Den oberoende buteljeraren Blackadder som drivs av Robin Tucek är extremt old school. Ambitionen är att buteljera whisky som den var förr: inga färgämnen, ingen kylfiltrering och ovanpå det låter Tucek sediment från fatet slinka ned i buteljerna. På botten av min lilla sampleflaska ligger mycket riktigt svarta patriklar i massor. Det här är mitt första möte med en whisky buteljerad av Blackadder. Jag har länge varit nyfiken på dem. Whiskyn buteljerades i oktober 2013 och släpptes på Systemet i juli 2014 för ett litet snäpp över tusenlappen. Den är nu – spoiler alert! – sorgligt slutsåld. Fatet, en hogshead, gav 266 buteljer och har getts en finish på romfat. Den är icke åldersangiven, vilket är lite ovanligt för en single cask-utgåva. Vi får inte heller veta hur länge den legat på romfat, och destilleriets namn anges inte på etiketten. Kanske är det för att hålla destilleriet hemligt som även åldern är hemlig.
I whiskybase och på etiketten framgår inte att den har slutlagring på romfat, vilket är lite mystiskt. Hm…
Doft: min första association är direkt till Ardbeg, den där intensiva men liksom lätta rökdimman blandad med olja från pressade färska örter dränkt i citronzest slår mot näsan med en käftsmäll. Den rejäla alkoholstyrkan är tydlig och ger mig ett härligt svid i näsan. Jag anar inte mycket romfat i snoken, och vet inte om jag känner eller inbillar mig de lite sötare tonerna som ligger där och lurar i bakgrunden. Med rejäl skvätt vatten: underbart och märkligt: bränt gummi! Röken djupnar och stiger lite tillbaka och en del frukter blandas ihop med en helt oväntad doft av läder. Läder, bränt gummi och frukt, det är som att någon hällt upp en helt ny whisky i glaset, och en underbar doft. Efter en tid i glaset är gummit som bortblåst, och något som liknar petroleum ligger över hav och tång.
Smak: initial spritbomb, sedan underbart rå rök ihop med en obestämbar sötma och apelsiner. En bångstyrig råhet, torkade örter. Jag dricker nästan aldrig rom, så även här har jag svårt att nagla fast vad slutlagringen kan ha tillfört. Det är en härligt aggressiv smak; ibland känns knappt fatstark whisky som fatstark, men här känns det med råge. Med rejäl skvätt vatten: röken har tagit några steg rejält bakåt och jag dricker nu örter med apelsintoner i, någon mogen djup krydda ligger halv dold där bak; kanske vitpeppar?
Eftersmak: igen härligt rökig, munnen torkar ut men kvar hänger en smak av hav, tång och någon mild citrusfrukt; som grapefrukt, men utan grapefruktens beska, eller en kompott av en liten mängd grapfrukt mosad ihop med söta äpplen. Själva eftersmaken är inte så lång, men röken dröjer sig kvar hur länge som helst. Med rejäl skvätt vatten: uttorkande, tången ligger kvar länge ihop med örterna, nästan brända örter. Just när whiskyn åkt ner i halsen, något oväntat sött: apelsinskal med honungstouch. ”Medicinal”, som det heter på engelska: har du druckit rökig whisky och verkligen låtit röken ligga kvar ordentligt länge i gommen utan att ta en andra sipp vet du precis vad det är. Torrt, rått, en brasa som dör ut. Ljuvligt bångstyrigt.
Helhetsintryck: ja tack. Detta skulle jag väldigt gärna dricka mer av, om tillfälle gavs. Det är en underbart brötande whisky, som under brösttonerna gömmer en komplex smak- och doftsensation. Är det episkt bra? Ja, faktiskt så bra. Jag hade aldrig kunnat gissa att denna givits en finish på romfat, men det säger nog mer om min okunskap om rom än om denna ljuvliga whisky.
Provad: 26/2 2015.
Vad tyckte andra om den här whiskyn? Efter provningen googlade jag runt lite snabbt. Andra recensioner kan ni läsa här – ”för hårt rostade mackor” är jag absolut med på och snor genast till min tankes smakbank! – här, och här.
