Tjeders whisky

Bara whisky

SMWS 123.7, ”Unusual and highly enjoyable”: en märklig portvinslagring

| En kommentar

Kapitel tre i min serie med portvinslagrad whisky är en tioåring på maffiga 59,6%: SMWS 123.7. Det handlar alltså om ytterligare en whisky från anrika Scotch malt whisky society, som enbart ger ut single casks på fatstyrka – något de faktiskt var först i världen med – och som styvnackat döljer destilleriers namn bakom märkliga siffror. Detta är alltså deras sjunde buteljering från destilleri nummer 123. För svar på var det är för ett ställe, se längre ned.

Mina tidigare intryck av portvinslagringar var Longrow red 3rd release och SMWS 30.73. Jag utlovade resonemang om vilka fat portvin lagras på; jag skjuter dem ett snäpp framåt i tiden, så koncentrerar vi oss enbart på smak och doft på den här rackaren.

Doft: mycket mer stängd än de båda tidigare portvinslagringarna jag provade; den höga alkoholstyrkan stör. Mycket svårläst. Nyskurna gröna äpplen; rabarber. Efter en tid i glaset: röda vinbär; björnklister; BOB:s hallonsaft. Låt oss se vad som händer med vatten. Massor! Den känns nu dock mer som en bourbonlagring på refillfat, med försiktig vanilj, utspädd kolasås och torkade blommor, även om de där nyskurna äpplena fortfarande dominerar smakbilden. Detta kan omöjligen ha varit ett first-fillfat. (Vilket det inte heller var, kunde jag konstatera efter titt i facit, whiskybase.)

Unusual, ja. Highly enjoyable? Njae, det tycker jag inte.

Unusual, ja. Highly enjoyable? Njae, det tycker jag inte.

Smak: inleds med röda/mörka frukter i mängder (hallontouch, körsbär), med päron därunder; utan vatten fortfarande svårläst. Med vatten: svag vanilj, hallon.

Eftersmak: en oljig ton, en svag antydan till aska utan att den innehåller minsta antydan till rök; en lite dissonant beska. Den här whiskyns klart svagaste kort ligger i eftersmaken. Med vatten blir det bättre, beskan försvinner och istället kommer en ton av fin vanilj – igen, som från ett refill bourbonfat.

Sammanfattning: SMWS kallar denna ”unusual and highly enjoyable”. Unusual, absolut – destilleriet bakom denna whisky är Glengoyne, och de är ju kända för sina många sherrylagringar. Och detta smakar ju verkligen inte alls som jag är van att Glengoyne smakar. Highly enjoyable? Jag är skeptisk. Det är gott och så, men jag kommer liksom inte åt den här whiskyn: stängd ovattnad, förvandlad vattnad. En schizofren liten rackare, där inflytandet från just portfatet känns väldigt avlägset. (Minns att ett portfat som använts för whiskylagring hur många gånger som helst fortfarande heter portfat; det här fatet måste ha innehållit whisky många gånger innan det fylldes med Glengoyne. Det vore bra om whiskyindustrin kunde vara mer stenhårt anal i sin registrering av fat, så att vi kunde veta precis för vilken gång i ordningen just detta fat fylldes, och med vad. Portvinsinfluenserna är hur som helst klart begränsade.) Jag återkommer som sagt i frågan om vilka slags fat portvin lagras på, men låt oss säga såhär: det här fatet borde de ha väntat minst fem år till med att buteljera för att det verkligen skulle ha kunnat bli något ordentligt av det.

*

Stort tack till vännen Lars, som bjöd på samples från både SMWS 123.7 och SMWS 30.73.


En kommentar

  1. Du måste nog lägga till en till whisky i denna provning ! Nog är Longrow bra men Laffe Caideras Port wood är snäppet bättre ! Och Laffe Brodir Port ligger mitt i mellan Longrow och Caideras . Salle Laffe lover .

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.