Tjeders whisky

Bara whisky

Smögen single cask Edition No 4

| Inga kommentarer

Den 1 juni släppte Smögen sin fjärde single cask, Edition No 4. Fat 18/2012 gav 362 flaskor, den är 5 YO, 61,3%, och fatet var en first-fill bourbon barrel. Den kostade 1220 kronor för 50 cl och de 276 stycken som släpptes på Systemet sålde slut på en sekund (eller om det var två?). Här är mina noter.

Doft: kraftig sötma är det första intrycket. Sedan kommer den, Smögens patenterade ångvältsrökmaskin: torv; asfalt som håller på att läggas; ett berg av blöt tång; sotflagor från en mullrande sommarbrasa i torrt väder. Men sötman spelar förstafiol här. Vaniljen är ”egentligen” kraftig, men hamnar ändå bakom (malt)sötman ihop med saker som ligger någonstans där under. Gröna kulor (ni vet, de sockrade jättestora godiskulorna?); torkad koskit (och ja, jag menar det i allra, allra bästa mening! Om du föredrar ”ekologiskt gödsel” så kör på det istället); en skönt syntetisk ton av tuggummi; en mustigt jästig ton, tänk jästtonen i en engelsk bitter. Med tid i glaset är röken mer mineral, och en liten knippe mynta har kommit fram.

Smögen single cask 12/2012. © för bilden Peter Lennstrand.

Smak: ett berg av torv, först; sedan följer hårt bränd ek, sötlakrits (fast don’t take my word for it, sedan tre dagar tillbaka har jag börjat hitta lakrits i fan allt), och de där gröna kulorna från doften. Mindre söt än doften. Här finns också intorkad tjära och tobak. Ett underbart exempel på att smaken på en whisky inte behöver ha jättemånga lager för att vara en skön käftsmäll och jättegod.

Eftersmak: inledningen är superb: brutal torv; lite sur men bolmande rök; kaffe som är dubbelt så starkt som espresso. Den fortsätter med en smak som är vad jag tänker mig att det smakar om man äter på spetsen av en sönderbränd pinne som man hållit i en brasa. Jod. Tång. Jag hittar noll frukt i det här, och jävlar vad skönt det är. Den är inte jättelång, men den är mycket konsekvent: här klappar vi inte medhårs en sekund.

Det går alldeles utmärkt att avnjuta den här unga besten på fatstyrkan, brutala 61,3%; var bara försiktig när du nosar på den om du inte låtit det gå en tio–femton minuter först. Men det är klart att med sådan styrka måste vi se vad som händer med vattning. Den är ung, så vi tar det piano: bara 3 ml i återstående cirka 2 cl. På doften flyttar den rejäla gödseltonen/torkade koskiten fram; tången har nu lämnat byggnaden och är mer mineral. Det enda som inte var maltsötma eller brutaltorv, de gröna kulorna, har också de flytt glaset. Härligt. I gommen, då: ”försiktigare”, med toner av kakao, kaffe, tobak. Ja, och så sotflagorna igen. Kraftig förändring. Eftersmaken är, om än kort, det jag verkligen älskar med denna whisky: så kompromisslöst, så brutalt, så liksom köttigt: den säger ungefär ”öh, kom hit, ro hit med ansiktet så jag får ge dig en fet örfil med öppen hand och trycka in en bit rykande torv i käften på dig”.

Sammanfattning: detta är himmelskt i sin enkla, avskalade simplicitet. Det handlar om en i princip onyanserad whisky, om än som du ser man kan hitta otroligt mycket i den om man anstränger sig. I grunden är det enkelt: ett brutalt destillat har legat till sig i ett vanligt first-fill bourbonfat. Inga fatförflyttningar som den häftiga men något liksom crazyskruvade Wee Swede, inga konstifika fat, inga tricks med spriten (som i den något mysteriösa Triple från Smögen, som jag har blandade känslor kring; för mig sammanfattas den i det engelska ordets ”funky”, varannan gång jag sippar på den är den härlig, varannan…konstig). Det är rakt och rått och enkelt. Om man gillar Lagavulin 8 YO just för att den är så underbart bristande vad gäller elegans är detta helt rätt väg att gå. Denna single cask från Smögen är Lagavulin 8 YO, på steroider – and then some. Det är en högkvalitativ rökstänkare: både fantastiskt härlig och väldigt enkel, på samma gång.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.