Tjeders whisky

Bara whisky

Ballantine’s vs. Ballantine’s från förr

Snacket på stan ser ut ungefär såhär: blended whiskies var bättre förr, för att whisky var bättre förr och för att blended förr hade högre proportion maltwhisky i sig förr. Det senaste påståendet verkar stämma: i äldre whiskyböcker från säg 1940–1980 eller så har jag flera gånger läst att blended whisky består av ungefär hälften maltwhisky och hälften grainwhisky. Idag består de billigare och populära blendmärkena av minst 80% grainwhisky. Allt annat lika vad gäller ålder och vilka fat man använt, men ställer du en blended som har 80% grain brevid en som har 50% grain i sig är den med mer maltwhisky i sig mer karaktärsfull, helt enkelt för att grainwhisky är en mer neutral whiskytyp.

Det där påståendet om att blended var bättre förr för att whisky ska ha varit bättre förr är en mycket mer komplicerad fråga. Smakar man på whisky buteljerad för en tjugo, än mer trettio, än mer fyrtio år sedan kan man konstatera att whisky har förändrats. Gjorde man bättre whisky på säg 1950- och 60-talen? Bättre whisky på 70-talet än 80-talet? Bättre whisky på 90-talet än 00-talet? Det är synnerligen osannolikt att whiskybranschen över tid kontinuerligt hela tiden på alla plan har blivit sämre på det de gör. Så, att ”det var bättre förr” är lite slappt. En del saker var faktiskt bättre förr. Mycket, mycket talar för att äldre kornsorter gav mer smakrik whisky än de som används idag, för att bara ge ett enda exempel.

Men, när man lite slappt säger att det var bättre förr vaknar också historikern i mig. Den vanligaste kommentar jag skrev i marginalen på tentor under alla de där åren som lärare i historia på Stockholms universitet var ”oklar kronologi”. Det vill säga, studenten i fråga har skrivit något om något förr i tiden, men jag finner att det hela är lite luddigt och vill att studenten ska bli precis och exakt. Den bästa frågan en kan ställa när någon bombsäkert säger att whisky var bättre ”förr” är därför: när var förr? Pratar personen om all whisky? Om 1940-talet eller 70-talet? Om den färdiga produkten eller den buteljerade whiskyn? Om man kan få svar på det först är det lättare att gå vidare och fråga varför det verkar som att whisky var bättre i det där förr. Man bör inte, som många whiskyentusiaster gör idag, utgå från att det var bättre ”förr”, och sedan tycka att det går att applicera på vilken whisky som helst under vilket tidsspann som helst, oavsett hur kort eller långt det är. En sista fråga en kan ställa sig är: var whisky just bättre var, eller vad whisky annorlunda förr?

Så, då var föreläsningen slut. En bekant via Facebook skickade mig ett par samples på blended från förr. Nu har jag provat dem. Men hur få perspektiv på blended från förr? Tja, vad sägs om att ta en modern variant av (ungefär) samma whisky, för jämförelse? Jag har redan jämfört Famous Grouse buteljerad omkring 1980 med modern Famous. Famous buteljerad omkring 1980 var överlägsen mot den buteljerade idag. Nu är det dags att jämföra en Ballantine’s 12 YO Gold Seal buteljerad under cirka 1980-talet med modern Ballantine’s.

Firman George Ballantine & Son började göra blended whisky på 1860-talet. 1910 lanserades Ballantine’s Finest Blend, som snabbt blev firmans flaggskepp. James Barclay som tog över firman efter Första världskriget var noggrann med att odla kontakter i USA under Förbudstiden, vilket gjorde att den fortsatt var populär där. Ballantine’s har sedan passerat genom flera firmors händer: Hiram Walker från 1935, sedermera från 1987 Allied Lyons, som omvandlades till Allied Domecq. Sedan 2005 ligger blenden hos Chivas Brothers, som ägs av Pernod Ricard.

Reklam för Ballantine’s från 1960. Jag blir som Chandler när han ser Joey i fånig teaterdräkt: ”Too…many…jokes…!”

