Tjeders whisky

Bara whisky

Bourbonfredag: Blanton’s Straight from the barrel

| Inga kommentarer

Fredag på tjederswhisky.se betyder förstås…bourbon! I förra veckan provade jag en bourbon blint – jag visste inte ens att det var bourbon i glaset, men förstod det ganska snabbt. Efteråt fick jag reda på vad jag hade druckit: en fatstark (jo tack, så mycket hade jag gissat mig till) historia från Buffalo Trace distillery, Blanton’s Straight from the barrel, en fatstark single cask på galna 65,9%. Den kostade nyss 674 bagis på Systemet, men är i skrivande stund slut hos leverantören. I mitt fall var det fat nummer 474 som var i glaset – den här whiskeyn.

Den här gången tänkte jag utforma min recension på ett lite annorlunda sätt: jag ställer mina ordentligt icke-uppskattande noter ”head to head” mot Magnus Hillmans mer detaljerade och klart med uppskattande. Vi är båda med i samma whiskyklubb som kör en blindprovning i veckan över nätet. Jag hamnade på kollisionskurs med whiskeyn i glaset; Magnus gjorde det inte. Jag kom ingenvart alls i mina noter, utan sinnet stängde sig för att mest leta efter kritik att komma med; Magnus, som njöt, hittade oändligt mycket mer smaker och dofter än jag. Vi brukar annars vara rätt så synkande i de här blindprovningarna vi gör och hitta ungefär samma saker, men den här gången var det som natt och dag och hund och katt och…fan och hans kristna faster? Magnus har lagt upp sin recension på den excellenta sajten TasteNote, och har gett mig tillåtelse att citera i princip hela recensionen i omgångar nedan. Genom att ta fram skillnaderna i våra uppfattningar vill jag visa både på hur mycket det kan skilja sig i smaknoter mellan olika personer, vad gäller ren beskrivning och även vad gäller uppskattningen av en given whisk(e)y, men också på vad jag just skrev: att den som liksom jag denna gång fastnar i ”jag gillar inte det här” riskerar att inte komma någonstans alls i associationerna. Resultatet är mycket långt från smickrande (för mig): det som följer är sannolikt de ytligaste smaknoter jag någonsin skrivit. De är inte heller editerade i efterhand, utan bär tydliga spår av att jag inte vet vad det är i glaset.

Blanton's straight from the barrel. David Tjeder: blä. Magnus Hillman: tjoho!

Blanton’s straight from the barrel. Vad tyckte David Tjeder? Blä. Vad tyckte Magnus Hillman? Tjoho!

Doft (David Tjeder): En hel del vanilj och den där tonen av något slags klister jag känner ibland, typ tapetklister. Detta måste vara bourbon, har den där vaniljbomben bakom vilken jag sällan lyckas komma vidare i doften; och klistret jag associerar med ny amerikansk vitek. Frukter, men vilka? Lite omogen banan, något så märkligt som mörka vindruvor. Med skvätt vatten: händer inte så mycket. Med ännu mer vatten: här hittar drycken hem, ektonerna flyttar fram ur den stängda vaniljen.
Doft (Magnus Hillman): ”Ganska stängd till att börja med men öppnar snart upp med sin kryddighet, nejlika, kanel, ingefärspulver, och äpplecidervinäger. Med lite vatten kommer vaniljkolatonerna fram bättre, creme brûlée och hopvispad marsansås. Här finns också kokos och något som påminner om en linolium-matta som någon påpekade när vi testade denna. Ja minsann, nylagd linolium-matta finns med.”

Smak (DT): vanilj med liten antydan till beska och rejält alkobett, detta måste vara uppåt en 55–60%. Det finns en trevlig sötma här som jag inte kan placera, nästan som ljus sirap? Med vatten: fortfarande ruggigt alkobett, nu med liten antydan åt grappahållet (jag säger det inte i positiv mening). Med ”rejält” med vatten (totalt 4 ml med 1 cl kvar): fortfarande så mycket bett att det bränner på tungan. Det är eldvatten jag dricker, mest: grappa med vanilj.
Smak (MH): ”Den anländer starkt, kraftfullt med ett riktigt bett med sina 65,9% alkoholstyrka, kryddigt och sött, mörk sirap och farinsocker finns med. Den utvecklar sig i gommen mot torkad frukt, tänker närmast på torkade aprikoser men också torkade äppleskivor och pomeransskal. Med vatten kommer också kaffetoner fram och majs, ganska ordentligt med majs och fortfarande söt.”

Eftersmak (DT): bränd ek, mycket stark spritsmak (tänk nästan vodka), långt bak någon kryddighet. Med vatten: det som flyttar fram är det newmakeiga, spritiga. Med ännu mer vatten: dör snabbare, viss beska. Det finns en svårbestämbar ton av svart te i denna dryck, typ neutralt te som darjeeling.
Eftersmak (MH): ”Avslutet handlar om torkade frukter, aprikos och äpple finns med men även katrinplommon, russin och melass. Som en fatlagrad rom vid fatstyrka nästan. Sötman från smaken hänger med men också röd balsamvinäger som balanserar upp detta väldigt bra och en påse med mixade pepparkorn. Svartpeppar, cayennepeppar och rosépeppar finns alla med på ett hörn. Avslutet är väldigt aromatiskt och väldigt parfymerat.”

Sammanfattning (DT): det här var verkligen inget för mig. Det är alldeles för spritigt, jag hittar inget vidare djup i detta, mest vanilj med ek med newmake. Även med rejält med vatten smakar det mest sprit. Vi är i USA, sannolikt i Kentucky, med i princip noll erfarenheter av bourbon säger jag definitivt under fyra år, och runt en 55–60%. Kul att ha provat? ja. Kul att dricka? Noooooooooooooooo.
Sammanfattning (MH): ”Denna passade mig perfekt som ett varierande alternativ till all malt och de blends som prövas under semestern. Dock ska jag understryka att det är den första Blantons Straight from the barrel som jag testat och att det finns en ganska överhängande risk för variation mellan faten här i de olika släppen. Inte minst med tanke på att det handlar om ung whisky (eller whiskey rättare sagt). I skrivande stund är den tillfälligt slut hos leverantör enligt systembolagets hemsida. Den återkommer men då sannolikt med nytt fatnummer. Det gör inget, för detta ger en extra dimension av upplevelser för oss som uppskattar whisky, whiskey eller andra destillat.”

Ja, så olika kan resultatet bli om två olika personer smakar samma sak…


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.