Tjeders whisky

Bara whisky

Hazelburn Rundlets & kilderkins: en underbar whisky

| Inga kommentarer

Detta är den första av tre bloggposter då jag prövar mig igenom Springbanks serie Rundlets and kilderkins. Vi börjar med deras helt orökiga och trippeldestillerade whisky, Hazelburn. Whiskyn är buteljerad på 50,1% och buteljerades i januari 2014 efter att ha lagts på fat i november 2003. Det är en limiterad utgåva, men en ganska stor sådan, 12000 butljer släpptes. Den går fortfarande att få tag på för en skvätt under en tusenlapp, men finns inte på Systembolaget.

Trots att jag är ett stort fan av Springbank är detta mitt första möte med Hazelburn. (Även Longrow och, förstås, Springbank görs på samma destilleri: olika tekniker och rökningsgrader på malten används för att framställa de olika sorternas whisky.) Den här utgåvan är lite speciell, och skulle kunna kallas smugglarwhisky: den har lagrats enbart på mindre fat på bara 62 respektive 82 liter, så kallade rundlets och kilderkins. Ju mindre ett fat är, desto snabbare mognar spriten i den. Det var knappast på grund av de egenskaperna som dessa mindre fat användes förr om åren, utan det handlade snarare om att de var lätta att gömma undan om skattmasen skulle råka komma på besök. Bra fat att smuggla whisky i, alltså!

Doft: först handlar det mest om honung, men efter att jag snurrar runt whiskyn ordentligt i glaset så att vätskan hamnar på glasets väggar händer det massor. Massor! En svag doft av örter, och en rejäl pust av (ny)bakad vaniljkolapaj. Efter en tid i glaset glider honungen tillbaka i baksätet. Det här är en en underbart insmickrande doft. Ingen tillstymmelse till rök eller torv, och len som sammet. Är det för att Hazelburn liksom många irländska whiskies är trippeldestillerad? Ändå är det inte bara smekningar, de där kryddiga örterna är underbart ettriga mitt i kolapajen. Och finns det inte ett sjok av choklad där någonstans? Det finns mogna frukter också, söta med stora kärnor, take your pick, min näsa är inte tillräckligt skicklig för att plocka ut dem. Med vatten: mer örter; chokladen flyttar fram i framsätet.

Gott gottigott gott. Bildkälla: whiskytrade.co.nz

Massor av underbara droppar. Bildkälla: whiskytrade.co.nz

Smak: alkoholstyrkan känns oväntat stark på tungan först, sedan är det honung och kola och frukt för hela slanten, kanske ugnsbakad frukt. Kanske russin? Känner jag typ svarta vinbär, eller svartvinbärsblad? Med vatten öppnar smaken upp sig än mer, frukterna blir mindre övermogna och blir mer äppliga, för att skapa ett adjektiv. Whiskyn blir vackert grumlig vilket visar att man (förstås, här snackar vi Springbank) inte använt kylfiltrering. Fortfarande märkligt spritig i gommen, dock.

Eftersmak: oväntat lång för något som bara är tio år; jag hade nog gissat att jag drack en femtonåring om jag hade blindprovat detta. Efter en lång tids underbart efterhängsen honung-med-örter-i ligger något så oväntat som det som på engelska heter ”medicinal” kvar i munnen. I minuter. Det finns mynta här ocskå, ganska rejäla mängder.

Sammanfattningsvis är detta en helt underbar, len och snäll smekning av sinnena. Jag har ingen annan utgåva av Hazelburn att jämföra med, men det är tydligt att bruket av mindre fat här har varit mycket lyckad. När jag hade gjort provningen såg jag som så ofta oefterhärmliga Ralfys provning av denna whisky, och han sammanfattade någonstans mitt i videon mitt positiva intryck med de här orden: ”This is a whispering whisky.” Den viskar, men vad vackert den viskar.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.