De tongivande destillerierna, både malt och grain, är alltid något föränderliga i en värld där ägargrupper köper och säljer destillerier och varumärken mellan sig. I Ballantine’s har Miltonduff och Glenburgie spelat viktiga roller sedan Hiram Walker införskaffade dem på 1930-talet, liksom graindestilleriet Dumbarton i princip byggdes av Hiram Walker för att leverera grain till Ballantine’s. I senare skeden har även Balblair och Old Pulteney spelat viktiga roller i blenden. Framöver kommer säkerligen Chivas Brothers (Pernod Ricards) nya destilleri Dalmunach att vara en viktig komponent av Ballantine’s. Ja, kanske finns redan tre- och fyraårig Dalmunach med i Ballantine’s, vem vet?

Så, när man provar Ballantine’s från nu och från då är det inte alltid samma destillerier som spelar de dominerande rollerna i blenden. Men man provar också skillnaden mellan olika mängder malt och grain, mellan olika produktionsmetoder och mellan förändringar i människors smak som gjort att ledande blendingfirmor har ändrat på hur deras whiskies smakar.

Så, då är vi redo att smaka, då.

Ballantine’s, NAS, buteljerad omkring år 2018

Jag provade denna mest som en referens för den äldre whiskyn.

Doft: kraftigare vanilj än den gamla blenden (mer first-fillfat, gissningsvis); torrt gräs. Det doftar nästan ingenting. Definitivt mer grain i denna än i den gamla: det är som parfymig vanilj, mest.

Den moderna blenden: inget vidare.

Smak: vattnigt/blaskigt, inte egentligen för ungt dock. Päron, vanilj, hö. Äpple. Gräddigt. Väldigt tamt och tillrättalagt och direkt tråkigt.

Eftersmak: nästan inget. Gräs. Dör mer eller mindre omedelbart, och det som hänger kvar är typ handsprit. Det är inte äckligt, detta, men väldigt blaskigt och tråkigt.

Sammanfattning: alltså, om man vill ha något superlätt funkar väl detta, men jösses, vilket sömnpiller.

Ballantine’s 12 YO Gold seal

Denna whisky är buteljerad på 43% sannolikt någon gång på 1980-talet. Det finns några olika i whiskybase, men denna verkar ligga nära den jag provade. Visst, det är inte helt jämförbart med dagens whisky som är en NAS, men vad skulle jag göra? Tänk nu bakåt: om denna whisky buteljerades 1980 är den ingående whiskyn från 1968 och bakåt. En helt annan tid i skotsk whiskyindustri. Några exempel: kornsorterna var definitivt helt andra än de moderna. Fler destillerier golvmältade själva. Fler destillerier körde med rökig malt.

Doft: ah, lite smutsiga kopparmynt – torde vara OBE* snarare än whiskyn i sig så som den doftade när den buteljerades, men spelar roll, det doftar gott. En tydligt märkbar rökighet, eller: den finns där, långt bak, framför allt i form av torv, men också ett stänk rök. Rumsvarm grädde. Godiset sockerbitar. Gräs. Försiktig doft. Detta är inte kanon eller outstanding, men doftar gott. Lite som den fantastiskt bra Kilkerran 12 YO, fast med grain i: karaktärsfullt.

Helt överlägset mycket bättre – riktigt bra, faktiskt.

Smak: oljigt och silkeslent på samma gång. Svag torv i botten; nätt rökighet. Lite smutsiga kopparmynt även här. Men också gräs, och en svårbestämbar blommighet. Dyr lakrits. Blöt metall. Förvånansvärt gott, verkligen. Inte alls försiktigt eller viskande, detta beter sig i princip som en maltwhisky i gommen.

Eftersmak: sötlakrits och torv inleder. Kommer så gräs, fin vanilj, härlig oljighet. Den där lite söta rökigheten är jättefin, inbäddad i gräs och charkuterier. Karaktärsfullt, inte riktigt som en blended utan smakar som en maltwhisky.

Sammanfattning: jag är riktigt imponerad av denna whisky, håller den på sådär en 86, 87 poäng kanske. Visst viskar det, relativt sett, men det viskar vackert. Mycket karaktärsfullt, rejält med dofter och smaker. Jag är imponerad. Den gamla Famous Grouse från 1980 var inte i närheten av så bra som denna whisky.

*OBE = old bottle effect: de doft- och smakförändringar som en whisky genomgår efter decennier i flaska. När man smakar whisky buteljerad för länge sedan är det inte säkert att man smakar på whiskyn så som den smakade när den buteljerades. En vanlig effekt av OBE är just gamla kopparmynt.

*

Tack till Björn M för sample.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2024 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén