Tjeders whisky

Bara whisky

NAS

Detta är ett utdrag ur min kommande bok om whisky, där världens destillerier, större oberoende buteljerare, produktionstermer, whiskslang och en hel del annat tas upp. För andra utdrag som jag lagt upp på denna blogg tidigare, se här.

Förkortning för Non age statement: whisky som utges utan att whiskyns ålder anges på buteljen. Du har alltså, om vi pratar om officiella buteljeringar, destilleriets namn och namnet på whiskyn, men ingen information om hur gammal whiskyn är. I princip alla storsäljande blended är NAS, och har ofta men inte alltid också varit det historiskt. När man i whiskykretsar diskuterar och problematiserar NAS-whiskies är det dock uteslutande moderna singelmalter som avses.

NAS-whiskies har länge varit kontroversiella bland whiskyentusiaster. Intensiteten i kritiken har kanske mildrats något under det senaste säg par–tre åren. Jag gissar att det beror på två saker: listan av riktigt bra NAS-whisky blir längre, men framför allt har kundekretsen dränkts i NAS-utgåvor, vilket gör att vi vant oss (eller, vi har blivit avtrubbade). Det är helt enkelt inte lika iögonenfallande att Glenwhatnot släpper en NAS med ett långsökt namn istället för en 12 YO cask strength längre. NAS-whiskies fortsätter dock att vara ifrågasatta och omdiskuterade. Framför allt anser många whiskyentusiaster med fog att någon eller flera av ungefär de här punkterna sticker i ögonen:

1. Det är svårt att veta om priset på en given NAS-whisky är rimligt eller inte, eftersom det är omöjligt att veta om whiskyn är tre år och en dag (bortom osannolikt) eller 25 YO (också bortom osannolikt).

2. Det är svårt att veta hur en given NAS-whisky på ett ungefär kommer smaka, av samma skäl. En whisky som är 15 YO spelar på en någorlunda förutsägbar spelplan, men med NAS är det i princip omöjligt.

3. Detta finns implicerat ovan, men den största invändningen som whiskyentuisaster haft mot NAS är just att den är NAS, det vill säga: bristen på information. I en tid då allt fler vill veta om sherryfaten var av spansk eller amerikansk ek, hur långa jäsningstider som praktiseras på ett destilleri och hur pannorna är utformade upplever många det som otidsenligt att branschen istället rör sig mot en högre grad av hemlighetsfullhet vad gäller vilka komponenteer som faktiskt ingår i en whisky.

4. Även om det finns gott om riktigt bra NAS-whisky finns det också rejält gott om uschlig dito. För den som varit med ett tag är det väldigt uppenbart att NAS är ett bra sätt för branschen att kunna sälja ung whisky till bra mycket högre priser än de hade kunnat göra om de hade måst sätta ut en åldersbestämning på whiskyn.

Bra NAS. Det ständiga exemplet på att NAS inte behöver betyda dålig whisky, a’bunadh som lanserades 1998 eller 2000, beroende på vilken källa som konsluteras.

Vidare problem med NAS-whiskies är att whiskybranschen så uppenbart ljuger många gånger om i sitt sätt att presentera och prata om dem. Två ledande förklaringar till varför man i så stor utsträckning övergått till NAS-buteljeringar är nämligen långt ifrån grundade i sanningen. Story ett är: när man blandar ihop en NAS handlar allt om doft och smak, medan när man blandar till en 12 YO väntar man bara på att faten ska bli 12 YO och så buteljerar man dem. Som om en master blender som ska få till Glenwhatnot 12 YO inte bryr sig om hur whiskyn doftar och smakar. Det är verkligen ett hårresande hån och kanske det dummaste argumentet branschen någonsin har kommit på (och den har kommit med många dumheter genom åren). Det andra argumentet är att whiskyboomen har gjort att det är slut på gammal whisky i de skotska lagerhusen, vilket gör att man helt enkelt måste ge ut NAS. Som om alternativet för ägargrupper stod mellan att ge ut en 21 YO och en NAS.

En annan story är: det är mer kreativt att ge ut NAS än åldersbestämd whisky. Genom att ge master blendern friare spelrum mellan olika typer av fat av olika åldrar kan man skapa helt nya whiskies. Det har förresten fått en del att tala om ”multivintage” whiskies snarare än det skamfilade NAS. Alltså, att det handlar om whiskies där det ingår fat av ordentligt olika åldrar. Det är sant att ett sådant förfarande skulle ge master blendern mer frihet. Det är också så att man kan få till intressanta dofter och smaker genom att blanda ordentligt ung med normalgammal med jättegammal whisky.

Men samtidigt…samtidigt är NAS-whiskies allra allra oftast inte direkt superkreativa kreationer, utan snarare bara ganska unga whiskies, gärna slutlagrade på något annat slags fat, och gärna (slut)lagrade på ordentligt aktiva fat (first fill, rödvinsfat, sherryfat, ibland också nyek, och så vidare i det oändliga). Sedan kan branschen prata om hur det finns en massa rejält gammal whisky i den eller den NAS-whiskyn; så länge vi inte får veta hur gammal den whiskyn i så fall är och hur mycket av receptetet som utgörs av så gammal whisky kan ju den där blandningen av olika åldrar lika gärna vara åldrar sex till åtta år, right? Det döljer man inte genom tal om kreativitet eller med den mest skrattretande meckiga tjusighetsformuleringen multi-vintage cuvée, det nyspråk från vinvärlden som de kreativa ordvrängarna på Bruichladdich ibland slänger sig med.

Det är dessutom också så att de konglomerat som ger ut whiskies på det stora hela inte har slutat ge ut åldersbestämd whisky. Den vanliga kritiska berättelsen om NAS är annars att NAS ersätter åldersbestämd whisky. Nog finns det många sådana exempel, men de tenderar att vara kortlivade eller enbart beröra enstaka marknader. Ett kontroversiellt exempel är på hur Glenlivet 12 dragits in på en del håll för att ersättas av Glenlivet Founder’s Reserve. Det exemplet kan mångfaldigas. I de fallen håller jag faktiskt med branschen: gör man så är det sannolikt för att man faktiskt har problem med hur mycket whisky man har i sina lagerhus i relation till efterfrågan. Det är inte lätt att räkna på hur mycket Glenwhatnot 10 YO folk kommer vilja köpa om tio år. Sådana åldersbestämda så kallade entry-level whiskies är extremt väl inarbetade varumärken. Det finns ingen anledning för en ägargrupp att ersätta dem med något nytt som måste förklaras för miljontals människor om de inte absolut var tvungna.

Men även om det absolut finns sådana exempel är de faktiskt inte särskilt många. Det normala är istället att destilleriers utbud breddas med en eller flera NAS-whiskies. I några få fall är intentionen säkert att dessa whiskies ska liksom lätta på efterfrågetrycket på den åldersbestämda whiskyn, som när Talisker släpper saker som Storm och Skye. Ofta är dock just dessa NAS-are snarare en breddning av ett destilleris utbud: man ger ut fler sorters whisky, helt enkelt. Men vänta nu, hur funkar det i relation till talet om att NAS finns för att det är ont om whisky med rätt ålder i lagerhusen?

Och varför, om NAS är en fråga om ”smak, inte ålder” och om ålder inte riktigt spelar någon roll längre, ska vi konsumenter i så fall betala enormt mycket högre priser för en 18 än en 15 YO, och helt galet mycket pengar för en 25 YO? Det är som att stora delar av branschen både säger att ålder inte spelar någon roll men att den spelar enormt mycket roll särskilt från 18 år och uppåt. Om NAS är så fantastiskt bra och leder till så grymt bra whisky, varför behåller branschen åldersbestämningar överhuvudtaget? Som det är nu ägnar man stor möda åt att förklara att ålder ”bara är en siffra”, samtidigt som man fortsätter ge ut whisky i extraveryspecial förpackning som just har en siffra på sig. It doesn’t add up.

Delar av branschen argumenterade inledningsvis för NAS för att det skulle utgöra något slags återgång till whiskyns rötter – man menade att whisky före säg kanske 1980 eller så alltid hade varit NAS. Den som griper efter halmstrån må ljuga: visst var Glenfiddich en NAS när den lanserades 1963, men deras ”Straight malt” fick inom kort på många marknader en åldersbestämning, 8 YO, på sig. Visst fanns det en hel del NAS singelmalt på 70-talet, men också saker som Laphroaig 10 YO och Talisker 12 YO. Vidare: annonser för singelmaltwhisky från perioden säg 1890–1920 (ja, det såldes singelmalt då) visar med all önskvärd tydlighet att åldern ofta men inte alltid preciserades på singelmalt redan då.

Glenfiddich Straight malt från 1960-talet. Detta var den första singelmalt som lanserades brett och internationellt. Den var från början och länge som synes en NAS.

Den tidens smak föredrog, likt stora delar av den italienska marknaden idag, tydligen ung whisky, för annonser preciserar inte sällan åldrar som fem och åtta år gammal (men ofta också längre, dock sällan från femton år och uppåt). Att singelmalt med åldersbestämning skulle ha varit ett senkommet påhitt av whiskybranschen sådär någon gång på 80-talet eller så, som delar av branschen ibland hävdar numera, är helt enkelt inte sant. NAS är inte något nytt som blivit stort från någonstans omkring 2005 och exploderat sedan 2010. Det var nytt när denna den andra vågen av NAS började komma, eftersom det gavs ut exceptionellt lite NAS under 1990-talet. Men det har alltid funnits singelmalt som getts ut som NAS. NAS har dock aldrig vid någon punkt i whiskyhistorien var normen för det som idag kallas single malt whisky.

Annons för 7 YO, 10 YO och 15 YO Ben Wyvis. 1907.

Annons för 10 YO Old Orkney från destilleriet Stromness. 1900.

Annons från The ”Viaduct” whisky bar i Leeds som erbjuder alla dessa singelmalter ”ranging from 5 to 10 years old”. 1890.

Det finns flera anledningar till den stora mängd singelmalt som alltmer ges ut som NAS-whisky sedan kanske tiotalet år tillbaka. Det är anledningar som du aldrig kommer få höra från en brand ambassador eller andra representanter från ett destilleri; de talar istället om sakerna vi tog upp ovan. Här tar vi upp tre centrala anledningar till varför NAS blir allt vanligare: den ökande konkurrensen mellan olika singelmalter, blendedmarknadens svaga utveckling relativt den ökade produktionen av sprit, och vad som prosaiskt skulle kunna kallas bättre inventariekoll.

1985 och även 1990 var den absoluta majoriteten av skotska destillerier i princip okända som singelmalt. Men så exploderade intresset för kategorin. Allt fler destillerier skulle tas fram ur skuggorna och lanseras som singelmalt. Utvecklingen i den riktningen har bara fortsatt. Det betyder att konkurrensen mellan olika varumärken har hårdnat enormt. För att göra sitt varumärke synligare behöver destillerier numera ge ut väldigt många fler whiskies än de behövde göra för bara tio eller 15  år sedan. Nästan varje singelmalt som börjar lanseras lite hårdare maximerar exponeringen av varumärket genom ett stort antal single casks, begränsade utgåvor, och gärna någon riktigt gammal whisky, där det höga priset ska visa att whiskyn är åtråvärd. Och så några NAS-whiskies, gärna för taxfreemarknaden. Sedan kommer ytterligare någon NAS, och ytterligare en. Ett extremt exempel på detta är Ardbeg. Om vi struntar helt i deras ständigt återkommande NAS-are i serier som Supernova eller de årligen återkommande buteljeringarna för Feis ile och bara tittar på core range har denna utvecklats såhär:

Tabell 1. Ardbegs core range, 1997–2019.

Whisky År
17 YO 1997–2004
TEN 2000–
Uigeadail 2003–
Corryvreckan 2009–
An Oa 2017–
(Traigh Bhan, 19 YO) 2019–

Källa: ardbegproject.com. Traigh Bhan inom parentes eftersom det ska vara en återkommande buteljering snarare än en som är ständigt tillgänglig. Av samma anledning har inte återkommande utgåvor som Airigh Nam Beist (2006–2008) och Lord of the Isles (2001–2007) räknats som core range.

Ardbeg är ett extremt fall, inte minst om man också räknar in alla deras släpp som inte tillhör core range, men också eftersom efterfrågan på just deras whiskies faktiskt tycks oändlig. Trenden är dock representativ för bra många populära singelmalter. Liknande tabeller skulle lätt kunna göras för destillerier som Macallan, Laphroaig och Talisker. De ger alla ut mer, inte mindre whisky, av flera sorter, i större batcher. Från ungefär 2004/2005 utlöste de och hela branschen en veritabel lavin av NAS som omvandlades till en tsunami omkring år 2010. De gör det för att konkurrensen är hård, knappast för att de saknar whisky i lagerhusen. (Ja, de kan sakna 18 YO whisky, som när Laphroaig drog tillbaka sin 18 YO, eller tillräckliga mängder 25 YO whisky. Det betyder inte att den whisky de ger ut måste sakna åldersangivelse.)

Det finns alltså flera skäl till NAS-trenden, och andra skäl än de branschen själva för fram. Sedan åtminstone 2000-talets första decennium har de skotska destillerierna ökat sina produktionsvolymer något enormt. Samtidigt har försäljningen av blended varit knackig. Inte usel, men den har inte utvecklats i takt med den stora produktionsökningen. Minns nu att mer än 90% av all skotsk whisky som säljs i världen är blended. Blended i sin tur består normalt till, säg, 20–40% av maltwhisky. När Glenwhatnot kokar tre miljoner liter ren sprit om året är alltså normalt minst sådär en 2,76 miljoner av de litrarna tänkta att säljas som ung whisky för att utgöra komponenter i billiga blended. När blendedmarknaden inte exploderar på det sätt som singelmaltmarknaden gjort sitter Glenwhatnot där med en enorm mängd ung maltwhisky som inte behövdes för det syfte den främst kokades för. Betänk vidare att lagerkostnaderna för whisky är höga: det är långt ifrån billigt att ha ett stort lager av fat, alldeles särskilt om planen var att sälja en stor mängd av faten på ganska kort tid. Vad göra med all den där unga whiskyn? Well… Kanske ge ut en blandning av fat som är sådär en 6–10 YO och kalla den Glenwhatnot Stiùireadair eller Skye eller Founder’s Reserve eller Loch [här åker namnet på någon sjö i närheten av destilleriet in]. Sedan, berätta om de särskilda handplockade faten som master blendern hade full frihet att plocka just när de var som allra bäst, istället för att passivt vänta på att de skulle uppnå en godtycklig ålder. Eller berätta om hur whiskyn har inspirerats av växter eller djur eller nordisk mytologi eller kvarnar eller strömvirvlar i vatten. Det vill säga: väv ihop en story. Om någon klagar över att det inte står en åldersbestämning, kör ”plocka fat när de är bäst”-argumentet. Om de klagar mer, säg att lagerhusen gapar tomma.

Jag nämnde något så tråkigt som bättre inventariekoll. Det finns en text som heter ”Scotch whisky: Threats and opportunities” publicerad 2010 av Alan Rutherford. Den är, för den som både är intresserad av branschen och NAS-whiskies, både skrämmande och fascinerande läsning. Rutherford är inte någon vem som helst. Han brukar benämnas som professor, och visst, han är hedersprofessor på Herriot-Watt university, där så många som forskar om whisky finns, sedan 1998. Men han är inte främst en akademiker, utan har jobbat i branschen sedan 1975. Det var Rutherford som ritade om och ledde ombygget av Jura 1978; han arbetade senare för Distillers Company Limited (sedermera Diageo) i ett kvarts sekel bland annat som Scotch whisky production director; han har i tio år också arbetat med Scotch whisky association; han har varit Chairman på Compass Box; han är Master of the Quaich (ja, inte ”bara” en Keeper av densamma)… Karln innehar till och med en OBE (nej, inte old bottle effect) erhållen för sitt arbete för den skotska whiskybranschen. Säg såhär, killen har lite koll.

I den omnämnda texten, ett föredrag på en konferens knappast avsedd för andra än människor inom branschen och forskare, argumenterar Rutherford bland annat kraftfullt för det värdefulla med NAS-whiskies. Han gör det inte utifrån att gammal whisky skulle vara på väg att ta slut och inte heller för att whiskyn i sig kommer att vara bättre än åldersbestämd whisky. Han gör det för att han visar, med skrämmande statistisk tydlighet, att ”cycle downturns for whisky production have not been caused by a collapse in sales but by overforecasting and the consequent over-production”. Genom att branschen konsoliderats i allt färre händer och att ägargrupper numera har bättre koll på vad som finns i lagerhusen har de värsta riskerna för nya krascher undanröjts, menar Rutherford. Även om han också tar upp många andra argument för hur branschen bör agera – där fokus på kvalitet är en viktig poäng – skriver han också saker om NAS som får åtminstone mig att känna mig som Neo i The Matrix, när Morpheus förklarar att människor bara finns till för att ge energi åt maskiner. Detta, menar Rutherford, är varför branschen borde satsa mer på NAS:

So is there any solution to boom and bust – under and over production? I would like to suggest one and that is to work much harder at decoupling the perception in many markets that age of itself means quality. Having a 10, 12, 15 year age statement on a volume brand makes production and stock management almost impossible. When dealing with unaged whiskies [Rutherford använder detta uttryck för NAS-whiskies], we can manage stock levels quite successfully by over or under-ageing. […]It is even more important that we launch unaged flagship brands in the premium and super-premium categories.

Allt tal om doft och smak och kreativitet och det saknas äldre whisky i lagerhusen är som bortblåst, när denne branschveteran resonerar kring NAS. NAS är bra för branschen eftersom de utgör ett medel att undvika den för branschen så potentiellt livsfarliga överproduktionen.

Jag när jag läste Rutherfords text.

Rutherford föreslår som synes att branschen borde jobba hårt på att frikoppla uppfattningen – inte missuppfattningen – att en whiskys ålder kan kopplas till dess kvalitet. Och vad gör branschen med kraftfullhet sedan ungefär den tiden? Precis exakt just det. Vi tror vi vet och har koll och har kunskap, men är vi bara batteriknippen för att hålla liv i en multimiljarbransch? Tanken svindlar; dessvärre är tanken mycket långt ifrån orimlig.

Det är förstås möjligt att Rutherford är ute och cyklar. Eller, nej, just det är faktiskt inte möjligt. Han talar naturligtvis inte rakt av för hela branschen, och branschens agerande beror heller inte på vad han sa på en konferens. Däremot menar jag att Rutherfords föredrag innebär en ”inside peek” i hur man resonerar inne i branschen. Det är en övertygande text, och en mer än läskigt sannolik möjlighet, att branschen spottar ur sig alltmer NAS-whisky inte alls av de anledningar som de säger, utan för att det är en god strategi för konglomeraten att hålla koll på sina whiskylager.

Referenser (i urval)
Broom, David, ”NAS whisky”, 14/8 2015.
Bruce-Gardyne, Tom, ”Is NAS whisky the enemy?”, 10/5 2016.
Peskett, Stuart, ”NAS whisky – Diageo speaks out”, 25/3 2015.
Rutherford, Alan, ”Scotch whisky: Threats and opportunities”, i Distilled spirits: New horizons: Energy, environmental and enlightenment, red. G. M. Walker & P. S. Hughes (Nottingham: Nottingham University Press & The Institute of Brewing & Distilling, 2010), s. 289–297.
Tjeder, David, ”Why ’it’s about taste’ is a bad argument for NAS whisky”, 29/12 2016.
Whiskyannonserna är alla hittade uppladdade av Iain Russell i Facebookgruppen Malt maniacs & friends.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén