Tjeders whisky

Bara whisky

Laphroaig QA cask: ett riktigt magplask

| 2 kommentarer

Laphroaig är ett destilleri som ligger mig varmt om hjärtat. Det är mitt första älsklingsdestilleri, från 1990-talet när jag drack whisky en gång i månaden och då enbart rökig whisky. Jag blev medlem Friends of Laprhoaig någon gång då, på 90-talet. Jag tycker fortfarande mycket om deras whiskies, nästan utan undantag. Ändå är förväntningarna ganska låga på det lilla smakprovet av Laphroaig QA cask som ligger och skvalpar i mitt Glencairnglas. Varför? För att vi whiskynördar lyssnar på varandra, och dessvärre ger vi whiskies olika rykten ungefär fem sekunder efter att de har släppts. Någon säger ”blä” om en whisky, och helt plötsligt säger alla ”blä” om den. Inte så att det inte också finns gott om folk som säger ”tjoho!” när QA-casken kommer på tal, men det är många fler som säger ”blä”. Jag försöker att inte lyssna på det där, men det är svårt att komma ifrån. Och dessutom: den är släppt för taxfreemarknaden, en marknad där just Laphroaig har en tendens att släppa en del stolpskott.

Vad är det då jag har i glaset? En så kallad NAS-whisky, alltså en whisky utan åldersangivelse, släppt för taxfreemarknaden. En liter kostar under femhundra bagis på olika flygplatser. Whiskyn är nedvattnad ända till det lagligas nedres gräns: 40%. Ska man vara petig: när jag släpper ner en droppe vatten i mitt glas är det, juridiskt sett, inte längre whisky jag dricker.

Laphroaig QA cask har först lagrats som en majoritet av all whisky, i bourbonfat. Den har sedan flyttats över i helt nya fat av amerikansk vitek. (Därav namnet: amerikansk vitek heter Quercus alba på latin.) Det är ganska ovanligt att lagra skotsk whisky på helt nya fat, även om det förekommer här och var, som i Bunnahabhains experimentella utgåva Darach Ùr.

Så, nu får det vara slutpratat, låt oss pröva på innehållet i glaset.

Doft: inte den där salta och liksom ljusa röken som Laphroaig 10 ger, en lite djupare rök som drar nästan lite åt Lagavulinhållet; röda äpplen; vanilj, förstås, för den som kan sina fat är detta knappast en överraskning. Något svårbestämbart, är det blyerts? Det som på engelska kallas medicinal; jod, salt, apotek. Något slags bär, eller bärblad, jag tror från svarta vinbär. En helt ok, rätt angenäm doft. Med vatten: röken blir svagare och all komplexitet trasas sönder: nästan allt som återstår är vanilj.

Smak: otroligt vattnig och lätt i munnen. Inte så rökigt i gommen, gröna äpplen (eller är de gula, typ Golden delicious); rätt enkelspårigt. Denna whiskys i särsklass svagaste länk. Alldeles för nedvattnad, smakar blaskigt. Inte oväntat blir det inte direkt bättre med vatten. Äpplena kommer lite längre fram, och svartpeppar dyker upp. En blaskigare rökwhisky får man leta länge efter.

Eftersmak: vanilj i mängder ihop med malt och en ganska lätt rök. Dröjer inte kvar särskilt länge. Efter lång stund ligger en stickig beska kvar, inte alls behagligt. Med vatten: samma lika, lite mildare rök.

Helhetsintryck: en enkel vardagsdram, mellan underkänd och helt ok. Helt ok för att vara en vardagswhisky, underkänd med råge för att vara en Laphroaig. Det som drar ned intrycket, förutom de fjösna fyrtio procenten, är att den är så enkelspårig. Här finns inte många olika lager av smaker att leta fram, det är lite rök, lite äpple, lite vanilj, that’s it. Doften är riktigt intressant, men sedan går det utför. Nej, Laphroaig, jag ger skvallerbyttorna på nätet rätt. Detta är mycket långt ifrån er stoltaste stund.

Nope. Inte en bra whisky.

Ett litet PS på temat ”decoding corporate bullshit”. Detta står på Laphroaigs hemsida om denna whisky, rörande whiskyns andra lagring på amerikansk vitek: ”The length of time this powerful stage takes varies, meaning each cask is carefully selected by hand to ensure the exact balance of flavours.” Vad som står där är: vi låter inte whiskyn utvecklas ordentligt utan rycker den så fort vi kan, vattnar ned maximalt och dumpar resultatet på whiskyvänner på flygplatser som alla tänker att de bara MÅSTE pröva den nya sortens Laphroaig. Skriv hellre hur ni faktiskt tillverkat whiskyn (drömexemplet på sådan genomskinlighet har ni här), så vi konsumenter vet vad det är i flaskan ni vill att vi ska köpa. Att Laphroaig liksom nästan alla andra destillerier på planeten envisas med att skriva varianter på formuleringen ”carefully selected by hand” lägger bara ytterligare en dimension till misslyckandet. Inget fat i världshistorien har utvalts för att buteljeras, vare sig de smakade ljuvlig magi eller ruggig brumma, utan att processen kan beskrivas med de orden. Alternativet vore att låta en robot som kör gaffeltruck och nogsamt ser till att inte vidröra faten ta lite fat här och var i lagerhuset, ”helt random” som det numera heter, och buteljera resultatet.

(Provningsdatum: 17/2 2015.)


2 kommentarer

  1. Håller fullständigt med! Besviken!

  2. Jag tycker den er god, og bedre enn 10 åringen… Quartercask er best iforhåld til pris/kvalitet..

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.