Lagavulin brukar man kunna lita på: jämn, hög nivå, asgod whisky i princip jämt. Igår petade jag dock i mig en som inte alls höll måttet. Jag gillade verkligen tidigare släpp i Distillers Edition-serien (den buteljerad 2010, Lagavulin DE 1994, och den buteljerad 2013, Lagavulin DE 1997; jag har provat några till men utan noter på bloggen). Denna som stod ut i negativ betydelse var 2015 års Lagavulin Distiller’s Edition, alltså Lagavulin DE 1999 (eftersom de brukar benämnas efter sin vintage, året då whiskyn lades på fat).
Laga DE, som de som slänger sig med whiskyslang säger, är alltid slutlagrade på fat som innehållit PX sherry och buteljerade på behagliga 43%. 2015 års DE har koden lgv. 4/504 på sig. En whisky att undvika relativt tidigare släpp; såhär tyckte jag:
Doft: sot; lera; en blandning av plommon och fikon; en hel del torv och försiktig rök. Farinsocker. Najs, men rätt så platt.
Smak: oväntat liksom vattnig och tunn. Torven och röken är varken det ena eller det andra utan snarare…aska. Massor av aska. En del läder, härlig oljighet, svårfångad mörk frukt. I ljuset av andra Laga DE jag har provat är detta platt och tunt.
Eftersmak: här kommer så i alla fall en rejäl rökpuff, som en blandning av (bränt) sjögräs och cigarr/tobak. Dieseltoner. Äntligen lite liksom trycka i whiskyn.
Med vatten: mer torv, en del saltlakrits och tång kommer fram. PX-faten backar rejält, ändå föredrar jag den såhär med några droppar vatten. Smaken är fortsatt väldigt just askig och liksom…fadd. Stängd, tråkig, svårbeskrivbar. Eftersmaken har fått toner av tjära eller hellre finska tjärpastiller, men är märkligt kort.
Sammanfattning: en helt okej whisky; en passabel whisky. En whisky som liksom går an. Av Lagavulin förväntar en sig liksom stordåd mest hela tiden, och detta är mycket långt ifrån ett stordåd. Detta är verkligen rejält mycket sämre än andra släpp i serien. Eftersmaken ovattnad räddar den från att landa på någonstans på 70-strecket: 80 poäng.
