Tjeders whisky

Bara whisky

Glenlivet Nàdurra

| Inga kommentarer

Jag blindprovade nyligen en whisky jag inte riktigt kom överens med. Den visade sig vara Glenlivet Nàdurra. För att vara exakt, Glenlivet Nàdurra batch FF1014, buteljerad i oktober 2014 på en alkoholstyrka av 48%. Whiskyn är lagrad på first-fill bourbon barrels (nu börjar du ana hur Glenlivets batchnummer fungerar, misstänker jag). Inget av detta visste jag alltså när jag provade whiskyn.

Doft: ”refillig”, den där sköna lite urlakade vaniljen ur refillfat [fel direkt alltså!]. Samtidigt finns här en stor blommighet och tydligt omogna, lite smutsiga toner. Enorma mängder kokos i doften! Jag hittar också päron, grädde och marsansås. Marshmallows skrev någon annan om doften under provningen (hej Magnus!), och det var verkligen en klockren beskrivning. Med vatten: blir ”plattare”, känns liksom urlakad, vilket igen tyder på låg ålder. Tror den här ligger på 43%, kanske till och med 40. Blommigheten är nu som ett fång torkade blommor – en urlakad aning, mest.

Glenlivet Nàdurra, här på bild från Master of Malt och med annat batchnummer än den jag provade.

Smak: anländer med päronsplitt, underbart syntetiskt; följer sedan lite besvärande beska med kaotiska kryddor, men det ordnar upp sig med fin, söt fruktighet (typ torkade aprikoser?). Andra sippen: sötare, än mer syntetisk, typ godiset sockerbitar; lite jordtoner också. Med vatten: samma lättdruckna päronglass. En som jag minns som godare än detta men som är starkt släktskap är Glencadam 15, men tror inte detta är knappast 15 YO. Just pärontrycket känns igen från Glencadam.

Eftersmak: inleds lite spritigt, sedan återkommer päronsplitten; kort. Det här är ung whisky, lätt under sju år tror jag. Eftersmak efter andra sippen: bättre nu, mindre spritigt, mer gräddigt. Men lite liksom ”allmäntråkigt”: lagom anonymt destilleri sub 10 år på refill boubonfat oberoende buteljering, tror jag: Signatory Vintage brukar kunna vara såhär, det liksom doftar whisky, smakar whisky och är lite sådär allmänt småtråkigt… Med vatten: lite elakare, men elakare är inte alltid bättre; detta är spretigt i negativ mening i eftersmaken: mörka vindruvor, ettriga kryddor, urlakad vanilj. Nä, inte riktigt min påse (och min första tanke om vad detta var, Wolfburns bourbonlagrade som numera heter Northland, tar jag tillbaka).

Sammanfattning: nej, som sagt inte riktigt min påse. Detta är helt enkelt tråkigt, och för ungt.

Jag verkar inte nära någon stor kärlek till just Glenlivet, i alla fall inte ung Glenlivet; deras tolvåring fann jag vara en jättegäspning när jag provade den för ett par år sedan. Förlåt, Kjell! Med stort tack till Frida Birkehede som hade med denna whisky i Blindskottsklubben.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.