Tjeders whisky

Bara whisky

En BenRiach single cask destillerad 1977

| Inga kommentarer

Häromdagen provade jag en whisky blint. Jag visste alltså precis ingenting om whiskyn när jag provade den. Chocken när jag fick veta hur den gammal den var kan inte beskrivas. Kanske, månne, möjligen hade sampleflaskan, som var av plast, påverkat smaken något litet, men jag betvivlar det.  Här nedan mina noter.

Doft: Det är en fin doft: en orökig sherrylagring som inte drar för mycket åt det där bombhållet jag har svårt för. Här är det de där mörka frukterna, men förvånande nog med rejäla toner av päron med i mixen. Möbelpolish? Check. Läder? Mja, lite, faktiskt. Kakao? En liten skvätt av det också. Men det finns också någon lite trött eller märklig off-note där i bakgrunden. Som en antydan till…plast? Inte på ett bra sätt. Men också något trevligt lite juligt, som kryddnejlika? Ingen vidare förändring med vatten; kanske att några toner som andas bourbonlagring dansar in från vänster: den klassiska vaniljen, och en antydan till kola.

Inte dålig, men inte heller något som imponerade nämnvärt.

Inte dålig på något sätt, men inte heller något som imponerade nämnvärt på mig.

Smak: den anländer fint och försiktigt med lite torkad frukt, men fortsätter sedan oväntat pepprigt och beskt. Det är jättemärkligt: efter två–tre sekunder i gommen är det eldvatten, mest. Inte roligt, med förbehåll att det skulle kunna handla om att jag ätit något opassande tidigare under dagen (fast det har jag inte). En ton jag vill kalla ”bränd coca-cola”: som jag tänker mig att coca-cola blir om man kokar ned den till en lite bränd gegga – något jag menar i positiv mening. Vatten tar bort den där tråkiga attacken helt – !!! – och nu känner jag snarare utspädd coca-cola och bakverk med juliga kryddor.

Eftersmak: inleds väldigt sött med lite bränd ek, en hel del trevlig rejäl kryddighet följer. Det finns en oljighet här, som nästan matolja (!). Med vatten: försiktigare med kryddorna.

Sammanfattning: jag blir inte riktigt klok på den här whiskyn. Det är inte det att det är dåligt, det är inte det att det smakar illa, jag bara hittar inte noterna och finner den liksom lite ”allmän”. En oloroslagring på 43–46%, inte över 15 YO, gissar jag. Detta är inget jag behöver köpa en flaska av.

Ja, så skrev jag. Så var det en trettiofyraårig BenRiach från den suveräna oberoende buteljeraren Adelphi. Fat 642, destillerad 1977, buteljerad 2011, ett fat som gav 217 flaskor och med en alkoholhalt på 48,6%. Faktiskt kan min förvirring gällande smakerna förklaras något av fatets historia. Som Adelphi försiktigt skriver på sin hemsida om denna whisky: ”This arrived in a 1st fill bourbon barrel although the colour and certain flavours might suggest a different original cask.” Ja, inte bara might suggest, denna påbörjade definitivt sitt liv i sherryfat, för någon first-fill bourbonlagring i sig kan det knappast handla om. Om en barrel gav så mycket som 217 flaskor torde whiskyn ha legat i sin barrel i runt ett decennium, inte längre. Omflyttningen till first-fill bourbon förklarar antagligen den där kolan och vaniljen som vaknade med vattning.

Jag är lite osäker på varifrån jag har fått tag på mitt sample. Det kan vara så att Johan van Boxmeer bjöd mig på detta sample när jag besökte hans whiskybutik The old pipe. Om denna kom från dig, Johan: tack!

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.