteljeringarna kanske är mer direkta, mer omedelbara, mer liksom ”lätta” att älska. Men detta, mina vänner, är whisky utan krusiduller, utan fatexperiment. Det är såhär whisky är i sin essens, om jag vågar bli så pretentiöst filosofisk. Därför är också denna Smögen på ytan mindre fullmogen än flera andra av deras buteljeringar – här finns ingen extrem ek som döljer whiskyns ålder. Den är krävande, svår, naturnära, och med ens märks det på ett helt annat sätt att det är ganska ordentligt ungt. Med ens hamnar Smögen närmare de många ganska unga single casks från Islay som skjuts ut från oberoende buteljerare i en så strid ström att man kan tala om en flod. När man förflyttar perspektiven och spelar på den spelplanen ökas konkurrensen, så att säga.

Men ja, om man som jag uppskattar ung rökig whisky är detta himmelriket. Framöver med stigande ålder på lagret kommer Smögen leverera brutala hallelujawhiskies från sina bourbonfat, och skrapa ihop 92 poäng och uppåt. Nu blir det ”bara” 89, med en stilpoäng inlagd för att den är så mångfacetterad, krävande och, ja, liksom intellektuell.

Detta är alltså en whisky som talar till hard-core maltwhiskyälskare som uppskattar att känna ingredienserna whisky är gjord av. 89 pinnar är galet bra pinkat för en sjuåring på ett helt vanligt bourbonfat. Jag konstaterar igen att den ibland nästan sekteristiska hypen omkring Smögens whiskies i Sverige bara är marginellt orimlig: de är helt enkelt galet bra, de whiskies herr Caldenby ger ut.

*

Tack till Mathias N för att du samplade.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén