Tjeders whisky

Bara whisky

En dålig Craigellachie från SMWS

Jag älskar Craigellachie. Jag brukar gilla buteljeringar från SMWS. Men den här gången funkade det inte alls för mig. SMWS 44.82, ”A sweet and special character”, har en märklig historia från lagd på fat till buteljering. Whiskyn började sitt liv i en sherry butt, där den hamnade den 17 juni 2003. Efter tretton år hälldes (delar av) fatet över i ett fat av amerikansk nyek, hårdrostat och mediumkolat. (Den andra halvan av butten gjorde man sannolikt samma sak med, och buteljerade som SMWS 44.80, ”Rocking rollercoaster ride”. Det stämmer med fatfyllningsdatum, i alla fall.) Efter oklar tid av slutlagring, men mindre än ett år, buteljerades dagens whisky som tretton år gammal.

Att göra på detta sätt implicerar att det där sherryfatet var gammalt och trött; varför skulle man annars flytta whiskyn? Visst kan det funka att hälla över whisky i nyare och aktiva fat av nyek – svenska Selected Malts gjorde just detta med just Craigellachie och lyckades med det våghalsiga steget. Det är dock vådligt att göra så, särskilt om man flyttar till nyek. När det gäller SMWS 44.82 imponerar inte resultatet.

Det är förresten inte så att whisky inte utvecklas i rejält trötta fat. Mognaden blir bara en helt annan, och går väldigt mycket långsammare. Det handlar då mer om oxidativ lagring än om någon vidare interaktion mellan fat och whisky. Men men, nu valde de att hälla över virren och köra en finish på amerikansk nyek, det är ju tyvärr inget vi kan göra åt såhär i efterhand. Såhär tyckte jag om SWMS 44.82:

Doft: tjock vaniljsås och ängsblommor. Lite besvärande alkoholstick. Vag oljighet i bakgrunden. Eller, nej, det doftar faktiskt frityrolja. Kraftig kola, gurka, nyhyvlat furu, svag fernissa. De blommiga tonerna är kraftigast. Hm. Weird. Jag gillar fernissan, men resten? Om någonsin Serge Valentins term ”doctored”, alltså whisky där destillerikaraktären har dribblats bort av överaktiva fat genom re-racking/finish, har passat för en whisky är det denna. Gurka med blommor med frityrolja med nyhyvlat furu med vaniljsås utan att dofterna har satt sig och gift sig med varandra är en konstig kombination. Vi fortsätter med ögonbrynen något veckade.

Allt från SMWS är definitivt inte kanonbra…

Smak: ganska aggressiv attack från alkoholen. Betydligt mindre oljig/tjock än på doften. Ettrigt, spritigt, pepprigt, ekbeskt. Detta är både för ungt och för överekat på samma gång: spritigt, men med massor av jobbig ekbeska. Konstigt. Blommigt, med toner av rosor och maskrosor. Också som vattnet där potatis har kokats för länge. Oklar kryddighet, vag vanilj. Nyvässad blyertspenna. Weird, igen. Eller nej, inte weird: det här är nästan lika långt från gott som det är att promenera från Berlin till Nifelheim.

Eftersmak: mycket oljig i starten; äntligen anas destilleriet bakom fatet. En del gräs. Handsprit, matolja. Bättre än smaken, definitivt, men det säger inte mycket.

Med vatten: avsevärt bättre. Lite råare, oljigare, med en kvivsudd chilipulver och vaga toner av tequila. Smaken är minst dubbelt så bra, men så började vi ju på botten också: kladdig vaniljsås, lite gräs, en salladston som är typ ruccola möter färsk spenat; kokade rotfrukter. Jag vet inte om det direkt kvalificerar som bra, men bättre, i alla fall. Eftersmaken är matolja och vaniljvrål.

Sammanfattning: som sagt, den där olorosobutten var sannolikt stendöd. Jag känner verkligen inte någon sherryinfluens alls i detta. Valet att flytta whiskyn var, kan man konstatera såhär i efterhand, katastrofal. De skulle ha låtit denna ligga, i tio år till, låta oxideringen långsamt omvandla whiskyn till något som fortfarande hade varit Craigellachie. Som det är nu mördade de ett av whiskyvärldens bästa och mest brutala destillat. Doften blev okej, smaken verkligen ordentligt misslyckad, eftersmaken passabel.

Poäng? Hur sätter man poäng på en sådan här whisky? Under 80, utan tvekan. Så som skalan de facto används av folk, där 50 makabert nog betyder typ ”jag drack just en blandning av bajs och brännvin”, är vi på…71, eller så. Betyget blir särdeles så eftersom man lyckats med konststycket att dribbla bort till och med Craigellachies destillat. Det är inte direkt äckligt, men det är verkligen en misslyckad whisky, detta. Ja, vi säger 71 poäng.

Detta är förresten inte enda gången SMWS flyttat just Craigellachie till ett fat av amerikansk nyek. Dels finns den ovannämnda 44.80, men även 44.78 var whisky som hade utsatts för en liknande behandling. Angus på whiskyfun var inte imponerad, men gav den whiskyn, SMWS 44.78, ett något högre betyg än vad jag gav 44.82: 76 poäng. Craigellachie lirar i princip aldrig under 84 i min bok. What a shame. Om man ska flytta whisky till nyek kan det gå illa. Med tanke på hur bra det gick för Patrik och Mikael på Selected Malts när de gjorde exakt samma sak med just Craigellachie, där destillerikaraktären inte dribblades bort föreslår jag att de låter trycka följande på sina visitkort: ”Vi lyckades med något som SMWS inte klarade av.”


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén