Bunnahabhain 12 YO – Så. Jävla. Bra.

Idag har turen kommit till en personlig älskling i standardsortimentet. Jag vet alltså att jag älskar denna whisky redan innan provandet börjar. Denna härliga tolvåring är lagrad på en blandning av sherry- och bourbonfat. Det är Bunnahabhains så kallade ”entry level malt”, den yngsta i deras standardsortiment. Som alla malter från ägarkoncernen Burn Stewart är den sedan något halvt decennium tillbaka buteljerad utan kylfiltrering och på alkoholstyrkan 46,3%. Enligt Malt whisky yearbook 2015 ska den vara lagrad på 25% sherryfat och 75% bourbonfat.

Bunnahabhain 12 YO: komplex, kryddig, fruktig, minirökig. Det finns mycket att hämta här.

Doft: ganska tunga sherrytoner (russin, någon mörk frukt lagd i…rom?) med en härlig mycket svag strimma av rök. Örter; röda äpplen. Det doftar fuktigt järn också; det är nästan så att det finns en svag touch av blod i doften. Det låter kanske inte så härligt, men det är det. Tro mig. Det finns också en mycket svag doft av gummi här som jag verkligen gillar. Med lite tid i glaset flyttar äpplena fram. Vatten lockar fram mer av den där strimman av rök och en hel del päron.

Smak: röda äpplen; omogna päron; russin; om doften drar åt högre ålder än tolv år känns åldern mer i gommen, det finns en livlighet här och en lite spretig kryddighet som saknas i äldre whiskies. Om doften hade järn finns det en metallisk ton här som jag föreställer mig som aluminium (som om jag ätit aluminium). Med vatten: snällare, fruktigare.

Eftersmak: en härligt komplex blandning av färska örter (nästan basilika!), med en rejäl skvätt aprikos – färsk, inte torkad – och torkade mörka frukter, med den där ypperligt svaga touchen av rök. Med vatten flyttar röktouchen fram ihop med en härlig pepprighet, och de färska örterna är nu snarare torkade.

Sammanfattning: detta är en riktigt härlig tolvåring. Där andra tolvåringar är mer enkelspåriga – lite tillrättalagda, eller i alla fall konsekventa från doft till eftersmak – har denna ovanligt många lager för en vanlig tolvårig officiell buteljering. Det är mycket långt ifrån en sherrybomb, men har tydliga sherrytoner; den är definitivt inte rökig, men har en touch av rök; den är inte en brötande dundrande whisky, men heller inte en nedvattnat snäll och småtråkig historia. Den lyckas med konststycket att vara komplex utan att vara schizofren; mångfacetterad och härlig! 449 kronor på Systembolaget är ett ”skämtar du eller???”-pris. Du får väldigt mycket MFP (malt för pengarna) med denna whisky.

För en längre tid sedan skrev jag ganska korta noter på den här whiskyn, i en text som handlade om huruvida äldre whisky verkligen är bättre än yngre (på min egen blogg sedan iår, men skrivet våren 2014 på whisknördens blogg). De noterna är inte helt konsekventa mot vad jag har skrivit ovan; den gången hittade jag både jordgubbar (i gommen) och lakrits (i eftersmaken), och varken metalliska toner eller päron. Det är ingen exakt vetenskap att prova whisky.

Denna bloggpost länkar tillbaka till en provning av tolvåringar jag höll i hemma hos mig, där vi provade tio tolvåringar. Jag betar ypperligt långsamt av den linan av whiskies genom att återigen prova de whiskies vi drack den kvällen, under taggen ”tjedern testar tolvåringar”. Jag har skrivit om Glenlivet 12 YO, Yamazaki 12 YO och Old Pulteney 12 YO. Nu när vi kommit till nummer fyra i raden – jag provar dem i den ordning vi körde dem den där kvällen – kan vi också kora den inte bara den första linans, utan hela kvällens vinnare. Bunnahabhain vann helt överlägset den första linan av fem whiskies, och vann med lite snävare marginal över alla de andra malterna. Visst, jag la också en av mina röster på Bunnan, men jag tyckte faktiskt att det fanns en tolvårig malt som var ännu bättre. Vilken då? undrar du ypperligt nyfiken. Det berättar jag när jag kommer till den! Med den hastighet jag betar av whiskies från den där kvällen lär det ta sin tid…!

Koncentrerade miner vid upphällningen av den första linan i mitt vardagsrum. Robbe med Bunnan i högsta hugg. Foto: Lars Cederbro.