Loch Lomond single grain

På Whisky show i London 2017 fanns det tusentals whiskies att prova: officiella buteljeringar, oberoende buteljeringar, NAS, unga, asgamla, vanliga, superexklusiva. Whisky show är ett smörgåsbord där du betalar rejält med pengar för inträdesbiljetten, men sedan inget alls för de whiskies som finns på plats. (Ja, förutom sådana där superspeciella grejer som Laphroaig 10 buteljerad på 80-talet eller Benromach 35 YO eller så, då får man betala. I övrigt är det bara fritt fram att prova vad du vill.)

En av de whiskies som imponerade mest på mig i relation till pris var en tokbillig historia för under 30 pund: en single grain från Loch Lomond, buteljerad på 46% och utan åldersangivelse.

Det finns så många konstiga saker i meningen jag just skrev. Tusentals whiskies, och bli imponerad av en NAS single grain? Från Loch Lomond? På riktigt?

Loch Lomond är ett destilleri som steppat upp gamet rejält under de senaste åren, efter att kapitalfirman Exponent 2014 köpt upp både Loch Lomond och Glen Scotia. De har investerat mycket pengar i destillerierna och också buteljerat singelmalt som varit avsevärt bättre än tidigare buteljeringar. Whiskyskribenten Angus MacRaild har träffande och härligt sarkastiskt i jämförelse med de äldre buteljeringarna av Loch Lomond som sällan imponerade beskrivit förändringen såhär:

It can’t have escaped your attention by now that Loch Lomond’s new owners are making more effort and more noise about their various distillates. I for one am quite delighted as there was a sense with the old owners that their cask selection policy was very much one of ‘fling a handful of pennies into the warehouse and bottle what they hit’.

Att Loch Lomond har blivit en singelmalt att räkna med är även mitt intryck. Förra året provade jag Loch Lomond Original och deras Inchmurrin 12 YO, och blev klart positivt överraskad. Du hittar mina smaknoter på dem här. En annan whisky som imponerade enormt på mig på Whisky show – ja, kanske den bästa whiskyn jag provade under hela 2017, chockerande nog – var faktiskt från Loch Lomond: en magisk rökig tjugofemårig Inchmoan 1992. Jag får be att återkomma med smaknoter på den whiskyn.

Men nu var det inte Inchmoan eller destilleriet i sig vi skulle prata om, utan deras billiga NAS-are Single grain. Loch Lomond single grain är en lite speciell whisky för att tillhöra kategorin grainwhisky. Den görs nämligen på 100% mältat korn som har destillerats i kolonnpannor. Det betyder att whiskyn enligt Scotch whisky regulations inte får kallas single malt – hade den gjorts i övriga EU hade den faktiskt fått kallas single malt. (Jämför med Nikka Coffey malt, som görs på enbart mältat korn, även den i kolonnpanna.) Faktiskt är den destillerad i kolonnpannor som installerades på destilleriet 2007 i syfte att koka just denna speciella single grain på mältat korn. På Systembolaget ligger den typ hundralappen högre än utomlands, på 429 spänn.

Den är NAS, men i deras monter på Whisky show fick jag veta att den ligger på runt sju–åtta år. Jag provade den kort efter att ha varit med på en provning av runt åttaårig ”traditionell” skotsk single grain, det vill säga med bara ett ypperligt litet inslag av mältat korn med i bilden. Loch Lomond var totalt överlägsen dessa whiskies. Överförtjust sprang jag tillbaka till provningsledaren, scotchwhisky.coms Becky Paskin, med glaset och ville få henne att prova. Hon bara nickade utan att prova och sa ungefär att jo, jag vet att den är bra, men sa också att den inte kunde jämföras med de traditionella skotska grainwhiskies vi just hade provat, eftersom den ju är gjord på 100% mältat korn.

Detta är alltså en single grain som är single malt men som visst är single grain men som inte är som single grain.

Så visst, man ska inte prova denna whisky som om den är en single grain vilken som helst – men man kan heller inte riktigt bedöma den som en single malt från Skottland. Hur som: jag gillade den jättemycket, köpte mig en flaska, vars innehåll nu är uppdrucket. Såhär tyckte jag.

Loch Lomond single grain, NAS, 46%

Doft: underbar maltsötma; ren, färsk vanilj; honungsmelon; småstänk av citrus och långt, långt bak ett svagt lösningsmedel, som lirar perfekt med den välkomponerade ytan. Den doftar som en mycket stilren, fruktig och orökig maltwhisky, inte alls som en grain. Jag vet inget om hur deras skärningspunkter ser ut för denna whisky, men helt uppenbart har de inte tillverkat den vid de superhöga alkoholhalter som man kokar råspriten till grainwhisky till, normalt.

En bra whisky!

Smak: sött, fruktigt och svagt syrligt i fin kombination: godiset sockerbitar med aprikos och en antydan av syrliga rabarber. Tutti frutti-godis.

Eftersmak: igen denna kraftiga sötma i inledningen, ihop med perfekt avvägd, mild kryddighet. Efter en tid, gräddigt.

Med vatten: doften får en liksom ljusare fruktighet, med mer citrus, och en antydan av oljighet. Vaniljen och den rejäla sötman backar. Härligt! Smaken är även den syrligare, lite råare, oljigare; om jag fått prova denna blint och vattnad hade jag varit i krokarna av Aultmore eller Old Pulteney, vilket är goda tecken. Även eftersmaken är lite ruffigare nu, kryddorna är lite ettrigare, och oljigheten lever kvar även här. Aj lajk it.

Sammanfattning: en mycket fin, och ändå karaktärsfull, whisky. I poängtermer befinner vi oss i ”low eighties”, alltså typ en 82 poäng eller så. Det är, för mig, riktigt bra whisky.