Tjeders whisky

Bara whisky

Bourbonfredag: W L Weller 12 YO – jaaaaaa, där satt den!!!

| Inga kommentarer

Här är den nu med lätt försening, tjederswhiskys bourbonfredag. Och vilken bourbon sedan!

Vi snackar om W. L. Weller 12 YO på 45%, en bourbon som görs på Buffalo Trace distillery. Bourbon är ju som bekant gjort på majs. Eller, på minst 51% majs. Andra sädesslag används också, väldigt ofta råg, men ibland, som i W. L. Wellers fall, används vete. Jag kan ypperligt lite om andra sädesslag än mältat korn när det gäller spritdrycker. I min nya bibel Whisky: The manual av David Broom (läs den! Läs den! Eller läs recensionen som kommer om någon vecka på denna blogg!) lär jag mig följande om whisk(e)y gjord på vete (s. 45): det mesta av den skotska grainwhiskyn görs på vete. Medan majs ger feta lite smöriga toner bidrar vete tydligen med ”delicacy, a floral sweetness, and a slightly tight finish”. Om detta visste jag dock inget alls när jag kastade mig in i att dofta, smaka och njuta av denna underbara bourbon: min första riktigt härliga bourbonupplevelse.

En härlig bourbon! Ja, riktigt skitbra, faktiskt!

En härlig bourbon! Ja, riktigt skitbra, faktiskt! Köpläge!

Doft: vanilj och lim, så ja, nog sätter man på en sekund att det är en bourbon… Men något lite skitigare och inte fullt så snäll doft därunder, med en jordighet mitt i en äppelpaj. Någon fruktighet eller bärighet, det är faktiskt nästan jordgubbar. Hårt kolad ek; bränt trä utan att vara rejält bränt, om den flummiga formuleringen är förståelig alls. Jag har ju svårt att ”låsa upp” bourbon på grund av den ofta rätt brötiga doften, men tycker att det finns laktrits någonstans där bakom också. Med skvätt vatten: jordigheten backar, och vaniljen dominerar som ordföranden på ett möte där fler skogsfrukter som smultron och hallon har smugit sig in och slagit sig ner efter vattningen; kola, som jag knappt anade alls tidigare, finns det en hel del av här nu också.  Klart bättre doft med vatten.

Smak: mycket mer citrus än väntat inledningsvis, typ apelsin- och citronmarmelad från BOB; vaniljstång; fruktkompott med massor av jordgubbar; lite björnbär; men visst, där ”ny-amerikansk-ek-limmet” finns med också. Men ändå: otroligt jävla fantastiskt skitgott! Något helt annat än snoken också, det är som att äta frukt- och bärkompott med lite inslag av paj och vanilj, detta. Godis, men inte alls syntetiskt. Med vatten: limmet i bakgrunden har backat än mer, tack för det, och vaniljen är också lite lugnare och lämnar mer spelrum för frukterna; en lite skitig lakritston; bränt socker, jag antar att det egentligen är bränd ek jag känner. Jättegott!

Eftersmak: det där limmet jag alltid känner – igen, är det lignin? – ihop med bränt socker och vaniljsocker eller vanillin. Hermesetas, om mitt smakminne från när jag var typ tolv stämmer. Något halstablett med honungssmak, typ som Vicks kanske, ganska mycket mynta eller syntetisk mint i honungen. Lite torkade kryddor. Med vatten: fruktigare, bärigare, med litet inslag av citrus också.

Sammanfattning: rätt ordinär på doft och en klart godkänd eftersmak, men jävlar i min lilla låda vilket drag det är på gommen i denna bourbon. Med vatten utvecklades denna pärla än mer, i alla avseenden. Ljuvligt och medhårs och bärigt och inget som bryter av, men jättebra! Heja heja vad gott! (Lite roligt är det att tidskriften Esquire nämner bland annat denna bourbon i en artikel som heter ”The idiot’s guide to not drinking Pappy van Winkle”, det vill säga att detta är en bourbon i samma skola men som inte alls kostar i närheten av de überhypade släppen av Pappy (som även de görs på Buffalo Trace distillery). Den här hamnar högt upp på min lista av saker jag mer än gärna skulle köpa.

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.