Det är fredag – bourbonfredag! Den här gången dricker jag en riktigt spännande historia. Den heter Red handed bourbon och ligger på 42%. Jag provade den helt utan att kolla upp något om den först; smaknoterna är alltså genomförda med en förkunskapsnivå på den absoluta nollpunkten.
Man skulle kunna tro att den heter Red handed på grund av färgen. Så är nu inte fallet, som vi ska få se. Detta är ihop med en rosa Chichibu och en nästan giftgrön GlenGarioch den märkligaste färg jag sett på en spritdryck – men vacker!
Doft: rätt kryddig, klart svagare i vaniljen än ”normalt” hos många bourbon, men visst finns den där tydliga tonen av klister som hör den amerikanska nyeken till – eller om det är majsspriten som har den tonen, kanske? Jag börjar vänja mig vid den, men jag är inte förtjust i den. Men det finns så mycket mer här: kryddig och oljig på samma gång, med svårbestämbara kryddor, nästan jultoner. Lite sotig kolapaj! (Det är en klyscha att skriva kolapaj, men jag har bakat ett tiotal, så jag vet vad jag talar om.) Lätt varmt smör. Bra doft! Litet minus är ju den där himla limtonen, men dels är den svagare än ofta i bourbon, och min skepsis har mer med mina personliga preferenser att göra än med vätskan i glaset. Med vatten ”mörknar” doften, limmet försvinner all världens väg och kvar står framför allt värmt smör, (jul)kryddor och popcorn. Härligt, det med!
Smak: oväntat, den är rejält syrlig och väldigt kryddig, nästan sur och rejält ettrig, med en ton av lite varm plast (!). Jag känner också en mild och snäll slags olja som jag associerar till rapsolja, men som ju i rimlighetens namn måste vara majsolja. Det finns i princip noll av de där lite snällare ”vanliga” bourbonsmakerna som vanilj, kola, vanillin. Vatten gör den lite mindre syrlig, mer balanserat kryddig, och en underbar ton av tallbar kommer fram.
Eftersmak: igen, mycket syrlig med nästan citronjuice, (skirat) smör, bred lite allmän kryddighet och viss pepprighet. I denna lite mer elaka inramning funkar faktiskt den där limtonen som hänger kvar från doften in i eftersmaken utmärkt, intressant! Med vatten blir den snällare men också än mer underbar; jag känner nu också en hel bomb med kokos. Denna fanns säkert där innan, kokos tillhör de smaknoter jag har svårt att plocka upp.
Sammanfattning: en riktigt, riktigt najs upplevelse. Doften antyder att en ska få sig till livs en snäll, vaniljsvag kolapaj med smör, men det som följer är ettrigare, kryddigare och syrligare. För min del gillar jag när det inte harmonierar mellan doft och smak, när en dryck visar upp nya sidor i de olika stegen. På bloggen Whiskey and rye heter det ”it tastes sweet and mild without much bite at the finish. For folks who don’t like the bite or burn this is one to check out”. Jag finner mer trassel i drycken, helt klart. Klart härlig bourbon! Jag tror minsann jag långsamt börjar öppna upp mitt sinne för den tydligen mycket breda och disparata värld som bourbon utgör.
Red handed bourbon görs, men destilleras inte, av Treaty Oak distilling company. Hemsidan ger knappt någon information alls, men här kan man läsa lite mer. Treaty Oak köper tydligen in lagrad sprit från flera olika destillerier och gör sin egen blandning som de sedan slutlagrar på fat i 12–15 månader i Austin, Texas. Namnet är en skojfrisk alludering på att de har ”stulit” whiskeyn, inte destillerat den själva. Det handlar om en ryetung blend, runt 30% av spriten är rye. Det är logiskt, med all den intensiva kryddigheten, att det finns stora inslag av rye. Red handed bourbon är en vara Treaty Oak framställer i väntan på att kunna komma ut med sin egendestillerade whiskey. Det är ingen dyr historia, under 400 spänn. Tyvärr tycks det som att man måste befinna sig i USA för att få tag på en butelj.
…och ja, jag vet, förra veckan kom ingen bourbonfredag. Jag hade givit mig själv dator- och Facebookförbud i en vecka, därav tystnaden som rådde!