Tjeders whisky

Bara whisky

Lagavulin Distillers Edition 1994

Lagavulin Distillers Edition: det brukar betyda härlig njutning. Jag har smakat bra, jag har smakat riktigt bra, men jag har också smakat någon som verkligen inte alls var bra – och inte minns jag vilket buteljeringsår den flarran hade, dessutom. Någon buteljerad under de senaste fem åren var det i alla fall.

Den jag har i glaset idag har buteljeringskoden lgv. 4/498, lades på fat 1994 och buteljerades 2010. Alkoholhalten är som alltid med dessa utgåvor 43%, och som alltid gäller att de har fått slutlagring på fat som innehållit PX sherry, alltså den speciella mycket söta sherry som görs av torkade Pedro Ximénez-druvor.

1994 är ett intressant år för Lagavulin. Det var det året då de sänkte ppm-nivåerna på malten de destillerar på, från 50 till 35 ppm. Jag vet inte när på året de sänkte till 35 ppm och inte heller när på året de fyllde just de fat som blev denna Distillers Edition. Hur som, the proof is in the pudding, som engelsmännen säger.

Doft: mäktigt möte mellan mineral rök och mörk sirap. Tuggummiliknande inslag, om någon hade lagt in tjärbitar och sötlakrits ihop med någon syntetisk fruktighet i ett tuggummi. Det är mer torvigt än rökigt (jag har alltid ogillat hur man på engelska blandar ihop dessa aspekter och låter ordet ”peaty” även beskriva rökighet): smutsig bränd jord. Kryddnejlika, också. Detta är en mäktigt liksom geggig doft, där det nästan bränt farinsockriga, sirapsliknande har blandats med torv, smuts och det där härliga tuggummit.

Gott.

Smak: inleds väldigt mycket liksom torrare och härligt surrökigt. Avsevärt rökigare än doften, men också den där underbara stenstranden vid havet. Tång. Små inslag av saltlakrits. Härlig blandning av smuts och en smak som hur havsvatten doftar. Ett vrid svartpeppar, ett vrid vitpeppar. Läckert.

Eftersmak: inledningen är magnifikt, tjockt smutsrökig, mer som vi känner igen från vanliga Lagga 16. Det hela övergår i torv, en mer strösockrig sötma och små inslag av tjära och apelsin. Många andra finner en hel del frukt i Lagavulin, själv tycker jag att det är just den relativa frånvaron av frukt som gör deras whiskies så härliga.

Med vatten (säg en tre-fyra droppar i sista 1,5 centilitrarna eller så): torvigare doft nu, och en svag, smutsig kolasås har vaknat. Mosade färska fikon har tillkommit. Stänk av diesel. Schuckert. Smaken blev inledningsvis mindre rökig och mer mineral, vitpepparen har klivit fram som en vackert doft muller i botten ihop med chili. Den är märkligt sikeslen i munkänslan, men bär på otroligt mycket ”punch” trots den låga alkoholhalten. Eftersmaken är underbart rökbolmande nu, och har mer saltlakrits och haviga toner av tång i sig. Också rätt kraftig spearmint som lirar fint med de rökiga tonerna: frasigt mintigt tuggummi möter underbart förfärlig rökbest. Svårt att säga om jag föredrog denna med eller utan vatten, den är god på båda sätten.

Sammanfattning: en härlig, habil rökare från Lagavulin. Slutlagringen i PX-fat funkar perfekt, döljer en del av rökigheten och lägger ett kladdigt lager över det kraftiga destillatet. Detta är en bra, stabil rökvirre, säg en 86–87 poäng. Jämför gärna med vad jag för ett gäng år sedan tyckte om Lagavulin Distillers Edition 1997, alltså den som buteljerades 2013.

Så, 35 eller 50 ppm? Fan vet, men nog bolmar det på bra i glaset. För att kolla upp den saken skulle man behöva ställa tre Lagavulin Distillers Editions bredvid varandra: 1993, 1994 och 1995.

*

Tack till Jürgen P som samplade sin flaska någon gång för rätt länge sedan nu.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén