Tjeders whisky

Bara whisky

Distiller’s Editions från Glenkinchie, Dalwhinnie och Caol ila

| Inga kommentarer

Igår var det Oban, Cragganmore, Talisker och Lagavulin; idag, Glenkinchie, Dalwhinnie och Caol ila. Vi pratar förstås om Diageos serie Distiller’s Edition. Mer om serien kan du läsa här.

Glenkinchie Distiller’s Edition 1992–2007, 43%

Glenkinchies Distiller’s Edition är alltid slutlagrade på Amontilladofat, dvs fat som innehållit den något ”snällare” sherrysorten Amontillado. Jag har som synes av rubriken provat 2007 års släpp. Jag har druckit den vanliga Glenkinchie 12 YO några gånger, men aldrig provat den, och minns den som snäll men lite småtråkig; i denna DE-version handlar det alltså om en något äldre whisky, fjorton eller femton år gammal (i DE-serien ges bara år för när whiskyn lades på fat och släppår, 1992–2007 behöver alltså inte betyda att whiskyn hunnit fylla 15 år.)

Glenkinchie Distillers Edition: snäll och försiktig och nätt skir och…småtråkig.

Glenkinchie Distillers Edition: snäll och försiktig och nätt skir och…småtråkig.

Doft: märkligt spritig / attackig först, sedan nätta lätta blommor, mycket nätt vanilj, oerhört diskret i doften. Apelsiner, något litet. En lite oväntad ton av blyerts är det enda som bryter av. Mycket nätt, liten sälta. Med vatten: djupnar något litet, blyertsen i bakgrunden antar en lite ”maltigare” ton.

Smak: lätt i gommen, som väntat; blommor i mängder, rosvatten, liten ganska fin underton av kryddor; tydliga undertoner av vanilj. Den där undertonen av blyerts lever kvar, men svagare. Med vatten: lite mindre blommor nu, lite citrustoner. (Jag märker att allting blir beskrivet som undertoner av mig – det är för att hela whiskyn är en enda stor understatement. Försiktig och nätt är ledorden här.)

Eftersmak: börjar med oväntat rejäl vaniljpuff, sedan snarare torkade blommor. Mycket svagt, torkad ingefära: som torkad ingefära med bäst före-datum för tio år sedan. Efter lite längre tid, en inte jättekul ton som är som ett möte av violpastiller och något vagt tvåligt.

Sammanfattning: detta är en snäll dram. Vore jag på surare humör skulle jag säga dödstråkig. Det är skirt och somrigt och väldigt, väldigt försiktigt. Det är första gången jag provar Glenkinchie, men jag känner igen stilen från Glenkinchie 12 YO: väldigt, väldigt nätt och diskret. Det finns inget som sticker ut, men inte heller något stort djup att hämta i de försiktiga tonerna. Jag förstår att man väljer den något försiktigare Amontilladosherryn för DE-versionen av detta destillat; jag undrar om inte en hejdundrande oloroso, PX eller portvin skulle ha dribblat bort Glenkinchien ur Glenkinchien. (Ett motargument mot mitt eget argument är nästa dram i denna provning, Dalwhinnie, som även det är en ”snäll” malt och i DE-versionen görs med just olorosofat.) För min gom blir detta hur som lite väl tamt.

Dalwhinnie Distiller’s Edition 1990–2006, 43%

Jag är rätt rudis på Dalwhinnie, och har bara druckit (aldrig provat) deras vanliga femtonåring, och det för flera år sedan, före denna DE-version. Den whisky jag har provat är alltså 2006 års släpp, slutlagrad, liksom alla Dalwhinnie DE, på olorosfat.

Doft: finishen på olorosfat har definitivt satt sprätt på whiskyn, det doftar mycket tydligt som en sherryavslutad (inte fullständigt sherrylagdad) whisky. Sultaner, bränd ek, de där honungsdränkta flingorna från min barndom, ett slags puffar i blått paket; frukter i konservburk som sedan lagts i sprit – är det nektarin, tror jag? Det blir, som så ofta med whisky som bara slutlagrats på sherryfat, lite varken/eller: om finishen hade varit fyra år i olorosofat hade det varit mer djup i de influenserna, nu ligger de liksom ovanpå den bourbonlagrade whiskyn, snarare än är integrerade i den. Avsevärt bättre med vatten, djupare sherrytoner med antydningar till saker som dadlar och fikon, samtidigt som den första bourbonlagringen också kommer fram, särskilt vaniljen. Men det finns något nytt och fräscht här också, som jag inte riktigt hittar namnet på, en gräsighet, och toner av mörk choklad.

Smak: igen den konserverade frukten, men här känner jag snarare päron än nektariner; russin; alkoholen oväntat stickig. Det finns något jag vill kalla en askighet här som inte är alldeles lyckad; smaken är helt klart denna whiskys svagaste länk. Med vatten: allt som den vattnade doften lovade infrias tyvärr inte, om än stickigheten och det där lite askiga försvann är det fortfarande mest vaga och ointegrerade sherryinfluenser.

Ska det vara oloroso ska det vara oloroso: i min gom en varken–eller-whisky.

En varken–eller-whisky: ge mig mer oloroso eller ingen oloroso.

Eftersmak: först, torkad eller snarare konserverad frukt, lite lätt syntetisk i smaken, med en god portion sockervatten; kryddor som timjan och rosmarin; vissa inslag av honung. Lite bråkigt och oharmoniskt i min gom. Lite bättre med vatten, men fortfarande lite brännande och just oharmoniskt.

Sammanfattning: ibland blir det fel från början, en hamnar i det där läget som många beskriver som att man inte ”kommer överens” med whiskyn en dricker. Det här doftade till en början lovande, men jag förstår vad en del destillatörer menar när de säger att sherryfat, liksom rök, kan användas för att dölja smaker i en whisky. Här blir det något som ropar högt och ljudligt, men inte så charmigt. När jag provade Glenkinchie DE tänkte jag att den ganska snälla malten sannolikt skulle dödas av något så brutalt som olorosofat; nu när jag dricker Dalwhinnie slutlagrad på olorosofat tänker jag att det är ungefär vad som har hänt. Antingen rejält längre tid i olorosofat, så smakerna verkligen hinner integreras i whiskyn, eller inga olorosofat alls, det skulle vara mitt förslag för receptet på Dalwhinnie DE efter denna enda inte helt lyckade upplevelse. Definitivt under 80 om jag hade varit en sådan som satte poäng på whisky.

Caol ila Distiller’s Edition 1996–2009, 43%

Detta är mitt första möte med Caol ila DE. Caol ila är det Islaydestilleri som jag jämte Bruichladdich har sämst koll på. Jag gillar standardbuteljeringen Caol ila 12, även om den inte är outstanding på något sätt (många tolvåringar därute spöar skiten ur Caol ilas dito). Det kan nog vara så att jag kanske bara har druckit fem olika Caol ila någonsin – alla ganska billiga och ingen provad, allting har jag gillat utan att vara tokimponerad. Den version av tolvåringen som jag har druckit är som synes 2009 års släpp. Caol ila DE är alltid slutlagrade på moscatelvin. Det hör inte till vardagen, precis, även om en snabb googling visar att Arran, BenRiach (flera olika buteljeringar), Bunnahabhain (årets single cask för Feis ile), GlenDronach och Tullibardine alla har släppt whisky lagrad eller slutlagrad på moscatelfat. (Vad är moscatel? undrar du. Ett sherryliknande portugisiskt sött fortifierat vin gjort på en stor andel av moscatdruvan, är svaret.)

Doft: Caol ila with a twist: det är den där ganska raka ”stenstrand vid havet med rak rök” som jag tycker är Caol ilas signum. Mineralt, salt, tydlig (bourbonlagrad) rök. Efter en tid i glaset, rökt fet fisk, typ makrill eller kanske hellre kolja. Men det finns något vagt milt över denna som jag antar är moscatelvinsfatens inverkan: en svårbestämbar sötma ihop med vitpepparkorn. Någon lika svårbestämbar kryddighet också. Med vatten: mer stenstrand, den rökta fisken försvann, och det gjorde även den där lilla sötman jag gillade ovattnad. Mer traditionellt ”caolilig” med vatten.
Smak: ah, där kom den: Caol ilas rökiga oljighet! Men lite fruktigare än jag minns den vanliga tolvåringen; eller, nästan…tuggummi? Ja, där har vi det! De där avlånga smala i gult paket, vad de nu heter! Smaken är avsevärt snällare än snoken, på ett märkligt sätt fungerar den robusta ”äkta” rökigheten med det jag upplever som tuggummi. En del inslag av tobak här också. Med vatten: tuggumit är kvar, men kryddigheten har skruvats fram, vitpepparkornen har blivit malen vitpeppar.
Eftersmak: röken har här nästan helt försvunnit och gett plats för den där söta tuggummismaken; efter ett tag, härlig uttorkande beska med vitpepparkorn och en liten touch av den där stenstranden igen. Den som förväntar sig ett rökigt avslut kommer bli besviken, det är istället väldigt snällt och städat här. Med vatten: lite spetisgare och ettrigare rök hittar fram genom tuggummit.

Rökbröt på muscatelvinsfat – banne mig, det funkar!

Rökbröt på muscatelvinsfat – banne mig, det funkar! (Buteljen och kartongen hör inte ihop, och ingen av dem är från det års släpp som jag smakade – se buteljkoderna.)

Sammanfattning: jag kan inte mycket om fat, men om någon hade sagt till mig ”Caol ila skulle säkert göra sig på moscatelfat” hade jag svarat att det destillatet kan inga moscatelfat i världen rå på, här krävs det sherry eller portvin – eller varför inte vanligt rödvin, månne? Oh, så fel jag hade. Det är inte på något sätt fantastisk eller to-die-for-whisky, detta, men det är bra, riktigt bra. Jag skulle gärna köra den head to head med tolvåringen för att få en jämförelse.

Så, då har tre till Distiller’s Edition betats av – sju totalt! Skulle jag göra en rankning av dessa whiskies vet jag med säkerhet att jag tyckte Lagavulin var bäst och att Talisker knep silvermedaljen; det är en no-brainer att göra de valen. Men sedan? Ja, Caol ila och Oban var ju najs, sannolikt får väl Caol ilan bronset, men de håller inte alls i samma klass som Lagavulin och Taliskern; ingen av övriga tre imponerade på mig. Det är inte för min gamla förkärlek för rökig whisky som gör att rökarna och de fenoliga whiskyerna vinner, vågar jag påstå – den preferensen har jag kommit över. Jag har heller inte någon emot whiskies som är försiktiga och skira i tonen; jag bara fann Craggamore, Dalwhinnie och Glenkinchie lätt menlösa.

En efterlysning: sitter du som läser denna blogg på en öppnad butelj Distiller’s Edition från Royal Lochnagar och/eller Clynelish? Hör av dig! Jag har en inre röst i huvudet som säger ”jaha du, nu tycker du väl att du var duktig som har provat sju Distiller’s Edition. Men du! Hörrö! Öh! Det finns ju två destillerier kvar i serien som du inte har provat alls! När ska du beta av dem då, hade du tänkt dig?” Ingen ro och ingen rast…

En DE från Clyna – detta måste ju bara provas! Nyfiken! Sugen!

En DE från Clynelish på olorosofat – detta måste ju bara provas! Nyfiken! Sugen! Säkert en jättebra dram!

En DE från Royal Lochnagar. Bör provas. Principiellt intresserad.

En DE från Royal Lochnagar på muscatvin. Bör provas. Principiellt intresserad. Måste jobba på mina fördomar.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.