Så har det då hänt till sist: en Laga för travel retail. En del hardcorefans har suckat tungt och lagt pannan i djupa veck inför detta uppenbara selloutbeteende. De har också klagat på den ”låga” alkoholhalten: 43%. Lagavulin 10 YO har ett RRP (rekommenderat pris) på £50. Jag plockade med mig ett par flaskor på väg hem från Whisky Show i London, och då var priset sådär en £46 ungefär.
Lagavulin 10 YO släpptes för några månader sedan. Här har du den i whiskybase. Jag kan inte låta bli att kommentera att några som heter ”The really good whisky company” visar att de är fett långt ifrån really good genom att saluföra denna flaska för £100.
Doft: spontant ja tack: gyttrigt, smutsigt, väldigt mycket lera och en rejäl portion rök. Visst finns det mycket rökwhisky i den här skolan, men i torven här finns faktiskt massor av härlig smuts: sot, ruttnande sjögräs, havsvatten, tång, bränd lera, blålera, kanske musslor. Ett litet stänk nyskuren chilifrukt. Sötman är inte kladdig som i Lagavulins fatstarka tolvåring utan lite mindre liksom ”ren”. Jag tänker mig att den som tar en näve blöt jord, blandar med farinsocker och värmer på blandningen på spisen på hög värme skulle kunna landa i sötmans härligt fula gytter. Lovar gott!

Smak: mycket mindre gyttrigt; sötare; ordentligt mer tillrättalagt. Cigarr; torv (förstås) i stora lass; höstbrasa; en sötma som är mer som tobak upplöst i sockerlag. Bra mycket plattare än den härligt spretiga doften. Såtillvida att Lagavulin skulle kunna göra sig mer brett populär är denna whisky en enorm framgång i smaken, men för den som redan gillar denna best till destilleri kommer resultatet att framstå som väldigt tamt.
Eftersmak: rök, smutsig sötma (farinsockret igen) och tobak. Högrev som kokat länge med chili. Ganska kort.
Med vatten: bara liten dutt, den är redan något blaskig för de av oss som är hemma på saker från 46% och uppåt. Doften blir faktiskt bättre, mindre av leran och mer av charkuterier, samt en piggare rök. Den känns mognare nu, mindre spretig och mer en tjockare, liksom asfaltigare rök. Faktiskt mer klassiskt lagavulinsk med vatten. I gommen dock vattnig och lite jolmig: du har rök, du har sötma, du har tobak, punkt slut. Eftersmaken är fortsatt bättre än smaken, har blivit lite längre nu, och som med doften mer smutsigt och liksom tjockt rökig.
Sammanfattning: denna whisky åstadkommer exakt vad jag tänker att den vill åstadkomma, nämligen slåss med Laphroaig och Ardbeg på flygplatserna. Den är till för de som inte redan är hemma på Lagavulin: för att locka fler till Islays kanske allra bästa rökdestilleri. Det gör den perfekt. För de av oss som redan har klivit på tåget känns den sannolikt överflödig – den ettrigare och aggressivare åttaåringen och den mognare sextonåringen är klart bättre i min gom. Men! Lagavulin har klivit in på travel retail, och de gör det inte med en NAS med skruvad story. De gör det med en habil rökare som kan tilltala de som gillar rökig whisky och som står med en Laga 10 i ena handen och ett gäng NAS-whiskies i den andra. Jag misstänker starkt att Laga 10 är bättre än mycken annan Islaywhisky utan åldersbestämning på en given flygplats. Bitar är riktigt bra, men smaken alltså alldeles för tam. Ändå klart godkända 83 poäng. Det ska utläsas som: enormt mycket bättre än i alla fall Laphroaigs sorgliga taxfreeutbud.
Slutreflektion: pressreleaser är roliga. Än roligare är alla dessa bloggar och sidor som kopierar pressreleaser rakt av och publicerar dem. Som om vi som skriver om sprit har något slags skyldighet att helt okritiskt kväka ur oss exakt det som branschens marknadsavdelningar sitter och kokar ihop. Från pressreleasen för Lagavulin 10 YO, ett skrattretande sammelsurium av hästskit som det heter på engelska, kan vi i alla fall få reda på de olika slags fat som ingår i whiskyn. Vi får också denna kreativa prosa:
”What makes this single malt unique is the combination of refill, Bourbon and freshly-charred casks that we used in its creation. The Bourbon casks add a sweetness to the flavour and the freshly-charred casks add spicy and woody notes. The different wood types used have helped create a whisky with a fiery yet light and smoky yet smooth character – one that is filled with surprising contrasts.”
Åh, ni ber om mer rök blåst upp i rumporna, kära kunder och bloggläsare? Okej, here goes:
”Lagavulin 10 Year Old is a rare and wonderful innovation from an incredibly skilled team of expert whisky-makers who draw on more than 200 years of craft. This iconic Scotch is the embodiment of the legendary island of Islay from where this richly textured whisky derives its intense and remarkable nose of smoky, briny sweetness.”
Jepp, där stod det, det perfekta ordet för att beskriva en massiv release för travel retail som legat på fat i hela tio år: ”rare”. Och givetvis: ”craft”. Det obligatoriska ”iconic”. Efter detta stycke följer naturligtvis orden om att denna whisky tydligen är ”highly-anticipated”. Så om du inte visste att ditt inre hade skrikit efter en Laga 10 likt en undergiven i en BDSM-relation trängtar efter en rejäl gagball, nu vet du: det är exakt detta du alltid har längtat efter. Och: “To many people, Lagavulin is the definitive Islay malt and, like other members of the family, this new expression has a charming exuberance and full-on character.”
Sådant här kokar branschen ihop, och det är illa nog. Men att det sitter folk på nyhetssidor som okomenterat bara för vidare detta sanslöst tomma jidder, alltså… Jag finner det på en gång ofattbart roligt, galet upprörande, tankelöst dumt och mördande tröttsamt. Som så många gånger tidigare tänker jag att whiskybranschens debilitet verkligen är avgrundslös.
Till nästa gång, kära whiskybransch: sluta skriva så himla originellt. Jag vill så gärna att ni istället dövar mitt kritiska sinne genom att låta mig sjunka djupt ned i en hel bassäng av klichéer.
…men hey, en klart godkänd whisky var det alltså…!