Tjeders whisky

Bara whisky

Vad betyder teaspoonad?

Jag har hållit igång något så in i bängen med smaknoter på den här bloggen i år. En baksida av mitt något maniska försök att beta av samplesberget liksom de många tidigare skrivna smaknoterna är att de lite mer resonerande texterna fått vänta. Jo, jag skriver fortfarande på min whiskybok och jo, nu närmar jag mig på allvar slutet av arbetet. Går den inte till tryck i år lovar jag att äta upp min hatt. På riktigt. Whiskysverige kan andas lugnare i trygg förtröstan på att boken kommer.

Idag, för första gången på länge: ett utkast ur boken. Jag ger er: uppslagsordet ”teaspoonad”.

Teaspoonad är en term som avser buteljerad whisky eller undantagsvis whisky som fortfarande ligger i fat, där whiskyn från ett destilleri har blandats med en helt försumbar mängd whisky från ett annat destilleri.

Genom denna praktik byter ofta den sprit som ligger i fatet namn: Glenfiddich med en skvätt Balvenie i sig blir till Wardhead, Glenrothes med en skvätt något annat blir till Glen Shiel, Balvenie transsubstansifieras till Burnside, Tomatin blir till Strathdearn, Glenmorangie blir Westport, och Laphroaig får heta Williamson. Och så vidare.

Varför gör man på detta viset? Destillerier teaspoonar för att se till att whiskyn i faten aldrig får buteljeras som singelmaltwhisky med destillerinamnet på etiketterna. Whiskyn är ju nu tekniskt sett inte singelmalt, utan blended malt, eftersom allt i fatet inte kommer från ett och samma destilleri. Tanken är att det räcker med en enda tesked (teaspoon – härav namnet) för att det som ligger i fatet ska sluta vara singelmalt. Glenmorangie, Glenfiddich och Balvenie är alla exempel på destillerier som nogsamt använder alternativa namn för sin ”teaspoonade” produktion och som därmed har noll eller extremt få oberoende buteljeringar.

Fat med Glenmorangie. Vad skiljer från fat med Westport…?

Det är lite löjligt att hävda att en tesked Balvenie i 200 liter Glenfiddich skulle förvandla Glenfiddich till en blended malt. I ett first-fill bourbonfat som fylls med new make finns det några liter bourbon kvar i eken. I ett second-fill bourbonfat finns det några liter kvar av den whisky som fatet tidigare använts för, även om fatet tömts helt. Under lagringsperioden kommer en hel del av den whiskyn att extraheras ur eken och sammanblandas med den sprit som lagts på fatet. Det om något skulle väl betyda att i princip ingen Scotch whisky alls är singelmalt? Om en tesked Balvenie gör att det inte längre är singelmalt i fatet finns det liksom ingen singelmalt på planeten, förutom den extrema minoritet av whisky som enbart lagrats på nyek.

I min bok har jag konsekvent skrivit ”teaspoonad”, med citationstecken. Jag håller det nämligen för hysteriskt sannolikt att faten med Williamson i själva verket fyllts med enbart Laphroaig och att faten med Wardhead fyllts med 100% Glenfiddich. Teaspooning är något som av allt att döma sker på papperet och i hur fat märks, inte i praktiken. Så finns det också till exempel buteljeringar av Williamson på marknaden där whiskyn sägs vara single malt.

Varför inte i praktiken? För det första har mycket kunniga människor i branschen sagt till mig att de är helt övertygade om att det inte sker i praktiken. Men det finns även sannolikhetsresonemang som pekar i denna riktning. Låt oss säga att destilleriet X ska sälja femtio fat, hogsheads på 250 liter, till en broker. Det handlar om 22 fat som bara är fyra månader gamla, 11 fat som är 4 YO, sju fat är 12 YO, och tio fat som är fjorton år gamla. Om vi tror att teaspooning är något som faktiskt förekommer behöver destilleriet X ha ungsprit och whisky från det där andra destilleriet, Y, som ägs av samma grupp av i princip exakt samma åldrar som, eller något äldre än, de fat som ska säljas. De 22 faten som fylldes 1 juni och säljs 1 oktober kan inte teaspoonas med new make från Y, i så fall måste samtliga fatfyllningsdagar på de 22 faten ändras eftersom en whisky bara är så gammal som sin yngsta komponent. De kan dutta i lite ettårig sprit från Y; tja, de kan dutta i 41 YO om de vill, varför de nu skulle göra det. Låt oss säga att de för att slippa blanda i för ung whisky i alla dessa fat häller en skvätt 15 YO i vart och ett av de 50 faten. Det spelar ju föga roll om mängden 15 YO single malt de häller i faten är en tesked, ett kryddmått, ett par deciliter eller ett helrör, när det blandas upp i ett fat som har (eller hade när det fylldes) 250 liter sprit i sig.

Vid försäljningar av fat kan faten ofta ligga kvar i destilleriets lagerhus. I andra fall ska 50 fat transporteras till brokerns lagerhus. I det fall då en broker tar över ägandeskapet av 50 fat hos X, tror ni verkligen att destilleriet tar sig tid att plocka fram 50 fat, slå ut bungen ur samtliga fat, hämta en 15 YO single malt från Y, hälla en skvätt whisky i varje fat, slå i bungen femtio gånger om, rulla tillbaka de femtio faten och ställa tillbaka dem på de 27 olika ställen där de stod? I det fall där faten ska skeppas iväg till brokern, tror ni att destilleriet X tar sig tid att hälla i den där skvätten i 50 fat innan de skickas vidare? Vore det inte bara väldigt mycket lättare för de som jobbar på X att märka om faten och säga att de är teaspoonade?

Det står blended malt på etiketten. Men är det det?

Teaspooning kan förstås också ske redan från dag ett, så att lite new make från ett annat destilleri skvätts i i varje fat. Det kanske görs, men även där: i relation till arbetsinsatsen verkar det bra mycket lättare att bara märka en del fat som Williamson istället för Laphroaig, tänker jag. Men låt oss säga att det händer: att varje fat med Wardhead verkligen har fyllts med 199,9 liter Glenfiddich och en deciliter råsprit från Balvenie. Skulle detta verkligen göra whiskyn till en blended malt? Och om du tycker ja, finns det överhuvudtaget något sådant som singelmalt?

*

För fler texter från mitt kommande uppslagsverk om whisky som jag lagt upp tidigare på denna blogg, följ denna länk.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

3 Kommentarer

  1. Micke 8 maj 2019

    MR spoonman 🙂

  2. Peter Nilsson 8 maj 2019

    Jag är fortfarande kvar på frågan varför!
    Jag röjer min okunskap, kanske tänker fel/dumt: Om Glenfiddich byter namn och säljs under annat namn, mindre känt, så borde priserna bli lägre, eller? Vad är då vitsen? Jag förstår att man inte vill att andra drar nytta av ditt namn, goda rykte, men om andra känner till att man teaspoonar, (även om det inte sker) så förstör man sitt rykte ändå?

    • David Tjeder 9 maj 2019 — Postförfattare

      Det handlar mest om att skydda det egna varumärket som singelmalt. Om Glenfiddich säljer loss eller byter bort ett gäng fat mot andra fat för ägarnas blendmärken och ser till att faten de byter bort inte heter Glenfiddich har de kontroll över varumärket. Teaspoonandet/namnbytandet är väldigt omfattande i branschen, så det är nog ingen som förstör sitt rykte på det sättet – en del destillerier har rena ”trading names” för sin whisky när det gäller fat där de inte vill att destilleriets namn ska stå på faten. Hoppas detta var något av ett svar…!

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén