Tjeders whisky

Bara whisky

Är äldre whisky bättre?

| Inga kommentarer

Vi har alla olika gommar och smakpaletter. Någon älskar whisky som bränner och nästan stinker av tjära, en annan tycker att ju lenare ju bättre. Någon älskar sherrybomber, en annan tycker att hårt sherrylagrad whisky knappt ens kan kallas whisky. För att inte tala om den verkliga vattendelaren: rödvinslagrad whisky. Bra eller anus? Det beror verkligen på vem du frågar.

När det gäller ålder, däremot, tycks det nästan råda konsensus: ju äldre ju bättre. Ung whisky kan aldrig komma upp i den komplexitet som finns i äldre whisky, heter det. Yngre destillerier som ännu inte kan ha (och kanske aldrig kommer att ha, givet utvecklingen i whiskyvärlden mot så kallad NAS-whisky, alltså whisky utan åldersangivelse) några officiella tolv-, femton- eller tjugoåringar, som säg Kilchoman eller japanska Chichibu, får ofta recensioner av typen ”lovande” och ”det ska bli intressant att se vad som händer när denna mognat ytterligare”, även när drycken som faktiskt finns i flaskan höjs till skyarna.

Men jag undrar, jag. Ta det här med rökig whisky: röken blir ju mindre markant ju längre whiskyn ligger i fatet. Vad är det då som säger att en artonåring är bättre än en tioåring, i alla fall om något av det man är ute efter är själva käftsmällen från röken? Dessutom, ju längre en whisky mognar, desto mer av smakerna har kommit från fatet snarare än destillatet. Till sist kommer smakerna i glaset nästan enbart från fatet. Spelar det då verkligen någon större roll om du dricker en femtioårig Bunnahabhain eller en femtioårig Old pulteney?

Om man behåller ett öppet sinne är det också ofta svårt att hävda att äldre whisky alltid är bättre. Whisky är som människor: du tittar inte på din tolvåriga dotter och tänker ”visst är hon bra och så, men tänk när hon blivit arton år! Vilken mycket mer komplex varelse hon kommer att vara då!” Som om det enda som finns i tolvåringen är den äldre människan, den helt andra varelse, som med tiden kommer titta fram i det som är nu.

Vi gör en djupdykning i Bunnahabhain, det nordliga Islaydestilleriet med den salta men (oftast) orökta malten, och jämför deras tolvåring med deras artonåring. Finns det en tydlig vinnare här? Vi bryter mot konvenstionen att börja yngst och prövar artonåringen först. Doften är magnifik: här finns honung och läder i skön kombination, en touch av vanilj, och söta mogna frukter jag inte hittar namnen på, svagt saltade direkt på fruktköttet. Sherryfaten är tydliga här. I munnen är den inte riktigt fullt så komplex, här är det en lättsaltad sherrytouch med mycket ek och nötter (hasselnötter kanske?); de där mogna söta frukterna finns kvar, men längre i bakgrunden. I den oväntat korta eftersmaken möter honung citrusfrukter, är det citronzest jag känner? Kanske grapefrukt? Honungsmaken ligger kvar ett tag, men finishen är torr och kort.

Ett bångstyrigt mellanstadiebarn.

Ett bångstyrigt mellanstadiebarn.

En mogen och stram historia.

En mogen och stram historia.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låt oss så jämföra med mellanstadiebarnet, tolvåringen. Nosen är en helt annan. Verkligen helt annan! Här kan man ana en strimma av rök, mängder med solvarma torra örter – om du kört vespa genom bergen på någon grekisk ö är det just den ljuvliga lite stickande blandningen av kryddiga dofter – och äpple, massor av äpple. Först tänker jag Golden delicious, men efter att ha skakat runt drycken i glaset byter äpplena färg och blir mörkröda och sötare. Detta är inte en yngre version av artonåringen, det är en helt annan dryck. I gommen är det som att äta äppelkaka med bara en liten klick honung: friskt och fräscht och maltigt. De där örterna finns med också, nu lite aggressivare och med en pepprigare inramning. Känner jag något så märkligt som jordgubbar där någonstans vid tredje lilla sippen? En explosion av olika smaker!

Eftersmaken börjar med en lite spritig, pepprig och örtig hetta som känns igen från gommen. Men sedan! Honungen och äpplena möter en helt underbar lakritssmak. Jag har aldrig smakat lakritsrot, men såhär jordigt och liksom bränt tänker jag mig att lakrits smakar i naturligt tillstånd. Eftersmaken är förvånande nog längre än artonåringens.

Vem vinner då, artonåringen eller tolvåringen? Jag vet inte. De går liksom inte att jämföra. Båda är underbara. Jag går längre: båda är fantastiska. Kanske kan jämförelsen med människor fortsättas: tolvåringen är bångstyrig och vild, artonåringen har lämnat puberteten bakom sig och är mognare, lite stramare.

Pröva själv, nästa gång du gör en vertikalprovning av något destilleri, att inte se på det där första glaset med tio- eller tolvårig whisky som en neutral referenspunkt för jämförelser med äldre whisky. Ta det där glaset på allvar. Du kommer att bli förvånad över hur bra whiskyn är. Där alla pratar om Yamazakis artonåring missar de den ljuva sötman i tolvåringen; där man pratar om Old pulteneys komplexitet i 17- och 21-åringen har man inte tagit tolvåringens oljiga citruscharm på allvar. Även ordentligt uppskriven whisky, som Laphroaig 10, tenderar att kritiseras i relation till artonåringen, som nästan alla i sin tur tycker är sämre än trettioåringen. I min gom är den bästa Ardbeg jag druckit Ardbeg TEN (fast sedan jag skrev den här texten i maj 2014 stämmer påståendet inte längre); den bästa Laphroaigen, Laphroaig 10. Då har jag ändå druckit fasligt mycket whisky från dessa båda destillerier och mycket som varit bra mycket äldre än tio år.

Varje år när Ardbeg släpper ytterligare en i raden av alla sina NAS-whiskies betalar vi whiskynördar alldeles för mycket pengar för whisky vars ålder vi inte ens känner till, men som vi mer än anar är under tio år gammal. Gör vi det borde vi kunna lära oss att avsmaka det betydligt äldre innehållet i det som något föraktfullt kallas för introduktionsbuteljer och som kostar under 500 med större intresse.

Den här texten är, mycket lätt redigerad, en återpublicering av en drygt ett år gammal text som jag skrev för Whiskynördens, Johan Borgemos, eminenta blogg.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.