Det var en gång ett svenskt destilleri som hette Grythyttan. De producerade whisky under ynka tre och ett halvt år, mellan 20 oktober 2010 och 13 april 2013. Efteråt dillade ägaren om att dra igång igen på Orkney, något som aldrig blev av, men även långt efter att det helt uppenbart inte skulle bli av försökte han samla ihop pengar för det projektet. Whiskylagret blev stående och en hel del ekonomiska oegentligheter och konstigheter gjorde namnet Grythyttan skamfilat. Många som hade köpt privatfat svävade i ovisshet över om de någonsin skulle kunna få loss sina fat. 2016 såldes så lagret till Bergslagens destilleri, ett tidigare fallerat destilleriprojekt, men som nu är igång igen med ginproduktion i Örebro. Någonstans i den där affären där nästan 40 000 liter whisky såldes loss försvann de där 14 miljonerna som lagret köptes för. Det är en saga som är ett svårgenomträngligt kaos. Samtidigt har varumärket Grythyttan whisky sedan dess registrerats på nytt av en person utan koppling till det gamla destilleriet, varvid buteljeringar från det gamla whiskylagret numera inte får ha namnet Grythyttan på etiketterna, utan där står istället ”Distilled in Lillkyrka”.
Bergslagens destilleri sitter alltså på ett whiskylager som såg ut att aldrig någonsin kunna användas, och de började ge ut whiskies från det gamla lagret under namnet Bergslagens independent bottler. Ett fallerat projekt som konkade och aldrig kom igång men som nu har kommit igång under samma namn fast på ny plats fast de just nu inte gör whisky ger ut whisky från ett destilleri som kördes i botten av ledningen fast de som ger ut det gör det ju nu som oberoende buteljerare fast det nedlagda destilleriets namn får inte stå på flaskorna för att det destilleriet numera finns som varumärke fast det inte är ett destilleri igen än i alla fall fast de kanske ska dra igång på något sätt vem vet fast då kommer de ha samma namn som det gamla destilleriet som bara var igång under tre och ett halvt år.
Svårt att hänga med? Jag med. Den enkla versionen är så mycket lättare: det fanns ett destilleri, de lade ned, whiskyn ges nu ut av Bergslagens independent bottler.
Kanske är det denna oklara soppa ovan ihop med Grythyttans skamfilade namn ihop med de nya ägarnas i mina ögon minst sagt envisa ovilja att sätta ut det exakta antalet flaskor som varje utgiven whisky ges ut i på etiketterna som gör att dessa ofta riktigt bra whiskies inte säljer slut på fem röda. Whiskyn som getts ut såhär långt har varit imponerande, det handlar om ett nedlagt destilleri, etiketterna är skitroliga, upplagorna är små. De borde rimligtvis sälja slut snabbare.
Så till exempel dagens whisky, Santa 17. Utgåvan är enligt whiskybase på 900 flaskor, den lanserades i december 2017, priset är 995 kronor för en halvliter. Den har alltså funnits på bolaget i sexton månader och inte sålt slut än. Tro mig, här är länken till flaskan på Systembolaget. Det handlar om en rökig whisky lagrad på bourbonfat, ett tvåhundralitersfat och ett okänt antal 50-litersfat. Whiskyn är buteljerad på fatstyrka, 59%.
Kan det att de 900 flaskorna inte sålt slut bero på att de som skrivit och youtubat om den har tokdissat vätskan i flaskan, då? Nä. Den har mottagits med allt från jubel till försiktigt positivt av bloggare (se här och här och här, lite mer kritiska perspektiv men långt ifrån en tokdissning här). 995 spänn för en svensk whisky på 50 cl på 59% från ett nedlagt destilleri är ungefär ett pris en kan vänta sig, så inget konstigt där.
Vare därmed hur som helst, jag provade den för rätt länge sedan och hittade nyligen mina smaknoter på hårddisken, så här kommer jag till sist som Mr. Sist i Raden med mina smaknoter på denna whisky:
Doft: en underbar, gräddig och ganska försiktig rök. Eller, inte försiktig, det bolmar på bra, men all kola och rumsvarm grädde liksom bäddar in röken på ett härligt sätt. Tänk gräddkola möter sot möter varm och torr barrskog. Minerala toner finns här, också, och en fräscht mintig ton (eller om det bara är alkoholen som svider lite i näsborrarna).
Smak: mycket härlig, balanserad och på helt samma noter som i doften. Vi snackar tjock gräddkola med brända toner, barrskog och, faktiskt, ett litet stänk av popcorn. Det finns frukt här också, men torven lägger så långt fram att jag inte hittar riktigt vad det är. Apelsin? Så länge man tar hypersmå sippar går det faktiskt utmärkt att smaka denna på fatstyrka, vilket är imponerande med tanke på den låga åldern.
Eftersmak: inledningen är härlig: mineraler, sot, rök och torv med en knivsudd chilipeppar. Efter ett tag kommer en smutsigt oljig ton.
Med vatten: oj. Underbar utveckling mot kraftigare mineraler – de där stenarna på en havsstrand som är så härliga – och liksom ljusare toner: nyklippt gräs och grapefrukt. Röken har även den blivit ljusare, lite mer à la Caol ila, och samtidigt finns varm asfalt med i noterna här. Från en riktigt bra doft till en riktigt, riktigt bra doft. Smaken är väldigt mycket snällare nu, med det där nyklippta gräset, sot, torv och grapefrukt. Blint hade jag definitivt gissat på att detta var en Islaywhisky, kanske rökig Bunna? Eftersmaken är smutsigare, lite ”havigare” – tång, havsvatten, med soten klar och tydlig kvar. Chilihettan ligger kvar länge. Även vidare vattning fungerar, och ger ytterligare dofter och smaker. Vattna den stegvis, den håller för det.
Sammanfattning: ytterligare en riktigt bra Grythyttan från Bergslagens independent bottler. Vi är där någonstans typ en 85–86 poäng. Detta är en kanonvirre om man gillar rökig och lite ung, ruffig whisky. Vad jag tyckte om den mer crazy Santa 18 kan du läsa här, och vad jag har tyckt om andra whiskies från Grythyttan kan du se här.
*
Tack till dig som samplade denna whisky en gång för länge sedan. Jag har tyvärr inte skrivit upp vem du var.