Glen Garioch: destilleriet som sedan urminnes tider används av nördar i det ultimata nähä jag vet mer än du-testet: ”Det uttalas faktiskt Glen Geerie” har mången man sagt till annan man genom åren. Idag provar jag deras core range, som består av två buteljeringar: NAS-aren Founder’s Reserve 1797 och 12 YO. Båda är buteljerade på den förhöjda alkoholstyrkan 48%.
Jag har inte antecknat när jag köpte dessa samples, men det är inte aslänge sedan, så dessa kanske buteljerades sådär en +-2017.
Glen Garioch Founder’s Reserve 1797, 48%
Denna whisky lanserades 2009 och kostar 470 på bolaget (men 100 spänn mindre för en hel liter på Bordershop, ingen liten prisskillnad).
Doft: it’s a no for me. Detta är helt enkelt för ung, gyttrig och obalanserad whisky. Den torde vara lagrad på både bourbon- och sherryfat, men det hela har liksom inte hunnit ”sätta sig” än. En del schysst frukt åt det lite mer tropiska hållet (ananas, honungsmelon), men också en lite konstig smutsig ton. Här finns även kokos och müsli. Lite chokladkaka också. Platt och tråkig.

Smak: bättre, men väldigt gyttrig. Kakao, grönt äpple, igen müslin. Spritig på ett sätt som för 48% antyder låg ålder (vi är under tio år gammal här). Kanske lite grape? Det finns säkert mer här för den som vill gräva djupt, men den här whiskyn lockar inte till analys. What a shame, för att fortsätta prata engelska.
Eftersmak: gräs, chokladkaka, en fruktighet som kan vara körsbär.
Med vatten: finare, lite ”ljusare” fruktighet. Som att äpple och hårda päron möter vit choklad. En enorm uppryckning mot det ovattnade. Smaken är även den bättre nu, med liksom mer av bourbonfaten: svag kolasås, röda vinbär (!), röda äpplen. Lite märklig smuts i bakgrunden. Fortfarande för ung, men bättre än innan. Eftersmaken har även den piggnat till, och har fått en del grapefrukt i sig. Utan vatten tyckte jag denna var en riktigt dålig whisky, men med vatten steppar den upp.
Sammanfattning: jag har blivit klart imponerad av Glen Gariochs femtonåriga sherrybomb mer än en gång – så galet prisvärd och riktigt, riktigt härlig. Mina noter på den hittar du här. Tydligen ligger den på 53,7%, och kostar 556 spänn på Bordershop. Founder’s Reserve 1797 gör mig upprörd eftersom den är så förbluffande mycket sämre. 71 poäng.
Glen Garioch 12 YO, 48%
Denna kostar 550 kronor på bolaget. Det är dyrt för en 12 YO. Faktiskt blev jag så nyfiken och tänkte att jag helt hade tappat greppet om whiskypriserna på standardwhisky när jag såg att den kostade 550 kronor att jag kastade ett getöga på Bolaget och slängde ihop denna jämförelse:
Officiellt utgivna 12 YO singelmalter på Systembolaget. Ju högre pris inom intervallet, ju senare i listan.
350–400 kronor: Cardhu, The Deveron, Dufftown, Old Pulteney, Strathisla, Glen Grant, anCnoc, Inchmurrin, Aberfeldy, Glenrothes, Glenlivet, Glenfiddich, Bowmore, Auchentoshan, Highland Park, Aberlour.
401–450 kronor: Tomatin, Cragganmore, Glenkinchie.
451–500 kronor: Glendronach, Macallan, Balvenie, Jura, Caol ila, Deanston, Bunnahabhain, Dalmore
501–550 kronor: Glenfarclas, Macallan (sherry oak och triple cask), Benriach, Glengoyne, Mortlach, Glen Garioch, Loch Lomond
551–600 kronor: Tamdhu, Loch Lomond Inchmoan
644 kronor: Edradour
648 kronor: Spey
665 kronor: Glenallachie
Mycket kunde sägas om de tre dyraste på listan (Edradour som har lågt anseende, singelmalten Spey från destilleriet Speyside, som har väldigt lågt anseende, helt nylanserade och som singelmalt oprövade Glenallachie), vars priser minst sagt förbluffar. Men nu var det Glen Garioch vi skulle prata om. De ligger lika högt som Mortlach och är dyrare än Macallan, Glendronach, Bunnahabhain, Bowmore, Highland Park och…ja, ni fattar. Kanske inte alldeles rimligt, om en säger så.
Men the proof is in the pudding, låt oss prova Glen Garioch 12 YO!
Doft: cirka dubbelt så bra doft som NAS-aren Founder’s Reserve 1797. Aprikos; choklad (Delicatoboll, faktiskt); smält stearin. Päron, också, nästan som päronessens till och med – jag gillar det. Fernissa. Gammalt läder. Bra doft.

Smak: hur mycket chokladkaka som helst, inledningsvis; mer citrus här (lime?), och en smak som hur gips doftar. Chokladbollar med kaffe i. Dadlar och något jag tror är äpplen. Bra ”trycka” i smaken.
Eftersmak: ljus chokladkaka, svagt av päron, en del mint. Som att någon gjort After Eight men på ljusare choklad. Gräs, också. Lite spritig i avslutet.
Med vatten: ännu mer aprikos (aprikoskonserver); päron. Kanske att lite russin tillkommit. Fortfarande dessa chokladiga toner, trevligt. I smaken hittar jag nu hallonremmar, lite förvånande; syrligt fruktgodis, nästan som cola-nappar; äpple möter lime. Kakao också. Bra komplexitet för en tolvåring, tycker jag nog. Eftersmaken är lite ettrig nu, men jag gillar ju ofta när det är lite tydligt ungt: här finns omogna äpplen, delicatoboll, grapefrukt, syrligt godis igen, gröna winegum. Vi är en lång, lång väg från Founder’s Reserve 1797 här.
Sammanfattning: en bra whisky. Inte alls 550 kronor god i min gom, men en habil, schysst standard 12 YO. Ska man handla standardwhisky i sådär en 10–12 YO finns det andra buteljeringar jag väljer långt före denna, men det finns också whiskies i denna ålder som jag tycker är bra mycket sämre. 82 poäng. (Minns, i min bok är 82 poäng absolut inte ett dåligt ”betyg”.) Fortfarande är 15 YO sherry matured enormt mycket bättre.