Tjeders whisky

Bara whisky

Perspektiv på NAS

| 2 kommentarer

Är vi färdiga med att debattera NAS, whiskies utan åldersangivelse? Jag tycker inte det.

Jag har full förståelse för att destillerierna ger ut NAS-whisky. Jag tycker dock att de argument de för fram för att göra det är hycklande. Och hyckleri är ungefär det värsta jag vet. Och låt oss klara av den här saken på en gång också: nej, NAS-whisky är inte i sig dålig whisky. Jag har provat en massa jättebra NAS-whisky. Jag har dessutom naturligtvis provat en massa dålig whisky med åldersangivelse, så åldersangivelse innebär knappast garanti för kvalitet.

Bra NAS.

En NAS som smakar bra (dessutom väldigt ung).

Problemet är alltså inte att whiskies med åldersangivelse per definition är bättre än de utan åldersangivelse. Problemet är egentligen inte alls att destillerier ger ut NAS-whisky, utan deras argument för att göra det ihop med deras ovilja att någon annanstans än på etiketten säga vad det är i flaskan.

Så låt oss ta det hela en gång till. Varför NAS? Argumenten kan delas upp i två delar.

a) vad industrin säger

  • För att det ger master blenders frihet att skapa whiskies utan att vara bundna till en given ålder. De kan nu ta de bästa faten och göra den bästa blandningen.
  • För att det handlar inte om ålder, det handlar om smak.
  • Den mesta whisky som säljs har ändå inte åldersbenämning och den hade det inte heller förr, så att ta bort åldersbestämningen är att gå tillbaka till traditionellt whiskyskapande.

b) vad experter säger ligger bakom att destillerier tvingas resonera på det här sättet

  • Man ger ut NAS-whisky för att destillerierna börjar få slut på gammal whisky i lagerhusen – det vill säga, för att efterfrågan på whisky är större än utbudet.

Ett mer sällan förekommande perspektiv är detta:

  • NAS är framtvingat eftersom försäljningen av blended whisky sakta går nedåt och har gjort det i några år. Därför sitter många destillerier och ägargrupper på enorma mängder ganska ung whisky som de hade räknat med att använda till sina blended whiskies – men de får inte dessa sålda, och de behöver casha in på den whiskyn.
Åldersbestämd behöver inte betyda bra.

En åldersbestämd som smakar brumma (dessutom rätt gammal).

Den suveräna bloggen scotchwhisky.comlajka dem på fejjan här om du inte har gjort det än, för höge bövelen! – publicerade nyligen en artikel om NAS. ”Is NAS whisky the enemy?” frågade sig Tom Bruce-Gardyne där, och ställde frågan till en som försvarade NAS och en som var kritisk. Att George Grant på J&G Grant som äger Glenfarclas skulle vara kritisk till NAS-whisky är inte direkt chockerande. Att personen i den andra ringhörnan var för NAS-whiskies var lika givet från början; den personen var Ken Grier, Creative director på Macallan som relativt nyligen plockat bort åldersangivelsen på nästan alla sina buteljeringar.

När jag läser Griers argument blir min trötta huvudvärk till migrän. Det är absolut inte det att Ken Grier personligen är korkad eller så, det är det att det han säger för att försvara NAS är så uppenbart skitdumt. I den länkade artikeln är Griers svada, som inte är hans utan argument han likt andra representanter från industrin har fått veta att han ska säga när han får frågan, långa löpande citat. Jag citerar Grier nedan, men stoppar honom var och varannan sekund med motargument och kommentarer.

”The fact is, way back at the very beginning of Scotch whisky when you had farm distilleries, people didn’t put an age on their whisky.”

Det är sant. Men de hade inte heller bourbonfat, som ungefär nio tiondelar av all whisky idag lagras på, golvmältade allt själva och hade inga datorer när de destillerade. Jästen som användes var inte industriell. Jäsningstiderna var mycket längre. Cut points för hjärtat i destilleringen kunde skilja sig en hel del mellan olika destilleringsomgångar. Kornsorterna var inte industriellt framodlade för att producera maximalt med alkohol. Alla som arbetade i lagerhus och med destillering ägnade sig åt ”dramming” och var smålulliga mest hela tiden. Minst 99,9% av all whisky som producerades gick in i olika blends (före säg mitten av 1960-talet). Men inget av allt detta andra ska vi tydligen tillbaka till, utan just enbart detta med att ta bort åldersbestämningar – med argumentet att folk inte utgav åldersbestämd whisky för 130 år sedan, eller sjuttio år sedan, eller för femtio år sedan. Godtycke, någon?

Ken Grier. © för bilden scotchwhisky.com

Ken Grier. © för bilden scotchwhisky.com.

”There are some extraordinarily fine whiskies that don’t carry an age statement […]”

Yep. Men det finns också rävgift som är NAS, och det finns bra och rävgiftswhisky med åldersbestämning. Existensen av bra NAS som säg Aberlour A’bunadh eller Kavalan Solist-buteljeringarna utgör inget argument varken för eller emot NAS i sig självt.

”[…] and just because you don’t have one doesn’t mean there aren’t some old and rare whiskies in the bottle.”

Helt sant. Men hur mycket och i vilka proportioner? Det får vi aldrig veta. Om det ingår lite 23 YO i er NAS vet vi inte om det är 0,1% som ni sprayat över vattingtanken bara för att kunna säga på mässor att det ingår whiskies ända upp till 23 YO i en given whisky, eller om det handlar om 3, 15 eller 25% av whiskyn som är så gammal. Vi vet inte, för att ni vill inte berätta det för oss – och försöker ni berätta det för oss stoppas ni av Scotch whisky association.

”What it means is that you have greater scope and a bigger palette – like an artist, you have a broader canvas to play on.”

Master blendern som konstnär och den sprudlande kreativiteten, ja. Det här har vi hört förut. Detta ofta förekommande argument tarvar en lite längre utläggning.

Tänk dig att du heter Patrick McFoghorn och jobbar som master blender på destilleriet Glen Caochan. Normalt ger ni, förutom några NAS-specialare för travel retail som byts ut med ojämna mellanrum, ut ett par–tre single casks om året och har en core range bestående av Glen Caochan 10 YO, 13 YO med finish på portvinsfat, 15 YO cask strength och 21 YO. Du får friheten att skapa tre whiskies – låt oss kalla dem Lastubenin, Malsa och Krastima. Låt oss dessutom säga att destilleriet FORTSÄTTER att ge ut sin vanliga core range. Då blir det fest i byn för dig som master blender: du kan fortsätta planera för trettonåringen på portvinsfat och de andra i serien, men du får tid på dig att vara lite mer kreativ och du får jobba med Lastubenin som ska kosta runt 500 spänn, Malsa i åttahundrakronorsklassen, och Krastima, en premiumwhisky för närmare tvåtusen kronor. Du slipper vara bunden till viss ålder, du kan plocka fat som du vill och yada yada yada. (Som om era lagerhus är smockfulla med fat som inte i så fall tas från andra buteljeringar, men ok, vi säger att du är helt fri.) Lastubenin, Malsa och Krastima släpps i lagom limiterade upplagor om, säg, 8000 flaskor var. Kreativt, spännande, nytänk, whiskies sammansatta med tanke på att få fram vissa sidor av destilleriet: jag ser inga större problem i sig med detta.

Det här skulle vara mindre problematiskt…

Det här skulle vara lite mindre problematiskt…

Men det är inte såhär det går till i praktiken. Istället plockas whiskyerna Glen Caochan 13 YO på portvinsfat, 10 YO och 21 YO bort. De ersätts av de tre sorterna du ska blanda fram. En ny årlig release av en tjugotreåring släpps, med magnifik trälåda och minst 1000 kronor dyrare än den indragna 21 YO. NAS-arna som ersätter de åldersbestämda har högre priser än dessa, fast whiskyn i dem är yngre. De tre nya NAS-whiskyerna är inte sprungna ur din enorma lust till att få vara kreativ och tänka utanför ramarna: de handlar om att casha ut lika mycket eller mer ur lagerhusen som inte längre har lika gammal whisky i sig, och/eller om att sälja whisky som var tänkt att hamna i olika blends som numera säljer sämre.

Det vill säga, när Glen Caochan går ut och säger ”vi gav vår otroliga master blender Patrick McFoghorn friheten att handplocka de allra finaste faten för att sätta ihop Lastubenin, en whisky med magnifika toner av kolapaj, citrus och vanilj” betyder det ”Glen Caochan 10 YO har sålt mer än vi destillerade för drygt tio år sedan och vår sjuåriga whisky vi brukar använda till konglomeratets egen blend säljer sämre än tidigare, så alla de där bourbonfaten som skulle gå till den whiskyn måste vi hitta på något med så då blev lösningen ’Lastubenin’.” Diskrepansen mellan vad konsumenter får höra om en produkt och vad som ligger bakom dess lansering är skriande.

…om det inte vore för att de här försvinner.

…om det inte vore för att den ersätter den här.

Låt oss återgå till herr Grier. Efter det ovan citerade stycket följer ett stycke som är så dumt att jag rodnar, så citatet blir lite längre:

”Second, it’s very much about maturity, not age. If you’re using the very finest wood, some casks will reach a peak at different times from others. At Macallan, with our 1824 Series and 1824 Collection, we’ve really taken the shackles off [whisky maker] Bob Dalgarno. We’ve said he can pick any whisky we’ve got and use it at the peak of perfection, just like picking an apple off a tree when it’s perfectly ripe and not on some given date.”

Läs det här stycket igen. Och inse följande: vad Grier utan att säga säger är att förut, när vi kunder var dumma nog att köpa en Macallan 12 YO och destilleriet var dumma nog att producera en sådan otidsenlig och konstig whisky (som de fortfarande producerar, märk väl), gjordes tydligen inget val av fat över huvud taget. Bob Dalgarno arbetade då i ett rum fastkedjad vid ena väggen. En datastyrd gaffeltruck hämtade alla fat som precis hade fyllt 12 YO, ingen nosade faten överhuvudtaget, och allt slängdes i en stor blandningstank. De använde dåliga fat. Nu, däremot, kör de bara på ”the finest wood” och Dalgarno dansar runt i lagerhusen med ett leende på läpparna och bara ”mumma, fat 127/2009 har utvecklats kanon, vi tar just det fatet!” Han promenerar vidare och hittar fat 202/2007 som också skulle passa i mixen. Whoa, säger han när han stuckit ner valinchen i fat 12/2003, det här fatet tar vi också. Vilken frihet! Vilken kreativitet! Han tar numera enbart faten när de nått sin absoluta ”peak”, medan förut gjorde han inte det.

Påståendet innebär dessutom en lögn: varje enskilt fat i ett lagerhus tas inte när just det individuella fatet har nått sin absolut bästa ålder. De tas för att fungera för det syfte de skall brukas till, och när behovet av whisky i en viss stil och en viss ålder gör att de ska tas. Grier pratar som om varenda fat i lagerhus är och bör behandlas som Zlatan, när den förkrossande majoriteten av fat har sitt ”öde” bestämt från start om de ska gå till en 10 YO eller en 15 YO (eller till Lastubenin, eller Malsa). En viss mängd fat behövs till Macallan Ruby, man tar den mängden fat. Påståendet att whiskymakaren ”can pick any whisky we’ve got” är alltså en lögn. Dessutom: en hogshead som är oväntat kanonbra vid åtta år är knappast överlagrad redan två år senare. Dessutom II: olika fat når sin ”peak” vid olika åldrar helt oavsett om du använder ”the finest wood” eller inte.

Dessutom III, och här kommer dödsstöten: om allt Grier säger är sant, varför var Macallan bättre för tio–femton år sedan än de är idag? Säljsnacket kan inte dölja hästskiten, för att prata svengelska. Men men, låt oss låtsas att Macallans nya NAS-are håller samma klass som Macallan buteljerad 2006 och gå vidare:

”For example, our Macallan Rare Cask is about extremely rare whiskies chosen from 256 casks a year for a specific character or colour, irrespective of age. It’s about changing the paradigm and opening up endless possibilities for whisky makers to make beautiful whiskies.”

Jepp, du läste rätt. De står där, de två orden. ”or colour”. Macallans NAS-are i Rare cask-serien har nämligen ett krav: de ska ha en viss färg. RASSEL! SLAM! BAM! Ljudet av kedjorna som surras runt Dalgarnos kropp och sedan nitas in i väggen igen. För visst kan färg säga jättemycket om vilket slags whisky du har i glaset, men att varje batch stackars Dalgarno ska få till ska få samma färg betyder per definition att han inte är fri att välja hur han vill efter hur whiskyn ska smaka. (Jag kan inte låta bli att sväva ut en sekund. Checka in Macallans hemsida där de presenterar sina olika whiskies. De, liksom i princip alla andra destillerier, har så mycket snömos i de här presentationerna att man blir alldeles vimmelkantig. Vi tar tre exempel:

I. Om Rare cask black: ”These mysterious casks remained untouched in the dark warehouses of The Macallan under the watchful eye of our Master Whisky Maker, until he felt they were ready to be released.” Ser ni det framför er? ”App app app, tänd inte lampan därborta i hörnet, där ja, vid de där mystiska faten, det ska vara mörkt och mystiskt där, faten är ju så himla mystiska! Väldigt mycket mystik, asså! Åh nej George, nu vidrörde du fat 12/2004! Jaha, då kan vi inte använda det fatet till Rare Cask Black. De ska förbli orörda, hur många gånger ska jag behöva förklara det för er?”
II. Om Rare cask-serien i sin helhet: ”With rarity at its core, this is whisky crafted from casks so rare they will never again be used in any Macallan whisky.” Läs: när vi buteljerat de här faten använder vi om dem till olika blends.
III. Om doften på Macallan Ruby, som kallas ”a hidden gem”, vad som nu är så väldigt gömt eller dolt eller hemligt med denna whisky: ”Disturbed from a long sleep in a dark and quiet warehouse, European oak piques the nose before reluctantly admitting rich, dried fruits and an edgy trickle of treacle.” Alltså, vad i he… Jag ger upp.) Vi fortsätter:

”Scotch whisky must be about supreme quality. It must be about us, as guardians of that, making sure that the right quality goes into the right bottle. It’s in all our best interests to produce superlative whiskies, whether they carry an age statement or not, and I genuinely don’t see any indication people in the industry are trying to hoodwink the consumer in any way.”

Detta är inte argument, det är påståenden. Branschen ska göra skitbra whisky oavsett om de har åldersbestämning eller inte – det är inte ett argument för NAS, lika lite som det är ett argument för åldersbestämning. Och de avslutande orden om att folk i industrin inte försöker ”hoodwink” – jag var tvungen att slå upp det, det betyder lura – konsumenter på något sätt? På riktigt? Dark cove är Ardbegs mörkaste whisky någonsin – fast de har släppt hur många whiskies som helst som är mörkare? Destillerier gör jättesläpp av omogen NAS-whisky för och ger dem berättelser av typen den här whiskyn är inspirerad av en vattenström, eller den här whiskyn hämtar sin inspiration från väderkvarnen Malsa norr om destilleriet?

Förr visste vi i alla fall hur gammal den yngsta whiskyn i en blandning var. Nu vet vi inte det, priserna går uppåt, informationen blir mindre, men ingen försöker på något sätt lura konsumenterna att köpa något, över huvud taget? Herreminje.

”On the contrary, I see everybody trying to make the best use of their stocks to produce interesting, innovative new products at a very high quality across a broader spectrum than hitherto.”

Ja. Broader spectrum, absolut. Detta är en god tid att vara whiskyälskare i, för den som har en tillräckligt fet plånbok: utbudet är enormt. Innovationerna står som spön i backen, om än jag kan tycka att alla gör ungefär samma innovationer (finished in bluttenblutten casks, någon? Vi gör en speciell release av rökig whisky, någon? Vi gör vanligtvis rökig whisky men släpper en orökig, någon? Galet ”innovativ” paketering och flaskdesign? Ett regn av single casks, om du inte redan har ett jätteetablerat ”brand”?). Om det sedan är ”very high quality” eller inte överlåter jag till de som hållit på med whisky bra mycket längre än jag själv. En del whiskies har blivit bättre, andra har blivit sämre, om man ska lita till expertisen. Jag suckar generat och läser vidare i Griers svada:

”’Non-age’ does not equate to young whiskies. Some of the whiskies may be incredibly old and rare, and some may be more youthful to give vitality and zest to the whisky.”

Ja. Absolut, ja, där ger jag Grier rätt. Och visst, det vore dumt och väldigt missvisande att släppa Ardbeg Dark cove som Ardbeg 5 years old om det bara finns 5% femårig whisky i blandningen och resten är mycket äldre. (Inte fan vet jag om det finns femårig whisky i Dark cove, det går ju liksom inte att veta.) Fast samtidgt, absolut nej, Grier, jag håller inte med. Non-age betyder nästan alltid ung whisky. Det säger sig självt att så är fallet, eftersom så mycket NAS ersätter åldersbestämda flaskor som säljer för bra. Tror ni inte destillerierna skulle behålla sina Laphroaig 18 och Talisker 10 och Yoichi 15 om de hade ordentligt med sådan whisky i lagerhusen? De har inarbetade ”brands”, de är populära, de säljer mer av det än vad de har lager till. Nu har de inte så det räcker för just dessa buteljeringar, och måste fortsätta sälja whisky. Vad göra? Ta bort åldersbestämningen, och sedan säga att det nya ger mer plats för kreativitet (och hemlighetsmakeri).

”So, in summary, it is taking the category back to its roots.”

Eh, nej. Se ovan: då får ni lägga ner single malt-kategorin och börja köra blended, sluta med bourbonfat, industrijäst, datorer, installera worm tubs och börja med egen golvmältning, med mera med mera in i det oändliga.

”It is another innovation to make sure Scotch remains relevant, interesting and the best spirit in the world.”

Vimmelkantig, någon? Lite yrsel? Pausa bandet. Något kan inte gärna vara en innovation om ett argument för att ha det är att det var så det gjordes förr och därför är ett sätt att gå tillbaka i tiden. En ärligare fortsättning på meningen vore för övrigt ”to make sure Scotch whisky is still being sold”.

”And, above all, it’s about maturity, not age.”

Det är här någonstans jag blir galen. Visst, det finns skitbra ung whisky. Och äldre whisky behöver inte betyda bättre. Men! Alla vet att whisky mognar med tid. Att den förändras över tid i fatet. Att den smakar annorlunda om den är tio eller femton eller tjugoen år. Står det 21 YO på en flaska vet du ungefär vad du kan vänta dig – står det Krastima har du ingen susning om vad det kan smaka, och inte heller någon möjlighet att veta om priset är märkligt högt eller riktigt bra. Så, att NAS betyder att man tar mogen whisky snarare än whisky vid en viss ålder är en motsägelse. Köper du Lastubenin kan du som konsument omöjligen veta om whiskyn i flaskan är mogen, eftersom du inte har någon aning om vad det är som har buteljerats. Köper du Glen Caochan 10 YO kan whiskyn definitivt vara omogen, men du vet i alla fall att sannolikheten är någorlunda låg, och sannolikheten att en NAS – om vilken du inte vet ett piss – är omogen är, låt oss säga, en liten skvätt högre. Och visst, Lastubenin kan vara äldre än 10 YO. Men finns det verkligen någon därute som tror på det? Och om Lastubenin verkligen är äldre än 10 YO, varför inte sätta ut åldern på flaskan?

GC 21 YO

Skulle du som kund verkligen välja bort den här…

Krastima

…för att istället köpa den här?

När destillerier talar om friheten att välja fat precis när de är redo istället för att behöva vara fastlåsta i att de ska nå en viss ålder och alldeles särskilt när de gör sina master blenders till superstjärnor som nu ska ha blivit så himla kreativa och fria, betänk också följande: när receptet för en whisky som Talisker Skye är satt är det bara exakt samma sak om och om igen. Kreativiteten ligger i att skapa Talisker Skye. När den väl har skapats är det samma repetetiva, hårda arbete som med Talisker 10 som master blendern har framför sig: blanda denna månad en exakt likadan batch som den du blandade förra månaden. Det ska smaka precis som det gjorde sist. Friheten är inte friheten att skapa, friheten är friheten att också välja fat som inte har fyllt tio år men som skulle funka för att få till samma smak som i förra batchen. Men det är knappast den friheten som säljsnubbarna lovsjunger när de säger att deras master blenders har fått fria händer (vilket de inte har fått).

Om skotska whiskyproducenter hade sina master blenders kreativa förmåga främst för sina ögon skulle de ha en ”core range” som bestod av tre whiskies, och släppa sex speciella utgåvor som aldrig återkom, varje år. Det gör de inte, eftersom whiskykunder inte är som du som läser denna text eller som jag: de vill köpa det de köpte sist. Det kan de inte om det hela tiden rasslar in nya saker på marknaden. Man tappar bort känslan för ”the brand” om det bara kommer nytt och nytt och nytt och nytt. De har inte så det räcker för Talisker 10, de skapar Talisker Skye och hävdar att detta innebär att master blendern nu är fullständigt fri. Den frihet man köper sig då är att inte avslöja för de som köper whiskyn vad som finns i flaskan. Att man gjorde så innan det ens fanns single malt whisky och alla köpte femåriga blends är inte ett bra argument.

Ett sista argument, alltså inte mot NAS i sig utan mot hur industrin säljer in NAS, är: om det handlar om smak och inte om mognad eller ålder, varför sätter ni då ut en åldersbestämning på precis allt som är +20 år gammalt? Kan det månne ha att göra med att ni har en riktigt fin vinstmarginal på all whisky som lämnat tonåren?

Så, hur löser vi allt detta, då? Det är enkelt. Vi är bara några få som vill ha information, som gillar information, som bryr oss om det. Vi är verkligen en ypperligt liten minoritet; de allra flesta bryr sig inte om Glann ar Mor använder worm tubs eller inte, eller om Ardbeg Dark cove är åtta eller tolv eller fem år gammal. Så ge oss den informationen, då. Visst, ös på med ett till släpp med ett fånigt namn inför nästa Ardbeg Day med en story från marknadsföringen, Ardbeg, gör det bara. Men någonstans på er hemsida, berätta vad som finns i flaskan. Gör som Box och numera även Bruichladdich: moffa på med något så inihelvete med detaljer att den där sidan ändå skrämmer bort alla som bara har ett litet, litet intresse för de här sakerna. Få tyst på de som skriver ”gaaaaah en till NAS” på sociala medier genom att lägga upp en galet omfattande fatlista över allt som ingår i mixen. Rädd att få på moppo av SWA? Det lär knappast hända: nästan alla destillerier ägs ju ändå av gigantiska konglomerat, och SWA, som jobbar åt whiskyindustrin, remember, skulle inte prata om lagbrott om det blev allmänt vedertaget att berätta vad det är i flaskan.

Märk väl: jag säger inte att detta ska gälla all NAS. Jag säger inte heller att det ska vara lagstadgat att man måste lämna ut informationen. Jag säger bara att om ni vill få tyst på ultranördarna och få ett slut på debatten om NAS har ni en lösning här. Ställ er dessa tre frågor:

  1. Är det ni släpper single malt?
  2. Är priset för en butelj över 350 spänn?
  3. Vill ni slippa gnäll från konsumenter?

Lösning: Avslöja vad som är i flaskan på en hemsida.

Det är ändå bara en av fyrahundra människor som köper en Laphroaig Lore som kommer kolla in den där sidan, så vad har ni att förlora? Tror ni verkligen att kunderna kommer sluta köpa Laphroaig Lore om några ultranördar får veta något om hur den blandats ihop? Varför skulle de det, det handlar ju om smak och inte ålder, säger ni?

Nästan vad som helst är faktiskt bättre än det ni gör nu: säga att nej, det handlar inte om ålder när ni själva tills precis alldeles nyss sa att det handlade om ålder; säga att nej, det handlar inte om ålder när ni själva behåller åldersbestämningen på äldre whisky; säga att det handlar om kreativ frihet när det inte handlar om kreativ frihet; säga att smak är viktigare än ålder när alla som druckit whisky vet att hur en whisky smakar och hur gammal den är är intimt sammankopplade.

För att äntligen få slut på den här texten: att det släpps buteljeringar där åldern inte står på flaskan är inte problemet. Problemet är de uppenbara lögnerna som NAS säljs med i kombination med en envis ovilja att ge det som så många är ute efter: information. ”I just don’t like being lied to”, som Eminem säger.

*

Ett tack till the designer wizard Mathias Elovsson som på ingen tid alls snöt ur sig några etiketter till Glen Caochan.


2 kommentarer

  1. Wow, en jättebra pedagogisk utläggning för en whisky-nybörjare som jag. Min första flaska var en Bunnahabhain i fyrahundrakronorsklassen som var mycket trevlig och gav mig blodad tand.

    Det var frestande att köpa samma igen men jag har istället precis beställt in en flaska Macallan Edition 2 och hoppas att mina noob-sinnen finner den prisvärd och minst lika trevlig som min första förälskelse.

    Den är som bekant NAS så det var mycket upplysande att läsa ditt inlägg. Kul att du kör med en gnutta humor också. 🙂 Kommer definitivt fortsätta titta in på din sida lite då och då.

  2. Om alla som skriver om whisky betraktade en NAS som 3 yo,
    blir det ju upp till industrin att tala om vad den yngsta whiskyn i blenden är.
    Annars får dom finna sig i att den betraktas som 3 yo.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.