Tjeders whisky

Bara whisky

Springbank 12 YO, Blackadder raw cask: en brutal käftsmäll till whisky!

| En kommentar

Det här är en whisky jag har väldigt speciella förväntningar på: jag vet redan innan jag häller upp den att detta kommer att vara en extrem upplevelse. Det handlar om en oberoende buteljering från Robin Tuceks Blackadder i hans Raw cask-serie, en tolvårig single cask Springbank från en first-fill sherry hogshead, buteljerad på fatstyrka 55,7%, fat nummer 67/1995 och buteljerad i september 2007. Fatet gav 280 buteljer. När jag köpte samples på den i våras skrev vännen och whiskykännaren Håkan Staaf till mig privat att ”Springbanken du bokat dig på har tydliga dofter/smak av svavel, järn, ruttna ägg och blod. Bortser man från det är det en underbar whisky.” Bara någon vecka senare skrev en annan whiskyvän, den oefterhärmlige Micke Tiderman, såhär på Facebook:

Har hittat whiskyns motsvarighet till surströmming – luktar för jävligt men smakar helt underbart!
[…]
Lukten; föreställ er att nån vräker i ett bildäck och ett kilo hår i en tunna och tänder på!
Smaken; himmelska (och kraftiga) sherrytoner, rågummi och charkuterier.
Jösses!!!

Med sådana speciella vitsord väcks onekligen nyfikenheten. Eftersom extrema whiskies alltid är roliga att prova och eftersom Springbank är mitt personliga älsklingsdestilleri på planeten har mina två samples stått i stilla väntan i något halvår och jag har tänkt ungefär att det kommer verkligen bli en annorlunda resa att prova denna whisky. Och vilken resa det blev!

Jag hittade ingen bild av flaskan på nätet, så det fick bli denna pyttebild av etiketten…

Jag hittade ingen bild av flaskan på nätet, så det fick bli denna pyttebild av etiketten…

Doft: Satan i gatan. Det här luktar…speciellt, om jag ska använda en neutral term. Bränt hår är min första association. Gummi i massor – bränt bildäck, eller, du står vid motorvägen och en bil tvärnitar och ritar bromsspår precis bredvid dig. Krut. Massor av krut. Får jag gå över till att vara normativ nu? Det luktar, helt enkelt, förjävligt. Redan Springbanks vanliga tolvåring på fatstyrka är en väldigt karaktärsfull och krävande dram, men en som jag lärt mig att verkligen gilla. Det finns ett släktskap mellan den whiskyn och vad jag har i glaset, på samma sätt som ett glas minimjölk har en koppling till ett berg av vispad grädde: alla de mer krävande inslagen i Springbanks fatstarka tolvåring har maximerats och precis alla reglage står på fullt utslag. Vatten gör inte mycket för att förbättra denna alldeles galna doft.

Någonstans här står du och undrar vad det är som luktar.

Någonstans här står du och undrar vad det är som luktar.

Smak: bättre än doften, här finns initialt lite torkad frukt, men efter fem sekunder är allt jag i munnen en nyinhandlad cykelslang. Det är inte toner av gummi, det är enorma mängder med gummi. Krutröken har inte lagt sig, heller, och långt bak anas järnrika toner av blod. Man kunde tro att vatten skulle lugna denna brända best till whisky, men icke då. Under gummit träder en del frukter fram. Efter en längre tid i glaset har whiskyn någorlunda hittat hem, men det är fortfarande, låt oss säga, svårsmält.

Eftersmak: Nämnde jag gummi? Inte bränd gummi och inte heller helt ny, längre, det är mer som att stå i ett lager med tvåtusen beggade bildäck. Det brända håret kommer tillbaka. Med vatten: nu har spännande toner av aska lagts till den redan rätt galna mixen.

Sammanfattning: Detta är inget för mig. Jag kan förstå att den har givits så spretiga betyg som mellan 60 och 92 poäng av användare på whiskybase, eftersom den är så…singulär, för att använda ett ovanligt ord. Den är som ingen annan whisky: kompromisslös är liksom bara förnamnet. Jag kan förstå att den kan uppskattas av andra, men i min bok är även någonstans runt 60 poäng ett överbetyg. Det är ändå helt rätt att den buteljerades, men det är mer som en lärowhisky än en whisky att dricka och bara njuta av. Det har varit underbart spännande och lärorikt att umgås med detta glas, men jag undrar om inte buteljeringen kanske borde ha kommit med en varningsskylt…! På sätt och vis tycks den faktiskt ha gjort det; för de buteljer som fanns att tillgå på Systembolaget när den släpptes var beställaren tvungen lämna sitt telefonnummer, varvid Thomas Sundblom på Clydesdale personligen ringde de som beställt flaskan för att förklara vad detta var för en slags extrem buteljering. Om den som beställt flaskan fortfarande var intresserade efter det samtalet gick beställningen igenom. En helt underbar service, måste jag säga!

Varifrån kommer då dessa aggressiva gummitoner? Jag har läst och sedan även upplevt att gummi, liksom den angränsande smaksensationen svavel, ibland kan komma särskilt från just sherryfat. Jag har förstått att det är viktigt att inte låta dem bli stående på destilleriet för länge, att man måste fylla dem på en gång efter leverans. Det var något med att man häller svavel i faten, och något med eld. Så redde Roger Melander ut frågan ganska väl i en tråd på Facebook häromdagen. Jag överlåter därför slutklämmen i denna redan citationsdigra bloggpost till honom:

”Gummi och svavel kommer oftast ifrån vinfat i någon form. Faten svavlas för att undvika oönskad tillväxt i tömda fat och kan ge kommande fyllningar en ton av svavel. I små doser upplever jag det som en pepprighet, som sedan går över till svartkrut, tändsticksplån, svavel och slutligen riktigt läskiga grejer.

På insidan av vinfat bildas det en vin-sten som tunnbindare gärna bränner bort med eld. Dessvärre kan man då få gummismak från ämnen som trängt in i porerna på eken.”

Så, nu vet vi!


En kommentar

  1. …och om någon har en hel pava av denna kreation (eller kretin son Tjeder nog föredrar att benämna den) till ett överkomligt pris så tveka inte att höra av er till undertecknad.
    Mvh Micke Tiderman

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.