Längst upp i norr på det skotska fastlandet huserar den före detta IT-snubben (!) och marinkårssoldaten (!!) Andrew Thompson och hans nybyggda destilleri Wolfburn. De har varit on stream i bara en liten, liten skvätt över tre år, och har nu släppt sin första whisky. Någon gång framöver, när jag har transkriberat nästan två timmars samtal med Thompson, kommer det komma ett stort reportage om honom och om destilleriet. Då kommer även analyser av deras new make (råsprit) och några fatprover som Andrew hade till salu under Cinderella whisky fair, och som jag tack vare Anki Ulvmåne – Mrs Wolfmoon, följ på blogg här och Facebook här och här – fick möjligheten att prova online tillsammans med ett antal andra skarpa näsor. Nu är det istället dags att analysera deras hyperunga första breda whiskysläpp.
Wolfburn har också gjort ett limiterat släpp på bara 875 buteljer av whisky framställt med ett annat recept med längre jäsningstider. Det vi analyserar här är det större, bredare släppet av Wolfburn, som sedan en tid tillbaka finns att köpa från utlandet. För Sveriges del gjorde Wolfburn en unik deal med Viking Line, som gör att whiskyn inte kommer att släppas på Systembolaget utan kommer finnas på Viking Lines båtar från och med 1 maj. Priset internationellt har varit riktigt humant för ett förstasläpp, just under €60; vad den kommer kosta på Viking Line vet jag inte. Någonstans därute via Google och i min intervju med Thompson finns det smockfullt med information om precis vilka slags fat som har använts för detta släpp. Jag väljer, den här gången, att bara låta whiskyn tala. Och som den talar.
Först, en eloge till den uppenbart icke-existerande färgningen av denna whisky. Andrew Thompson satsar på att göra seriös whisky. Detta är inte ett destillat som dribblats bort genom alltför kort tid på, säg, first-fill olorosofat för att dölja omogenheter – här snackar vi en ren, rak, ärlig, bourbonlagring. Jag tror inte ens det är enbart first-fillfat heller, så blek är den. Den är buteljerad på 46%. Applåder!
Spana in den bleka färgen!
Doft: fruktig, citrusig, newmakeig. Ja, detta är en ung whisky och nej, den försöker inte dölja sin unga ålder. Inte för fem öre. Det här är vad som händer när ett riktigt bra destillat får ligga utan att bli helt färdigt: allt måste beskrivas som ”långt bak anas”, ”en svag doft av”, ”jag känner också”. Det skriker inte, det viskar. Svag, svag rabarber; (grå?)päron; försiktiga sommarblomster som doften av hundkex och prästkrage, alltså blommigt och lite gräsigt på samma gång. Här finns också en oljighet, kanske rapsolja? Grapefrukt; en touch av citron. En strimma av rök, eller så är det bara den lite råa newmaken som lurar mina näsborrar. En sötma som är lite som godiset sockerbitar. Jag gillar detta jättemycket, men så är jag också en sucker för ung, rå och rak whisky. För att vara tre år är detta ofattbart elegant och försiktigt; för att bedömas som en whisky vilken som helst är detta härligt, rakt och ärligt omoget.
Smak: inledande rejäl sötma, men sedan radar härligheterna upp sig: blommigt; en liten, skitig och härlig touch av diesel; utspädd, syntetisk päronjuice (just päron, har jag börjat fatta, är en vanlig smaknot i new make); omogna hårda äpplen. Detta är verkligen whisky ”in the making”: det finns ett bra destillat, det finns bra fat, men givetvis är whiskyn inte redo än. Whiskyn som har buteljerats tar den som smakar vid handen och pekar på en utstakad väg som säger ”du vet det och jag vet det, jag är inte framme än. Men titta i den här riktningen: ditåt strävar vi”: en snäll, smeksam, fruktig och nästan otidsenligt blommig whisky är det vi kommer att få, framöver.
Wolfburns första släpp. Mer applåder!
Eftersmak: inleds med en jättebomb av sötma som inte alls är vaniljig, sedan följer…nästan ingenting. Eftersmaken är otroligt anonym: här avslöjar sig den låga åldern. Det ligger lite ojliga toner kvar, den där rapsoljan från snoken; och så den där allmänna smaken av omogenhet som är så ruskigt svår att beskriva, som något som senare ska bli mogna frukter, men som inte har blivit det än: kart, utan att vara surt? Kan det vara en beskrivning, månne?
Sammanfattning: jag är riktigt, riktigt imponerad. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Är detta en fantastisk whisky? Nä. Den är fantastisk i ljuset av att den bara just precis fyllt tre år. Bedömd i ljuset av säg en tolvåring är den rå, omogen och ofärdig, men varför jämföra äpplen och päron? Den här whiskyn försöker heller inte vara något den inte är; den bör avsmakas framför allt i ljuset av vad som komma skall. Och det som komma skall kommer att vara riktigt, riktigt bra.
Wow.
*
Ett tack till vännen Mathias för att han samplade upp en butelj av denna skönhet.
