Idag: en tjugonio år gammal Cragganmore, buteljerad för två decennier sedan. Alla fat fylldes året då jag fyllde ett år: 1973. Detta Diageosläpp gjordes i 2003 års Special Releases. Det var en annan era, nästan en annan planet. Inte bara för att Special Releases på den tiden verkligen förtjänade adjektivet special, utan även för storleken på släppen, och för priserna. Denna utgåva av 29-årig Cragganmore var på 6000 flaskor, och prislappen var £140. Sug på den. Det var också före massiva tramskartonger, tossiga etiketter och specialformade flaskor. Hade denna varit med i Special Releases 2023 hade den säkerligen hetat något i stil med The Flower Magician och fått etiketten designad av konstnären den-och-den och precis ingen hade pratat om spriten i flaskan. I åtminstone vissa stycken var whiskybranschen bättre för tjugo år sedan.
Denna buteljering är det äldsta större släppet officiellt utgiven Cragganmore som finns. Efter 2003 har Diageo släppt lite äldre, svindyr svingammal svinbegränsad Cragganmore, genom deras fatprogram Cask of distinction och deras ultrapremiumserie Prima & Ultima. Att Diageo lägger sådan möda på att sälja loss jättegammal whisky i dessa två serier för människor som är svinrika och svinsällan öppnar buteljer säger något om hur svinstor profiten är när man numera släpper whisky som legat på fat i sådär en tre decennier.
Men åter till vår 29-åring, och låt oss låtsas att året är 2003. Jag disputerade i historia i det året men inte fan köpte någon en sådan här flaska till mig för att gratulera? Numera får du räkna med att hosta upp sådär en 6–7000 kronor för en flaska när de dyker upp på auktioner. Alkoholhalten är 52,5%. Nu kör vi.
Doft: vi har en viskare. Torkade blommor men liksom ”ljust”, om det är begripligt – tänk citron och försiktiga milda torkade blommor, absolut inte rosor. Citronfromage. Kiwi. Torkad ananas. Ofta när man säger tropisk frukt tänker man sig en fruktbomb, men detta är milt och försiktigt, ändå fullt av tropisk frukt. Ljus melon. Trevligt, men inte wow jag doftar på 29-årig officiellt utgiven whisky-nivå.
Smak: oj, här kom magin. Koppar, inlagda päron, mango, supertorr maräng, långt bak fernissa. Så många lager, så gott. Oljor, tänk typ bergamottolja, träigt parfymiga oljor. Skitgott!
Eftersmak: fernissan hänger kvar, länge. Det gör också mangon. Nästan som en aning av rök kommer också.
Med vatten: doften förblir för mig ganska anonym: liksom för försiktig. Som aningar av skuggor av fina tropiska frukter. Smaken är en sanslös explosion, på samma smaker som tidigare men upphöjda, förstärkta. Smaken på den här whiskyn är i absolut världsklass. Eftersmaken har blivit lite fetare, som att smält smör har tillkommit och rundat av det hela.
Sammanfattning: oj. Hade hela whiskyn varit på samma nivå som smaken hade vi varit någonstans på 93 eller så. Som det är nu landar jag på 90 poäng. Det är kanske snålt. Betyg är farliga, jag satte nyss 91 blint på en treårig Lagg trots att den mest var ett underbart fulvrål. Det blir ju fullständigt absurt att denna Cragganmore skulle landa lägre för det är en avsevärt bättre whisky. Ja ja, poäng är verkligen inte en exakt vetenskap. Detta var gott som tusan!
Tack för att du samplade, Lars Mikael!
